Enkel matte.
Nu är vi på gång igen med vårt ständigt svävande fokus beträffande var vi vill bo och framför allt hur vi vill bo.
Men det är inte helt lätt att avgöra i djungeln av adjektiv.
Allt är något slags galen algoritm där alla parametrar ska in. Vi kan just nu konkurrera med mäklaruttrycken yta, lantlighet och praktiskt. Vi byter in det mot tillgängligt och yteffektivt. Lägg till idylliskt och dra ifrån tillgänglighet igen. Lägg till potential och prisvärt, dra bort tillfälle och acceptpris, men släng in en gnutta arkitektritat eller kanske möjligheten till drömboende.
Summan av boendekardemumman är?
fredag 14 november 2008
fredag 7 november 2008
Klyschigt oklyschig.
Finns det sätt att vara verkligt unik och opåverkad av sin omvärld? Kan man någonsin hävda att ens stil är ens egen? Eller är ens egen stil bara ett val av redan etablerad ordning man frivilligt eller ofrivilligt identifierar sig med?
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.
lördag 30 augusti 2008
Bara min
Min äldste son är pappig.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.
Förtrollning
Det är något speciellt med hur ett barn upplever sin omgivning. Hur det minsta lilla kan vara så fängslande. Jag minns en jul i tioårsåldern när jag sover över i mormors bäddsoffa och bligar med mina närsynta ögon genom nattmörkret på den tända julgranen. Ljuset bröts i min astigmatism och alla julgransljus och kulor fick stjärnglittrande disney-reflexer. Jag kunde inte ta ögonen från det. För det var väl helt andra ögon man hade på den tiden. Farmors luggslitna, pärlbroderade kuvertväska i siden var ju en skatt jag ömsint bäddat ned i en låda bara för att ta fram och beskåda ibland. För fin för att leka med. En av havet slipad grön glasbit vändes i timmar i mina sandiga barnanävar. En superrosa dockklänning med massvis av spets var ju andlöst vacker för mig en gång i tiden, tänk om man själv kunde få ha en likadan som Cindy-dockan? Jag minns fortfarande hur magisk Dorabella i trolltider verkade och jag vill inte se henne igen som vuxen om jag slipper. Då skulle förtrollningen vara bruten.
Som vuxen är man nämligen så luttrad. Paljetter och glitter som var så fint i lågstadieåldern väcker mest avsmak i dag. Hur hittar man det som tindrar när man växt upp? Alltså, nu pratar jag inte om de stora växlarna såsom sina barn som man i princip existerar genom eller den människa man valt att dela det stora med. Utan de små pirren, den lilla guldkanten, det barnsliga glittret?
Jag kan bli alldeles bortkollrad när jag lyssnar på basgången i Erykah Badu´s "I want you" och "Bump it" och nästan fantisera om att gifta mig med den mannen vars händer kan producera en sådan laid back puls. Jag kan få tillfällig eufori av att ta en löprunda i naturen och känna dofterna, speciellt såhär på höstkanten. Frågan är varför jag inte springer varje dag? Jag älskar att parta med mina syskon och se min glada lillebror vara kung på dansgolvet. Jag älskar citronmarängtårta. Och Finn Crisp. Och rödvin.
Jag har alltid varit en njutningsmänniska. Lite för lat, lite för svag för skönhet och belöning för att kunna bli riktigt lyckad som vuxen i allt det där som räknas och mäts. Men det innebär en förmåga som jag vårdar ömt. Att kunna bli barnsligt förtrollad.
Som vuxen är man nämligen så luttrad. Paljetter och glitter som var så fint i lågstadieåldern väcker mest avsmak i dag. Hur hittar man det som tindrar när man växt upp? Alltså, nu pratar jag inte om de stora växlarna såsom sina barn som man i princip existerar genom eller den människa man valt att dela det stora med. Utan de små pirren, den lilla guldkanten, det barnsliga glittret?
Jag kan bli alldeles bortkollrad när jag lyssnar på basgången i Erykah Badu´s "I want you" och "Bump it" och nästan fantisera om att gifta mig med den mannen vars händer kan producera en sådan laid back puls. Jag kan få tillfällig eufori av att ta en löprunda i naturen och känna dofterna, speciellt såhär på höstkanten. Frågan är varför jag inte springer varje dag? Jag älskar att parta med mina syskon och se min glada lillebror vara kung på dansgolvet. Jag älskar citronmarängtårta. Och Finn Crisp. Och rödvin.
Jag har alltid varit en njutningsmänniska. Lite för lat, lite för svag för skönhet och belöning för att kunna bli riktigt lyckad som vuxen i allt det där som räknas och mäts. Men det innebär en förmåga som jag vårdar ömt. Att kunna bli barnsligt förtrollad.
måndag 25 augusti 2008
Kul?
Jag vet inte längre vad jag tycker är kul.
Det är en himla märklig känsla.
Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.
Det är en himla märklig känsla.
Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.
torsdag 31 juli 2008
Inspiration och störsignaler
På bordet ligger fyra bordstabletter i tyget Fieldfare - Jonelle som min mor en gång sytt. De ligger slängda där och skrattar åt mig. Jag har nämligen haft i avsikt att skapa. Inspirerad av mina fantastiska väninnors sybloggar och detta underbara blommiga tyg och med en hel del högtflygande planer tog jag fram tabletterna i avsikt att sy en väska. En väska är det enda jag tror tyget räcker till, men det är så fint och jag använder inte bordstabletter så jag bara känner att jag måste göra något av bitarna. Så en väska it is. Jag tar fram en modell jag alltid älskat, en billig nylonvariant som man verkar kunna stoppa ned ett helt husgeråd i trots att sidostyckena är mindre än en A4. Den får alltså bli modellen, fast kanske uppiffad med en volang upptill vid dragkedjan. Så jag lägger fram bitarna och börjar måtta på väskan, optimera var mönstret kommer bäst till rätta, fundera på hur jag ska skära tyget. I ungefär tjugo sekunder. Sen börjar barnen störsända: Mamma, jag är kissnödig. Ok, toalettassistans. Medan jag lämnar matbordet med tygbitarna har lillebror klättrat upp och är på jakt efter saxen. Jag lyfter ned honom, men kan inte ställa honom på marken, han böjer ryggen i brygga och vägrar morrandes bli nedsläppt. Min koncentration går förlorad och jag lallar iväg och börjar fixa mellanmål eller liknande. Bordstabletterna och väskan står kvar på matbordet.
Dag två städar jag undan materialet till skrivbordet för att kunna bjuda på middag.
Dag tre har jag inte rört delarna, de ligger fortfarande slängda på skrivbordet.
Dag fyra har jag i alla fall lyckats tänka på projektet och kommit fram till att jag behöver mönsterpapper för att rita av väskan.
Dag fem sanktionerar jag hos sambon en frigång till Täby för att shoppa sagda mönsterpapper, en tripp som rinner ut i sanden till förmån för badkarshämtning.
På kvällen dag fem har jag fortfarande tygen i en hög och bloggar om eländet.
Inspirationståget har nog gått för den här gången. Jag upplever ett gravitationsfält som suger bort mig från all annan aktivitet än familjeumgänge och markservice. Inget fel i det, men det skulle vara helt fantastiskt att få möjlighet att ägna kanske en hel svindlande timme åt att få pyssla med valfri aktivitet. Det borde inte vara helt omöjligt att få. Eller?
Dag två städar jag undan materialet till skrivbordet för att kunna bjuda på middag.
Dag tre har jag inte rört delarna, de ligger fortfarande slängda på skrivbordet.
Dag fyra har jag i alla fall lyckats tänka på projektet och kommit fram till att jag behöver mönsterpapper för att rita av väskan.
Dag fem sanktionerar jag hos sambon en frigång till Täby för att shoppa sagda mönsterpapper, en tripp som rinner ut i sanden till förmån för badkarshämtning.
På kvällen dag fem har jag fortfarande tygen i en hög och bloggar om eländet.
Inspirationståget har nog gått för den här gången. Jag upplever ett gravitationsfält som suger bort mig från all annan aktivitet än familjeumgänge och markservice. Inget fel i det, men det skulle vara helt fantastiskt att få möjlighet att ägna kanske en hel svindlande timme åt att få pyssla med valfri aktivitet. Det borde inte vara helt omöjligt att få. Eller?
onsdag 30 juli 2008
Inspiration (likt muminpappa)
När jag var liten älskade jag seriealbumen om mumintrollen. De var ritade i svart tusch och innehållet var nog knappast riktat till barn. Som vuxen har jag förstått att de främst behandlade just vuxenämnen. Det var relationsproblem mellan Mumin och Snorkfröken där han saknade förståelse för hennes koketterier. Det var en Muminmamma som tålmodigt stod ut med en medelålderskrisande Muminpappas försök att återuppleva ungdomens utsvävningar. Det handlade om svartsjuka när Snorkfröken förälskade sig i Rinaldo, cirkusens starke man och Mumin ville göra upp om hennes gunst.
Som tioåring läste jag äventyren efter min ålder och kunde ofta relatera till det mesta i min egen förpubertala kärnfamiljstillvaro. Kanske inte förstå alla dimensioner av berättelserna, men grundproblemen hade jag nog stött på i min omgivning. När pappa en timma innan nyårsfesten står helt handfallen inför min mor som har en total garderobskris, provar ett tjog olika outfits, för att sedan storgråtande vägra gå till kalaset. Eller när min mamma ställde upp på min fars önskemål att åka upp till lappland på segelflygläger och hela familjen tillbringar sportlovet iförda michelindress på en överfrusen sjö betraktandes pappa och andra flygare med rimfrost i mustacherna som startar och landar sisådär varannan timme. Allt kändes bekant i mumin-albumen.
Utom det som gällde muminpappans inspiration. Det läste jag för första gången som tioåring och det kändes så gåtfullt: Muminfamiljen hade genom pappans romantiska nyck att förverkliga sig själv gått med på att lämna mumindalen för att flytta ut till en fyr i den karga skärgården. Han har diffusa drömmar om salt tång och smugglarwhiskey. Väl sittandes ute på de svarta klipporna grips muminpappa av inspiration. Då får han något genomskinligt i blicken och dessutom vingar på sin svarta stormhatt, nu är han redo att skapa. Det sätter fart på hela familjen mumin och de kvickar sig att hämta hans skrivmaskin för att inte tillfället ska gå förlorat.
När jag var tio förstod jag aldrig det avsnittet. Nu, däremot, är det vardagsmat. Jag har i hela mitt liv fått veta att jag att jag är en kreativ individ. Som skapar. Men det är mycket drömmar och verkligen ingen verkstad. Mycket vingar på hatten och blank blick, men väldigt tunt med alster. Jag behöver helt enkelt någon som skyndar sig att hämta en skrivmaskin, eller en symaskin för den delen, och ser till att jag får skaparro. Det är precis det jag behöver. Ett bollplank, eller en supporter. En Batmansk Robin. En Sherlocksk Watson eller en Muminmamma. Då ni.
Som tioåring läste jag äventyren efter min ålder och kunde ofta relatera till det mesta i min egen förpubertala kärnfamiljstillvaro. Kanske inte förstå alla dimensioner av berättelserna, men grundproblemen hade jag nog stött på i min omgivning. När pappa en timma innan nyårsfesten står helt handfallen inför min mor som har en total garderobskris, provar ett tjog olika outfits, för att sedan storgråtande vägra gå till kalaset. Eller när min mamma ställde upp på min fars önskemål att åka upp till lappland på segelflygläger och hela familjen tillbringar sportlovet iförda michelindress på en överfrusen sjö betraktandes pappa och andra flygare med rimfrost i mustacherna som startar och landar sisådär varannan timme. Allt kändes bekant i mumin-albumen.
Utom det som gällde muminpappans inspiration. Det läste jag för första gången som tioåring och det kändes så gåtfullt: Muminfamiljen hade genom pappans romantiska nyck att förverkliga sig själv gått med på att lämna mumindalen för att flytta ut till en fyr i den karga skärgården. Han har diffusa drömmar om salt tång och smugglarwhiskey. Väl sittandes ute på de svarta klipporna grips muminpappa av inspiration. Då får han något genomskinligt i blicken och dessutom vingar på sin svarta stormhatt, nu är han redo att skapa. Det sätter fart på hela familjen mumin och de kvickar sig att hämta hans skrivmaskin för att inte tillfället ska gå förlorat.
När jag var tio förstod jag aldrig det avsnittet. Nu, däremot, är det vardagsmat. Jag har i hela mitt liv fått veta att jag att jag är en kreativ individ. Som skapar. Men det är mycket drömmar och verkligen ingen verkstad. Mycket vingar på hatten och blank blick, men väldigt tunt med alster. Jag behöver helt enkelt någon som skyndar sig att hämta en skrivmaskin, eller en symaskin för den delen, och ser till att jag får skaparro. Det är precis det jag behöver. Ett bollplank, eller en supporter. En Batmansk Robin. En Sherlocksk Watson eller en Muminmamma. Då ni.
torsdag 10 juli 2008
Svenne-Noveau
När jag var tonåring var jag otroligt fixerad vid att vara cool. Eller, jag använde aldrig det ordet, men det var helt klart det jag strävade efter. Det gällde att välja rätt i allt. Att vara rätt i allt. Att klä sig rätt i allt. Framför allt gällde det att inte vara som alla andra. Jag minns att jag och mina vänner betraktade "de vanliga" med största förakt och kallade dem "svennar". Att vara "svenne" hade väldigt lite med etniskt ursprung att göra, "svennigt" var mer definitionen på allt som var vanligt, folkligt och mainstream. Tomas Ledin var svennig. Allsång på skansen självfallet svennigt. Husvagnssemester var svennigt. Att blondera håret (om det inte var alldeles trash-blont) såklart och att klä sig som alla andra var svennigt. Att äta tacos var svennigt, och fläskfilé likaså. Att röka Gula Blend, gå ekonomlinjen, dansa till Ace of Base, ha ljusa jeans och åka till Mallis var toksvennigt. Vi föraktade studenter i overall på roliga upptåg. Vi hatade fnittriga, blonderade tjejgäng som hade brunkräm och solade solarium och gick ut på det förhatliga utestället Video Cafe. Vi undvek alla som inte utmärkte sig på det där andra viset. Det alternativa. Där var vi inte så nogräknade och alla alternativa klumpade ihop sig i någon märklig "vi är frivilligt utanför"-massa. Det var kommunister i mockakavaj från myrornas med Leninmärke, det var depprockare i kolsvart hår och mycket spetskrås, det var punkarna med oftast slokande tuppkam och skinnpaj med anarkist-A på ryggen. Där slank även med ett och annat skinhead som förhoppningsvis är omvänt nu. Precis som vi andra. Vi som var så angelägna om att vara annorlunda, men i själva verket hade vi ju också följt en ström, om än betydligt smalare. Vi hade ju också våra normer och oskrivna regler. Vi hade ju också våra no-no´s och måsten.
Numera är jag allt annat än annorlunda. Min strävan efter att vara cool, uttryckt eller ej, ebbade nog ut någonstans hitom trettiostrecket. Nu åker vi till Kreta och bor på hotellkomplex, det skulle jag aldrig drömma om för tio år sedan. Jag blonderar håret. Jag har skivor med Eros Ramazzotti, Toto och Lisa Nilsson. Jag bloggar helt ogenerat om att jag önskar mig en husvagn. Jag dricker kartongvin och sjunger med till Så ska det låta. Jag anser att en riktigt lyckad kväll är när man ätit en god middag och sedan spelar TP till långt in på natten. Jag har luddiga innetofflor och glansig morgonrock. Jag tycker det är kul med femkamp på Grönan. Jag gillar att sjunga karaoke.
Är jag kanske mer mot strömmen nu när jag slappnat av än när jag spjärnade emot för allt jag var värd? För nu tycker jag faktist att det är coolare att skita i vad som är coolt. Ni ser vilken Ärkesvenne jag blivit. Svenne-Noveau.
Numera är jag allt annat än annorlunda. Min strävan efter att vara cool, uttryckt eller ej, ebbade nog ut någonstans hitom trettiostrecket. Nu åker vi till Kreta och bor på hotellkomplex, det skulle jag aldrig drömma om för tio år sedan. Jag blonderar håret. Jag har skivor med Eros Ramazzotti, Toto och Lisa Nilsson. Jag bloggar helt ogenerat om att jag önskar mig en husvagn. Jag dricker kartongvin och sjunger med till Så ska det låta. Jag anser att en riktigt lyckad kväll är när man ätit en god middag och sedan spelar TP till långt in på natten. Jag har luddiga innetofflor och glansig morgonrock. Jag tycker det är kul med femkamp på Grönan. Jag gillar att sjunga karaoke.
Är jag kanske mer mot strömmen nu när jag slappnat av än när jag spjärnade emot för allt jag var värd? För nu tycker jag faktist att det är coolare att skita i vad som är coolt. Ni ser vilken Ärkesvenne jag blivit. Svenne-Noveau.
tisdag 8 juli 2008
Husvagnspatrask
I fredags gjorde vi något jag aldrig trodde vi skulle göra.
Vi åkte iväg och tittade på en husvagn som var till salu.
Husvagn är nog det allra ocoolaste jag vet. Vi ska ju inte ens ha ett litet sådant kultigt retro-ägg, utan en rejäl och svennig 40-talistvagn. En sådan med rosa plyschsäten och hörnskåp med gröntonade vitrinluckor. Med blommiga gardiner och fet senapsgul rand längs hela yttersidan.
Det var min tanke som väcktes härom veckan, att det skulle vara mysigt. Att det skulle vara ett hyfsat enkelt sätt att resa med vår lilla familj. Att ha huset på släp. Att bara kunna stanna där vi vill. Att kunna åka bort över helgen till någon trevlig strand eller stad. Som en ambullerande sommarstuga.
Tidigare har vi bott i tält. Första gången när äldste sonen bara var sex veckor, och det var mysigt, men knappast praktiskt. Allt förvaras öppet i backar och lådor och alla kläder ligger nedskrynklade i fuktiga resväskor. Bara ett tunt tyg som ljud och ljusisolering gör ingen vidare nattsömn för en ettåring och en treåring. Men en husvagn... Med spis och ugn. Med garderober och skåp. Med ordentliga sängar och till och med en dörr att stänga om sovande barn. Med en soffa och bord där man kan sitta och spela skitgubbe och dricka lådvin en regnig sommarkväll. Torr och nöjd. För att sedan tuffa vidare mot solsken och vågskvalp nästa dag.
Helt plötsligt är jag i en ny värld. Jag läser på om långbädd och boggiehjul. Om vinterboning och porrta potti. Om gasoltuber och viktregler.
Innan jag vet ordet av har jag skaffat trätrall och fina blomlådor att ställa utanför. Vänta bara.
Vi åkte iväg och tittade på en husvagn som var till salu.
Husvagn är nog det allra ocoolaste jag vet. Vi ska ju inte ens ha ett litet sådant kultigt retro-ägg, utan en rejäl och svennig 40-talistvagn. En sådan med rosa plyschsäten och hörnskåp med gröntonade vitrinluckor. Med blommiga gardiner och fet senapsgul rand längs hela yttersidan.
Det var min tanke som väcktes härom veckan, att det skulle vara mysigt. Att det skulle vara ett hyfsat enkelt sätt att resa med vår lilla familj. Att ha huset på släp. Att bara kunna stanna där vi vill. Att kunna åka bort över helgen till någon trevlig strand eller stad. Som en ambullerande sommarstuga.
Tidigare har vi bott i tält. Första gången när äldste sonen bara var sex veckor, och det var mysigt, men knappast praktiskt. Allt förvaras öppet i backar och lådor och alla kläder ligger nedskrynklade i fuktiga resväskor. Bara ett tunt tyg som ljud och ljusisolering gör ingen vidare nattsömn för en ettåring och en treåring. Men en husvagn... Med spis och ugn. Med garderober och skåp. Med ordentliga sängar och till och med en dörr att stänga om sovande barn. Med en soffa och bord där man kan sitta och spela skitgubbe och dricka lådvin en regnig sommarkväll. Torr och nöjd. För att sedan tuffa vidare mot solsken och vågskvalp nästa dag.
Helt plötsligt är jag i en ny värld. Jag läser på om långbädd och boggiehjul. Om vinterboning och porrta potti. Om gasoltuber och viktregler.
Innan jag vet ordet av har jag skaffat trätrall och fina blomlådor att ställa utanför. Vänta bara.
torsdag 3 juli 2008
Morgontrött med stil
Jag har blivit med morgonrock.
Det är min första.
Jag har alltid längtat efter att ha en underbar morgonrock att skrida omkring i hemma. Jag har alltid tyckt att det ser så mys-glamoröst ut i något slags märklig kombination och i filmer verkar varje underskön kvinna ha en älskad morgonrock att se förförisk ut i. Samtidigt har jag aldrig riktigt tyckt att det funnits plats för ytterligare ett moment mellan nattlinne och kläder. Jag menar, det är en transportsträcka på tio meter till badrummet och duschen, behöver man verkligen ett extra plagg?
Men i vintras hängde den där i butiken. I kimonomodell. Ljust grågrön med vackra blommor. Sidenyta på utsidan, mjuk bomull på insidan. Den skulle kunna ha blivit min följeslagare redan då, men det var inte förrän jag hittade den inte alls lika oförskämt dyr på rean den fick komma hem till mig.
Så nu försöker jag anamma nya vanor. Jag måste implementera morgonrocken i mitt vardagsliv. Mitt kvällste intas numera i sidenglansig kimono. Jag gör färdig min morgontoalett i rocken för att sedan gå upp och byta om till dagens kläder. Jag omkullkastar mina rutiner för att ge plats för ett plagg. Jag bloggar i morgonrock, även om jag nästan glider av stolen av all sidenglans. Det är nya tider nu. Det är slut på att sunka runt i mysbrallor till morgonkaffet. Jag är fortfarande morgontrött, men numera med stil.
Jag har blivit med morgonrock.
Det är min första.
Jag har alltid längtat efter att ha en underbar morgonrock att skrida omkring i hemma. Jag har alltid tyckt att det ser så mys-glamoröst ut i något slags märklig kombination och i filmer verkar varje underskön kvinna ha en älskad morgonrock att se förförisk ut i. Samtidigt har jag aldrig riktigt tyckt att det funnits plats för ytterligare ett moment mellan nattlinne och kläder. Jag menar, det är en transportsträcka på tio meter till badrummet och duschen, behöver man verkligen ett extra plagg?
Men i vintras hängde den där i butiken. I kimonomodell. Ljust grågrön med vackra blommor. Sidenyta på utsidan, mjuk bomull på insidan. Den skulle kunna ha blivit min följeslagare redan då, men det var inte förrän jag hittade den inte alls lika oförskämt dyr på rean den fick komma hem till mig.
Så nu försöker jag anamma nya vanor. Jag måste implementera morgonrocken i mitt vardagsliv. Mitt kvällste intas numera i sidenglansig kimono. Jag gör färdig min morgontoalett i rocken för att sedan gå upp och byta om till dagens kläder. Jag omkullkastar mina rutiner för att ge plats för ett plagg. Jag bloggar i morgonrock, även om jag nästan glider av stolen av all sidenglans. Det är nya tider nu. Det är slut på att sunka runt i mysbrallor till morgonkaffet. Jag är fortfarande morgontrött, men numera med stil.
Jag har blivit med morgonrock.
söndag 29 juni 2008
Kulturtantsmode
Alltså. Jag tycker att jag i väldigt många avseenden mer och mer börjar likna min egen mamma. Inte bara till utseendet. Hon spökar i mig på många sätt. Det märkligaste arvet tror jag är min nästan sjuka svaghet för det sanslöst kulturtantsosande klädmärket Gudrun Sjöden. Det är något med hennes kläder som slår an en sträng hos mig och helt plötsligt får jag för mig att jag kommer känna mig helt naturlig i något etnoinspirerat lager på lager toppat med en krinklad turbansjal på huvudet. Eller att det kommer bli min nya stil att dra omkring i blusar som andas 40-talshippie (om det hade funnits) och trubbtåiga farmor anka-skor med taxklack. Jag har flera gånger satt mig själv på köpstopp och sagt att nu är gränsen för hur mycket linne och ekobomull man rimligtvis kan köpa på sig för längesedan nådd. Men ändå så sitter jag där och drömmer bort mig när nästa katalog dimper ned i brevlådan. En ljuvligt påkostad katalog med tjocka, matta sidor i stadigt papper visar morgonkulna citybohemer i disiga new york-miljöer. Eller kinesiska palats där modellerna bär fantastiska purpurröda sidenkläder. Eller saltstänkta skagendoftande strandbilder med svala linneplagg. Eller karavanridande modeller i haremsbyxor och hellånga kaftaner på bilder från marknader i österland.
Men kanske inte så kompatibelt med min vardag. Kanske lite too much att dyka upp på projektmöte i kaftan? Kanske tycker de andra dagismammorna att min stormönstrade röda anorak är aningens over the top?
Men kanske inte så kompatibelt med min vardag. Kanske lite too much att dyka upp på projektmöte i kaftan? Kanske tycker de andra dagismammorna att min stormönstrade röda anorak är aningens over the top?
Blessed by Badu
Så vi står där till slut. Efter en härlig tapas-san (eller vad man ska kalla japanskt småplock) och laddade med den där overkliga känslan som alltid infinner sig när en efterlängtad dag äntligen infinner sig. Som alltid spanandes ut över det befintliga klientelet för att dra något slags median över sällskapet man plötsligt befinner sig i.
Tiden är inne. Man stretar sig fram mot en position man bevakar med näbbar och klor. Och så börjar väntan. Och väntan. En till att börja med i och för sig inte helt oangenäm process då jag har ett svalt glas vitt i handen, jag bubblar med min dyrkade lillasyster och högtalarna matar det mäktigaste hip-hop-svänget. Men då estimerad arrival skjuts upp med över en timme och sedan följs på en halvtimmes vampande på samma loop av ett uppenbart irriterat kompband demonteras min partystämning så smått.
Men det här är ett vanligt fenomen innan Erykah Badu ska äntra scenen. Den publik hon lockar till sig är för cool för att applådera och heja fram sin idol. I alla fall innan. De tar en drink till. Dansar till den sköna musiken. Minglar. Och där, bakom kulisserna sitter en laddad stjärna och väntar på jublen.
Men så till slut så kommer hon ut och allt är förlåtet. Denna spinkiga, pårökta, trolska, smärtsamt vackra prästinna som mässar sitt budskap mellan låtarna. Jag dansar så mina fötter blöder. Jag överväldigas av det gravitationsalstrande groovet. Jag fånler. Jag hypnotiseras av hennes gröna ögon som från det avstånd på cirka två meter jag befinner mig från henne ser ut att titta rakt i mina hela tiden. Jag är utvald. Jag är hennes fan som förstått. Hon ser mig. Hon sjunger för mig. Det är hon och jag. Och jag sjunger med, men bara när hon befaller. När hon sträcker ut sin hand så har jag i två hisnande sekunder en varm, torr och benig Badu-hand i min och jag känner mig... välsignad.
Tiden är inne. Man stretar sig fram mot en position man bevakar med näbbar och klor. Och så börjar väntan. Och väntan. En till att börja med i och för sig inte helt oangenäm process då jag har ett svalt glas vitt i handen, jag bubblar med min dyrkade lillasyster och högtalarna matar det mäktigaste hip-hop-svänget. Men då estimerad arrival skjuts upp med över en timme och sedan följs på en halvtimmes vampande på samma loop av ett uppenbart irriterat kompband demonteras min partystämning så smått.
Men det här är ett vanligt fenomen innan Erykah Badu ska äntra scenen. Den publik hon lockar till sig är för cool för att applådera och heja fram sin idol. I alla fall innan. De tar en drink till. Dansar till den sköna musiken. Minglar. Och där, bakom kulisserna sitter en laddad stjärna och väntar på jublen.
Men så till slut så kommer hon ut och allt är förlåtet. Denna spinkiga, pårökta, trolska, smärtsamt vackra prästinna som mässar sitt budskap mellan låtarna. Jag dansar så mina fötter blöder. Jag överväldigas av det gravitationsalstrande groovet. Jag fånler. Jag hypnotiseras av hennes gröna ögon som från det avstånd på cirka två meter jag befinner mig från henne ser ut att titta rakt i mina hela tiden. Jag är utvald. Jag är hennes fan som förstått. Hon ser mig. Hon sjunger för mig. Det är hon och jag. Och jag sjunger med, men bara när hon befaller. När hon sträcker ut sin hand så har jag i två hisnande sekunder en varm, torr och benig Badu-hand i min och jag känner mig... välsignad.
fredag 18 april 2008
En rejäl radiohöna av en frekvensfjäder
Så har arbetslivet börjat rulla på och tjopp, tjopp så hamnade jag på konsultuppdrag i andra änden av länet. Jättekul och meriterande, men familjelogistiskt blir det oerhört stressande. Det yttrar sig på olika sätt. Såsom aggressioner gentemot min bilradio; Att jag vill ha in just en specifik kanal, men där jag bor har vi dålig mottagning så då kan jag inte hitta kanalen och programmera förinställningen en gång för alla. Detta i kombination med en nyckfull display som knappt är läsbar i dagsljus gör kanalinställningen svår och med en timmas intensiv bilkörning framför mig där jag inte har någon chans att göra ett seriöst försök att hitta den eländes kanalen. Ibland har jag tur och får in den genom att blindtrycka på searchknappen när jag kommer närmare stan. Men det är ju inte det som är det sjuka, utan att jag faktiskt inte känner att jag har tid att (när mottagningen är bättre) göra ett ordentligt försök att hitta den darned illusive Mix Megapol (för ja, den banala sanningen är att Adam och Gry vill jag ha på morgonen). Eller att jag igår morse faktiskt satt och körde med mobilens headset i öronen och lyssnade på Äntligen Morgon från mobilen.
En familjelogistisk åtgärd som jag tar till är att ge mig av strax efter sex på morgonen för att kunna lätta från jobbet vid fyra (om jag slänger i mig maten). Fåfänga försök ofta då det känns som oavsett när jag startar så missar jag ändå middagen med hästlängder.
Men. Gud vad kul det är att ha en roll igen.
Gud vad kul det är att vässa hjärnan. Att vara i farten.
Och det är underbart att komma hem till sina barn på kvällen.
Med ovana ögon för deras ljuvlighet och med väldigt nykär, tunn hud, mottaglig för små kramar.
En familjelogistisk åtgärd som jag tar till är att ge mig av strax efter sex på morgonen för att kunna lätta från jobbet vid fyra (om jag slänger i mig maten). Fåfänga försök ofta då det känns som oavsett när jag startar så missar jag ändå middagen med hästlängder.
Men. Gud vad kul det är att ha en roll igen.
Gud vad kul det är att vässa hjärnan. Att vara i farten.
Och det är underbart att komma hem till sina barn på kvällen.
Med ovana ögon för deras ljuvlighet och med väldigt nykär, tunn hud, mottaglig för små kramar.
måndag 31 mars 2008
Vårfnatt!
Det finns stunder när jag glömmer bort varför vi köpte hus. Då vintermörkret lägger som en blöt yllefilt över landsortshålan vi flyttat till. När allt känns trögt, benen svaga och backarna sega. När det droppar iskallt februariregn ner i nacken då man baxar dubbelvagnen på uppfarten. När man krypit ner i sängen och först då inser att man glömt dra fram soptunnan till hämtningen morgonen därpå. När man måste köpa luftvärmepumpar för skjortan och femtio. När man är småfull och astrött och har 3,5 mil hem. När vännerna klagar på avståndet så man inte vågar bjuda hem dem på middag längre, tänk om de bara tycker det är besvärligt?
Men en dag som denna minns jag precis varför vi bor i hus. Det är nämligen för dagar som denna jag tycker det är värt allt jobb, alla renoveringar och precis vartenda öre rucklet kostade: Första riktiga vårdagen! Valle och jag äter lunch på uteplatsen och betraktar katterna som också fått vårfnatt. Sedan ägnar min son och jag hela eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Vi klipper buskar och river bort gammalt och visset. Vi kör plattor och flyttar på lökar. Sedan äter vi ett varsitt äpple i solen på förstubron, Valle leker med vattenkannan och jag läser ikapp DN Söndag.
Vad händer med mig när våren kommer? Var kom all energi ifrån? Hade jag livsglädje, det har jag glömt! Här gör minsann inte alls ont när knoppar brister!
Men en dag som denna minns jag precis varför vi bor i hus. Det är nämligen för dagar som denna jag tycker det är värt allt jobb, alla renoveringar och precis vartenda öre rucklet kostade: Första riktiga vårdagen! Valle och jag äter lunch på uteplatsen och betraktar katterna som också fått vårfnatt. Sedan ägnar min son och jag hela eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Vi klipper buskar och river bort gammalt och visset. Vi kör plattor och flyttar på lökar. Sedan äter vi ett varsitt äpple i solen på förstubron, Valle leker med vattenkannan och jag läser ikapp DN Söndag.
Vad händer med mig när våren kommer? Var kom all energi ifrån? Hade jag livsglädje, det har jag glömt! Här gör minsann inte alls ont när knoppar brister!
lördag 29 mars 2008
Return to Business Busy Busy
ojojoj, nu är det nära.
Nu är det mindre än en vecka kvar innan jag ska byta ut mysbyxorna mot workwear.
Dax att stryka på sidenblusen, putsa stövlarna och införskaffa hårnålar. För här ska återupplivas något slags relik av en (om någonsin) karriärsmänniska i tekniksfären. Dags att damma av sin bullshit-bingobricka och göra plats för ord som "trestegsraket", "synergieffekt" och "temwork".
Jag ser verkligen fram emot det här. Att ha en social roll i Verkligheten. Att slippa känna att köpa mjölk på ICA motsvarar dagens sociala utflykt. Men Gud vad jag våndas också... Vem skulle möjligtvis ha någon som helst nytta av mig? Jo, om man behöver någon som är alldeles särdeles pratsugen vid fikabordet som någon slags social clown? Eller någon utan någon som helst färsk projekterfarenhet att skylla på allt som så småningom skiter sig..?
Jag måste såklart se till att mobilisera mina erfarenheter jag samlat under de senaste åren. En föräldraledighet ska ju vara rätt meriterande i yrkeslivet lovar vissa damtidningar. Så vad gör jag med en missnöjd kund enligt mina senaste referenslösningar? : Jag sjunger något livfullt med många avledande gester. Ser till att han är torr i byxan. Och mätt i magen. Helt enkelt.
Nu är det mindre än en vecka kvar innan jag ska byta ut mysbyxorna mot workwear.
Dax att stryka på sidenblusen, putsa stövlarna och införskaffa hårnålar. För här ska återupplivas något slags relik av en (om någonsin) karriärsmänniska i tekniksfären. Dags att damma av sin bullshit-bingobricka och göra plats för ord som "trestegsraket", "synergieffekt" och "temwork".
Jag ser verkligen fram emot det här. Att ha en social roll i Verkligheten. Att slippa känna att köpa mjölk på ICA motsvarar dagens sociala utflykt. Men Gud vad jag våndas också... Vem skulle möjligtvis ha någon som helst nytta av mig? Jo, om man behöver någon som är alldeles särdeles pratsugen vid fikabordet som någon slags social clown? Eller någon utan någon som helst färsk projekterfarenhet att skylla på allt som så småningom skiter sig..?
Jag måste såklart se till att mobilisera mina erfarenheter jag samlat under de senaste åren. En föräldraledighet ska ju vara rätt meriterande i yrkeslivet lovar vissa damtidningar. Så vad gör jag med en missnöjd kund enligt mina senaste referenslösningar? : Jag sjunger något livfullt med många avledande gester. Ser till att han är torr i byxan. Och mätt i magen. Helt enkelt.
fredag 21 mars 2008
Gillkol Heureka
Om sanningen ska fram är jag inte speciellt förtjust i helger för det är då det ska byggas och renoveras. Det innebär att min vardag som föräldraledig enbart fortlöper i samma stil som vanligt, fast utan de verktyg i form av öppna förskola och dagis som jag normalt åtnjuter. Alltså går dagen ut på att hålla två barn hyggligt stimulerade för egen maskin samt sköta markservice. Utgångsläget är ofta att ungarna redan framåt nio börjar osa katt och inser att dagen inte kommer servera någon större stimulans utöver utbudet av leksaker samt mammas eventuella fantasi. Därför drar de igång den mindre trevliga attityden, och jag misstänkar att jag själv motsvarar den med samma mått. Så segar sig minuterna fram. När klockan har hunnit till tio och vi fortfarande jobbar på att komma ur pyjamasarna börjar jag tappa gnistan. Hur ska det över huvud taget bli möjligt att göra något kreativt med denna förmiddag, tåget har ju för längesedan gått och snart måste jag laga lunch. Knepet är då att det är lite för sent att ändra sig, för vi har nästan full vinterrustning på oss och jag har ägnat en timme åt att kränga på de små gnomen deras overaller, nu ska de förhatliga plaggen åtminstone sitta kvar till lunch. Så vi hasar håglöst ut i snön. Jag knäpper fast den lille krypmarodören i pulkan så att han är skapligt nöjd och börjar lite halvhjärtat försöka skuffa dem nedför sluttningen i trädgården. Då bryter storebror ihop i vad som förmodligen är soppatorsk, men som han tycker är att det kanske kom ned lite snö i stöveln eller eventuellt blev lite obekväm lutning när han tjyvåkte bakpå pulkan. Total pipnissevarning. Så där står jag, fullständigt oinspirerad med oceaner av tid fram till middagssömnen och två påbyltade ungar på gränsen till sammanbrott. Plötsligt infinner sig ingivelsen: Valle, ska vi grilla? Jag minns nämligen att jag kan ha sett en övergiven påse kol i redskapsskjulet. Och voila, ylningarna tystnar genast! Nu finns det ingen tid att förlora. Blixtsnabbt inventerar jag skafferierna i mina tankar. Få se nu, prinskorv köpt till påsk, ciabattabröd från igår, fetaostsallad. Och helt plötsligt verkar alla energier i önskvärd riktning. Valle och jag skottar uteplatsen ren, tänder grillen, bär fram maten och han är kvittrande glad. Folke sitter fortfarande fastspänd i pulkan och utrustad med en korvände tuggar han koncentrerat på medan han betraktar stöket omkring honom. Det har tänts en glimt i alla våra ögon och med hjälp av lite grillkol har vi helt plötsligt gjort något av dagen. Lunchen åts utomhus i tre minusgrader och alla var glada, fast fadern gnällde lite om att solen gått i moln. Jag kände mig i alla fall belåten, för det är märkligt vad en omlokalisering av lunchen cirka tre meter åt sydväst kan göra för den allmänna livskvaliten. I geografi mätt, högst marginell skillnad. I familjelycka mätt, ovärderligt.
onsdag 19 mars 2008
Besvärlighetsindex
Just nu tycker jag att allt känns ganska besvärligt. Bara på nivå av I-landsproblem, men ändå. De senaste åren har i stort sett alla förändringar i mitt liv höjt besvärlighetsindex, helt klart. Som att flytta ut på landet, skaffa hus och barn till exempel. Sen kan både hus, land och barn ju ha en mängd andra fördelar, men besvärligt är det , helt klart. Årstiden gör sitt till också. Först och främst alla kläder som ska på och av. Just nu har jag också en snart treåring som inte vill något hellre än att vara ute och greja i trädgården. Samtidigt har jag en ettåring som inte kan gå. I den här slasksäsongen blir det lite problematiskt och resultatet av det hela blir att vi tittar på Blixten McQueen en extra gång istället. En annan sak som ökar besvärlighetsindex är ettåringens nyfunna intresse för trappor och treåringens tjurighet. Alltså kombinationen av de två. På morgonen när vi ska till dagis så gäller det att klä på ettåringen så han blir hyfsat immobil och parkera honom på nedervåningen så långt från trappan som möjligt, sen gå upp på övervåningen och hämta tjurande storebror som inte vill slita sig från bollibompa och kånka honom ner för trappan tillräckligt snabbt för att inte lillebror ska hinna halvvägs upp för densamma. Städa är också svårt. Storebror vill hjälpa till och det brukar fungera i en kvart. Sedan övergår mitt eget städande till någon slags städsupport till min medhjälpare istället. Trasan är för blöt, för torr, för dammig, för varm (när jag sköljt den). Dammsugaren hakar upp sig runt hörnorna, välter och sladden fastnar. Mamma fixar. Denna vecka har måndag gått åt till dammtorkning, tisdag lyckades jag dammsuga på övervåningen och idag hoppas jag att kunna jaga snabeldraken över nedre våningen. Sen är det väl bara att börja om igen. Barnen började genast smula ner på golven och riva leksakerna från hyllan. Otack är världens lön.
torsdag 13 mars 2008
Att ta ut glädje i förskott
Ibland överträffar något alla förväntningar. Som fredagen.
Jag ser tillbaka på den i något slags lyckorus och allt är som i ett töcken. Men det finns tillfällen som planeterna satt optimala koordinater för att just den kvällen ska bli sådär lyckad. På ett sätt som inte riktigt går att beskriva. För det går inte att berätta om hur kul det är att vara ett band, ett lag som tillfälligt sammansvetsade gör något läskigt och roligt tillsammans. Inte heller kan jag beskriva hur det känns att sitta med dessa nya bekantskaper och äta middag, dricka gott vin och förväntansfullt pladdrande slå ihjäl de sista timmarna innan det ska ske. Hur vi hittar gemensam rytm och har slutat känna varandra på pulsen för att istället åtnjuta synergieffekten av den nya gruppen. När vi bytt om och står bakom scenen och väntar, taggade, laddade och bekräftar varandra för att mobilisera stryka och energi. Och så urladdningen. Uppe på scenen med en publik som bara vill älska oss, och gör det. Korta minnesfragment av en kille som slänger sig flytande ut över publiken, en tjej som bara står och helt hängivet sjunger med i varenda ord och så folkmassan som hoppandes, skrikandes och pulserande kokar som en gryta på golvet nedanför oss. Går det att beskriva den förenande känslan när man kommer ned från en sådan gemensam upplevelse, kramkalas och den inbördes beundran? Eller euforin när vi dessutom blir utsedda till vinnare och går vidare till final! Då är vi odödliga, fantastiska och den tävling vi inte tog på allvar innan blir helt plötsligt något åtråvärt. Men framför allt så får vi göra det igen!
Så här sitter jag dagen innan och njuter av en härlig kväll. Och försöker gå in förutstättningslöst in i en kväll som jag inte kan låta bli att hoppas blir lika fantastisk. Men som lätt kan bli ett västgötaklimax utan like. Och hur ska jag isåfall tackla det utan att det blir smolk i bägaren även gällande den första kvällen. Det är levnadskonst det, att klara av att isolera de två olika tillfällena, både i förväntning och i minnesbilder.
Jag ser tillbaka på den i något slags lyckorus och allt är som i ett töcken. Men det finns tillfällen som planeterna satt optimala koordinater för att just den kvällen ska bli sådär lyckad. På ett sätt som inte riktigt går att beskriva. För det går inte att berätta om hur kul det är att vara ett band, ett lag som tillfälligt sammansvetsade gör något läskigt och roligt tillsammans. Inte heller kan jag beskriva hur det känns att sitta med dessa nya bekantskaper och äta middag, dricka gott vin och förväntansfullt pladdrande slå ihjäl de sista timmarna innan det ska ske. Hur vi hittar gemensam rytm och har slutat känna varandra på pulsen för att istället åtnjuta synergieffekten av den nya gruppen. När vi bytt om och står bakom scenen och väntar, taggade, laddade och bekräftar varandra för att mobilisera stryka och energi. Och så urladdningen. Uppe på scenen med en publik som bara vill älska oss, och gör det. Korta minnesfragment av en kille som slänger sig flytande ut över publiken, en tjej som bara står och helt hängivet sjunger med i varenda ord och så folkmassan som hoppandes, skrikandes och pulserande kokar som en gryta på golvet nedanför oss. Går det att beskriva den förenande känslan när man kommer ned från en sådan gemensam upplevelse, kramkalas och den inbördes beundran? Eller euforin när vi dessutom blir utsedda till vinnare och går vidare till final! Då är vi odödliga, fantastiska och den tävling vi inte tog på allvar innan blir helt plötsligt något åtråvärt. Men framför allt så får vi göra det igen!
Så här sitter jag dagen innan och njuter av en härlig kväll. Och försöker gå in förutstättningslöst in i en kväll som jag inte kan låta bli att hoppas blir lika fantastisk. Men som lätt kan bli ett västgötaklimax utan like. Och hur ska jag isåfall tackla det utan att det blir smolk i bägaren även gällande den första kvällen. Det är levnadskonst det, att klara av att isolera de två olika tillfällena, både i förväntning och i minnesbilder.
måndag 10 mars 2008
Uppvaknandet
Jag har sagt till mig själv att jag kan klara mig utan. Att den tiden är förbi och att jag tycker det känns ok. Men nu har jag fått smaka sötman igen och inser att jag har saknat det. De senaste dagarna har något vaknat i mig. Pirr i maggropen och spritt i benen. Min Gud vad jag saknat det! Jag har varit nykter scenartist som nu tagit ett återfall och jag är fast. Ljuvliga strålkastarsken, värm åter min på uppmärksamhet utsvultna lekamen och förkrympta själ! Å skarpa Adrenalin, pulsera åter i mina ådror och rusha mitt hjärta! Nervositet, skärp mitt sinne och ge mig närvaro! Hell dig publik, jag är din ödmjuka tjänare och din grymma härskarinna! Välkommen åter, du hisnande Egokick, jag glömde nästan hur du kändes! Och välkommen åter mitt Jag, som en gång i tiden levde för det här, nu börjar jag känna igen mig, du har fattats mig. Den dagen jag slutade förlora mig själv i musiken var också den dagen jag började förlora mig själv.
fredag 7 mars 2008
Om musik och människor
Det händer något när man spelar musik ihop.
Just nu spelar jag i ett litet skojprojekt sammansatt av några kollegor. Jag kände bara en av dessa innan första repet. En annan hade jag på sin höjd hälsat på i någon korridor.
Det var enhetschefen, som jag faktiskt kände. Det var säljchefen som jag bara sett sprätt omkring i kostym i korridorerna, som var en kaxig typ. Ryggdunkig, liksom. Och så var det utvecklaren med de vakna ögonen. Som inte säger så mycket mer än nödvändigt, men som har väldigt respektingivande blick. Lite sådär avmätt, men ändå allvetande. Smart, det syns. Och så coola killen, som bara verkar vara rätt hela tiden. Utan att anstränga sig.
Så möttes vi en onsdagskväll i januari. Man hälsar lite spänt och presenterar sig. Man fipplar med sina grejer. Känner på mickljudet, men vågar inte riktigt testa den på allvar. Det stäms gitarrer och provslås på trummor. Vi går som katten kring het gröt. Vi lyssnar igenom de förbestämda låtarna, alla väldigt koncentrerat. Till slut går det inte att skjuta på det längre, vi måste sätta igång. Och så spelar vi.
Efter låten är slut, tystnad och lite trevande kommentarer. Ska vi testa igen? Och så efter en till gång, hur känns låten?
Fyra timmar senare går man därifrån. Taggad, men ändå lite orolig. Hur kändes det? Höll jag måttet? Kommer vi komma överens? Tyckte de andra att det var kul?
Några rep senare börjar det hända. Blickarna lyfts. Man utbyter ett flin då någon hoppar över skaklarna en smula. Någon börjar vagga i knäna i refrängen. Temperaturen höjs i rummet. Man torkar bort svett med ärmen. Adrenalinet börjar flöda. Skämten börjar komma mellan låtarna och efter repet så dräller en glatt pladdrande hop ut ur replokalen. Svettiga, trötta och hesa med ömmande fingertoppar. Men glada. Och några kompisar rikare.
För det gör musiken med människor, man blir kompisar.
Just nu spelar jag i ett litet skojprojekt sammansatt av några kollegor. Jag kände bara en av dessa innan första repet. En annan hade jag på sin höjd hälsat på i någon korridor.
Det var enhetschefen, som jag faktiskt kände. Det var säljchefen som jag bara sett sprätt omkring i kostym i korridorerna, som var en kaxig typ. Ryggdunkig, liksom. Och så var det utvecklaren med de vakna ögonen. Som inte säger så mycket mer än nödvändigt, men som har väldigt respektingivande blick. Lite sådär avmätt, men ändå allvetande. Smart, det syns. Och så coola killen, som bara verkar vara rätt hela tiden. Utan att anstränga sig.
Så möttes vi en onsdagskväll i januari. Man hälsar lite spänt och presenterar sig. Man fipplar med sina grejer. Känner på mickljudet, men vågar inte riktigt testa den på allvar. Det stäms gitarrer och provslås på trummor. Vi går som katten kring het gröt. Vi lyssnar igenom de förbestämda låtarna, alla väldigt koncentrerat. Till slut går det inte att skjuta på det längre, vi måste sätta igång. Och så spelar vi.
Efter låten är slut, tystnad och lite trevande kommentarer. Ska vi testa igen? Och så efter en till gång, hur känns låten?
Fyra timmar senare går man därifrån. Taggad, men ändå lite orolig. Hur kändes det? Höll jag måttet? Kommer vi komma överens? Tyckte de andra att det var kul?
Några rep senare börjar det hända. Blickarna lyfts. Man utbyter ett flin då någon hoppar över skaklarna en smula. Någon börjar vagga i knäna i refrängen. Temperaturen höjs i rummet. Man torkar bort svett med ärmen. Adrenalinet börjar flöda. Skämten börjar komma mellan låtarna och efter repet så dräller en glatt pladdrande hop ut ur replokalen. Svettiga, trötta och hesa med ömmande fingertoppar. Men glada. Och några kompisar rikare.
För det gör musiken med människor, man blir kompisar.
onsdag 27 februari 2008
Nyttig katharsis
Jag har inte alltid hybris. Sista veckan har gudarna kastat mig ned i katharsis som kulminerade idag på gymet. Det var inte mer än en vecka sedan jag tränade, men det var månader sedan jag sist tränade body pump. Denna träningsform brukar jag betrakta som min paradgren. Jag känner mig alltid jättestark och mäktig när jag tränar body pump. Det passar dessutom mig jättebra att styrketräna i grupp för att jag är en sådan ögontjänare och en sådan mallgroda att det sitter jättelångt inne för mig att ge upp i ett jobbigt moment eller plocka av vikter - alltså blir det för mig väldigt effektiv träning. Men inte idag. Jag stretade motvilligt iväg till gymet mest för att jag fått panik på hemmiljön där precis alla utom jag har varit sjuka och gnälliga. Eller, jag har väl inte heller varit på topp, men inte tillräckligt dålig för att förtjäna några som helst martyrpoäng eller lat självömkan under täcket. Så jag ägnar mig åt mycket mer plågsam självömkan i gymet istället. Jag har ju tydligen någon form av infektion i kroppen, om än inte fullt utblommad. Dessutom så har jag PMS. Därutöver har jag gått upp flera kilo efter avslutad amning och en snabb titt i spegeln bekräftar att det enda på mig som blivit mindre de senaste månaderna är brösten och självförtroendet. Ikväll var en träningsmässig katastrof. Jag orkade ingenting. Jag ville bara gå hem och när det var dags för utfall ville jag bara gå hem och dessutom gråta. Nu, när jag väl är hemma tänker jag inte gråta. Men jag tänker faaan gå långpromenad i morgon. Och sen ska jag skrämma mig själv in i gymmet igen. För jag tänker inte stå och titta på när jag förfaller. Sannerligen, jag säger er...
onsdag 20 februari 2008
Nyttig hybris
Jag lider av hybris. Eller åtnjuter hybris kan man också säga.
Varje gång jag ska göra något nytt så nästan förutsätter jag att jag kommer vara naturbegåvning och att allt kommer gå med glans. Ganska användbar egenskap, faktiskt. Den har fått mig att slänga mig in i en massa roliga situationer och åta mig en mängd jätteroliga uppgifter som ofta visat sig övermäktiga, men jag har sällan ångrat något; Sång till exempel, varför skulle inte just jag vara världsbäst på det? Klart jag ska åka till Los Angeles och gå på Fameskola, jag kommer vara grym. Teknisk såklart, så åtagandet är driva hela firmans interna nätverk, jag som precis skaffat min första mailadress? Nema problema, jag tar jobbet! Sport? Klart jag springer snabbast/är vigast/är uthålligast, hade jag bara börjat tillräckligt tidigt så hade jag säkert varit en Marta, en Kallur eller en Kluft. Konstnärlig är jag också, såklart. Ge mig bara en palett och en duk och jag kan måla brallorna av Chagall och grabbarna. För att inte tala om vilka bestsellers jag skulle skriva om jag bara satte mig ner och verkligen skrev den där boken.
I går på gymet, till exempel, fick jag lite vardagshybris när jag stod och balanserade på bosubollen och kände mig som ett under av harmoni och kroppskontroll. Jag stod som en grekisk staty, eller kanske rentav en yogaguru och ingen kunde rubba mitt fokus. Alla måste ju helt enkelt ha sett hur suverän jag var mot resten av sällskapet. De såg och lärde. Tills jag började tänka och trillade omkull...
Min hybris, är faktiskt en av mina nyttigaste egenskaper. Den har gjort att jag vågat ta mig någonstans över huvud taget. För hade jag följt min verkliga kompetens och begåvning hade jag aldrig träffat dessa fantastiska människor, fått göra dessa fantastiska saker eller fått arbeta med så fantastiska kollegor. Jag jobbar med spännande saker, jag umgås dagligen med genier och ibland så händer det att jag får sjunga med helt fantastiska musiker. Jag tackar min lyckliga stjärna att fantasin ibland överträffar verkligheten, för annars skulle jag aldrig våga någonting. Samtidigt ber jag till högre makter att någon gång faktiskt verkligheten också motsvarar fantasin.
Varje gång jag ska göra något nytt så nästan förutsätter jag att jag kommer vara naturbegåvning och att allt kommer gå med glans. Ganska användbar egenskap, faktiskt. Den har fått mig att slänga mig in i en massa roliga situationer och åta mig en mängd jätteroliga uppgifter som ofta visat sig övermäktiga, men jag har sällan ångrat något; Sång till exempel, varför skulle inte just jag vara världsbäst på det? Klart jag ska åka till Los Angeles och gå på Fameskola, jag kommer vara grym. Teknisk såklart, så åtagandet är driva hela firmans interna nätverk, jag som precis skaffat min första mailadress? Nema problema, jag tar jobbet! Sport? Klart jag springer snabbast/är vigast/är uthålligast, hade jag bara börjat tillräckligt tidigt så hade jag säkert varit en Marta, en Kallur eller en Kluft. Konstnärlig är jag också, såklart. Ge mig bara en palett och en duk och jag kan måla brallorna av Chagall och grabbarna. För att inte tala om vilka bestsellers jag skulle skriva om jag bara satte mig ner och verkligen skrev den där boken.
I går på gymet, till exempel, fick jag lite vardagshybris när jag stod och balanserade på bosubollen och kände mig som ett under av harmoni och kroppskontroll. Jag stod som en grekisk staty, eller kanske rentav en yogaguru och ingen kunde rubba mitt fokus. Alla måste ju helt enkelt ha sett hur suverän jag var mot resten av sällskapet. De såg och lärde. Tills jag började tänka och trillade omkull...
Min hybris, är faktiskt en av mina nyttigaste egenskaper. Den har gjort att jag vågat ta mig någonstans över huvud taget. För hade jag följt min verkliga kompetens och begåvning hade jag aldrig träffat dessa fantastiska människor, fått göra dessa fantastiska saker eller fått arbeta med så fantastiska kollegor. Jag jobbar med spännande saker, jag umgås dagligen med genier och ibland så händer det att jag får sjunga med helt fantastiska musiker. Jag tackar min lyckliga stjärna att fantasin ibland överträffar verkligheten, för annars skulle jag aldrig våga någonting. Samtidigt ber jag till högre makter att någon gång faktiskt verkligheten också motsvarar fantasin.
tisdag 19 februari 2008
Ugnsmat - nästan som fusk
I egentligen är det nästan löjligt vilken fantastisk grej ugnen är ändå. Just nu har jag period på att göra Plåtar. En Plåt är en helhetsmaträtt i en och samma långpanna, det sköter sig själv i ugnen. Så enkelt att det nästan känns som fusk. Precis varenda grönsak gör sig ju fantastisk efter en dryg halvtimme i 225 grader. Släng dit några filéer av lax eller kyckling. Olivolja, havssalt, örtkryddor och hela vitlöksklyftor och voila, en festmåltid! Idag åkte det in halverade tomater med fetaost som fick hänga med de sista tio minuterna och det var en höjdare. Äldste sonen stryker ivrigt förbi ugnsluckan med jämna mellanrum och utbrister entusiastiskt mmmmm, tättetott mamma! Och jag upprepar mitt mantra som jag önskar fler kunde förstå; Det är ju så himla enkelt. Och inte alls jobbigt. Mat överlag är ju så. Det är så oerhört lätt att äta skapligt bra mat och hålla sig borta från hel- och halvfabrikaten om man bara tänker till lite. Och ugnen är ju helt klart överlägsen i att fixa jättebra mat som sköter sig själv, med rätt mycket stilpoäng och löjligt liten arbetsinsats. Rostbiff är ju ett praktexempel. Jobbtid att tillaga en rostbiff är cirka en minut (kryddningen), däremot så kräver det ju lite framförhållning. Att göra en Plåt är inte heller mer jobbtid än det tar att värma upp ugnen, sen har man igen det då man kan ägna sig åt ungarna den där sista halvtimmen innan käk när de har soppatorsk istället för att ha dem hängandes i kjolarna, gallskrikandes.
Och nej, det är inte Martha Stewart som kapat mitt blogg-inlogg, jag är såhär käck. I perioder.
Och nej, det är inte Martha Stewart som kapat mitt blogg-inlogg, jag är såhär käck. I perioder.
söndag 17 februari 2008
Utmanande Ekolåda
Jag är en hälsomässig periodare. Det är rätt stora variationer mellan mitt hurtigaste jag och mitt sunkigaste. Jag tycker nog att jag håller en hyfsad nivå på kosthållningen här hemma och väger alltid in en hälsoaspekt i varje måltid (även om jag ibland väljer att prioritera bort den mot andra begär). Men, som sagt, vissa veckor är bättre än andra. Nu känner jag att jag är på väg in i en av de bättre perioderna och har därför genast försökt förstärka den trenden hos mig själv genom att beställa hem en Ekolåda. En Ekolåda är en låda fylld med ekologiska grönsaker och levereras till dörren. Den förekommer i olika varianter såsom Fruktlådan, Mixlådan (både frukt och grönsaker), Baslådan (med både grönt och rotfrukter) och så den seriösaste, Lantlådan, som bara innehåller närproducerat och som också har det gåtfullaste innehållet. Ekolådan går att prenumerera på, men jag väljer att beställa den styckvis. Det beror till en viss del på att jag vill välja den låda som verkar mest lockande just den veckan. Den främsta anledningen är dock att lådan är lyxigt dyr och jag måste vara seriös i min inställning till den. Man måste vara redo för Ekolådan om man ska kunna nyttja den optimalt. Man måste känna sig nyfiken på hur man ska förvalta den här bladsellerin, spetskålen, borlottibönorna eller lila broccolin som precis flyttat in i ens kyl. Man måste vara redo för experiment och lite planering. Man måste vara stålsatt inför småbarnens (och sambons) skeptiska uppsyn och rynkade näsor. Man måste se det som ett projekt att förvalta varenda liten knöl som levereras i den där härligt rustika trälådan. Jag har nämligen det som ultimatum till mig själv; Beställ gärna Ekolådan, vi har råd och maten höjs verkligen flera snäpp ur väldigt många aspekter. MEN den måste förbrukas fullständigt varje gång. Ligger det någonting och ruttnar i grönsakslådorna och blir bortglömt, om så bara en ynkaste liten jordig potatis så är det stopp! Då blir jag tvingad att ta en paus och invänta nästa motivation, nästa längtan att ge sig i kast med en utmanande Ekolåda.
http://arstiderna.com
http://arstiderna.com
lördag 16 februari 2008
Familjelycka 2
Och ibland hinner verkligheten ikapp en. Som när vattnet sprutar som en fontän över det halvrivna badrummet och jag får sätta ut hinkar i vardagsrummet en våning ner för att fånga upp takdroppet..
Men vi håller humöret uppe. En stund till i alla fall..
Men vi håller humöret uppe. En stund till i alla fall..
Familjelycka
Det är sällan allt är som man tänkt sig. Oftast är det precis tvärtom. Som helgerna till exempel. När familjen ska umgås och ha det trevligt och göra en massa aktiviteter. Men verkligheten ser oftast annorlunda ut. Barnen brukar vakna sådär extra tidigt. Gärna strula lite extra på natten också. Och själv har man ju haft noll framförhållning och suttit uppe lite för länge, gärna blivit lite smyglullig på rödvin dessutom. Så när morgonens kranka blekhet inträder och man sitter och nickar till i soffan framför Boolibompa känner man inte direkt av den där helgstämningen. Sen har storebror på tvåochetthalvt en tendens att köra generalgnäll just på lördagförmiddagar. Han blir rastlös av det låga tempot, pappig för att sambon är hemma och kinkar över än det ena, än det andra. Sambon och jag försöker hålla konstruktiva dialog över gnället, men det är inte helt lätt att komma överens om till exempel golvfärger och badrumsmöbler när man har två småbarn som ligger i gnällbrygga på golvet. Vi höjer rösten för att höra varandra, vilket brer på den smått hysteriska stämning som råder i huset. Irritationen ligger och lurar runt hörnet. Det är då man packar ner ungarna i vagnen och tar en långpromenad istället. Då brukar det ljusna. Man får frisk luft och hinner prata.
Men ibland så bara flyter det. Som i morse. Ettåringen somnade faktiskt om ända till halv nio. Hela familjen fick alltså sovmorgon och åt frukost tillsammans för en gångs skull. Vi fick riva badrum relativt ostört med en entusiastisk snart treårig medhjälpare. Jag hittade jättegod lunchmat i skafferierna och barnen åt med god aptit. Därefter somnar båda duktigt och utan vildare protester.
Så ibland blir faktiskt saker som man tänkt sig, eller bättre.
Men ibland så bara flyter det. Som i morse. Ettåringen somnade faktiskt om ända till halv nio. Hela familjen fick alltså sovmorgon och åt frukost tillsammans för en gångs skull. Vi fick riva badrum relativt ostört med en entusiastisk snart treårig medhjälpare. Jag hittade jättegod lunchmat i skafferierna och barnen åt med god aptit. Därefter somnar båda duktigt och utan vildare protester.
Så ibland blir faktiskt saker som man tänkt sig, eller bättre.
söndag 10 februari 2008
Entropi
Mitt hem ser allt som oftast ut mer eller mindre som en kvart. Fast inte en knarkarkvart utan mer en småbarnskvart. Det är bara att konstatera att småbarn är jäkligt dålig Feng Shui, för i vårt hem råder verkligen ingen harmoni. Jag plockar konstant och går sällan från ett rum till ett annat med tomma händer. Har alltid med mig någon pryl som ska tillbaka till sin rätta plats. Trots att jag inte tycker jag gör annat än torkar av ytor är allt täckt av en hinna orsakad av små kladdiga barnhänder. Det är aldrig riktigt rent hemma, sällan ens halvrent. Leksaker ligger ständigt strösslat ut över golvytorna. Det står alltid någon form av barnfordon parkerat på strategiska ställen; En bobbycar framför spisen. En trehjuling mitt på tröskeln till köket. Brödsmulor, riskorn och makaroner trillar ned från borden och fortplantar sig ut över golvytan. Och jag lider. Jag kan inte bo i ett skitigt kaos och klara att strunta i det. Röran signalerar till mig att jag inte har kontroll och det stressar mig. Jag får ångest av oordning, jag förknippar det med social misär och känner en oro i maggropen. Jag mår verkligen fysiskt bättre efter att jag plockat upp grejer från golven och fått sängen bäddad. Ibland får jag spelet och städar frenetiskt. Min sambo brukar då säga att det verkligen syns på mig hur jag förändras i takt med att ordningen i hemmet återställs, att det är precis som att jag har ett mörkt moln omkring mig som skingras i kapp med att såpadoften sprider sig.
Entropi är måttet på oordning. Termodynamikens andra sats säger att naturens riktning är att öka oordningen. För att motverka det förloppet måste man tillföra energi. Att det är sanning behöver man inte ha läst ett enda poäng fysik för att veta, det räcker med att skaffa ett par ungar så blir man varse.
Entropi är måttet på oordning. Termodynamikens andra sats säger att naturens riktning är att öka oordningen. För att motverka det förloppet måste man tillföra energi. Att det är sanning behöver man inte ha läst ett enda poäng fysik för att veta, det räcker med att skaffa ett par ungar så blir man varse.
fredag 8 februari 2008
Att tilta självbilden
Det finns situationer när jag känner mig helt i fas med min egen självbild. Eller rättare sagt, helt i fas med den självbild jag har som jag önskade var sann oftare. När jag handlar en massa sköna gröna livsmedel på ekoaffären och sedan lagar förförisk mat i ett doftande kök, då är jag i fas med min självbild. När jag efter dagishämtningen tar en frisk långpromenad runt gårdarna här ute (givetvis förberedd med fruktmellanmål till barnen), berättar för dem om vad som händer i naturen, pratar om hästarna i hagarna och stannar till för att ta ett snack med hönsen, då är jag i fas med min egen självbild. När jag kommer enormt bra förberedd (och i tid) till ett möte, med prydliga utskrifter på allt jag vill förmedla och utmärkta genomtänkta svar på de frågor som dyker upp, då är jag i fas med min självbild.
Sen finns det stunder då jag och självbilden divergerar. Som nyss när jag satt i soffan och slafsade i mig studentnudlar med soja och bölade ned i soppskålen till Celine Dion som gästade Oprah. Inget Kodak-moment direkt. Eller det kanske var just det det var.
Sen finns det stunder då jag och självbilden divergerar. Som nyss när jag satt i soffan och slafsade i mig studentnudlar med soja och bölade ned i soppskålen till Celine Dion som gästade Oprah. Inget Kodak-moment direkt. Eller det kanske var just det det var.
onsdag 6 februari 2008
Det här med komplimanger
Jag får nästan aldrig komplimanger av min älskade. Och det gör mig lite ledsen. Det händer när jag är grälsjuk att jag tar upp det här, alltså bristen på komplimanger i vårt liv. Eller den ensidiga bristen på komplimanger i vårt liv, för jag strösslar gärna med dem. Kommer han en vanlig onsdag och ser lite extra snygg ut så brukar jag säga det. Och han verkar bli glad. Men mitt tjat om bristen på detsamma från hans sida gör bara att jag känner mig löjlig och som att jag går med håven, inte till att han ändrar sig. Jag får alltså ytterst sällan komplimanger. Och nu är det inte så att jag är en bortskämd och ytlig tjej som behöver höra det hela tiden. Men någon gång ibland. Lite oftare i alla fall. Nu tror jag att jag har fått höra oombedd något positivt om mitt utseende totalt kanske tio gånger under hela vårat snart sexåriga förhållande. Så jag tycker inte att jag är fjantig som gärna ville höra det lite oftare. Så, nog tjatat om det.
Men härom dagen sade han något märkligt.
Min man (jaaaa, ja, sambo) jobbar med mjukvaran till kameramobiler och i helgen hade han fått i hemläxa att ta bilder med den nya prototypen. En uppgift han tog på stort allvar. Det togs bilder på katter, våra ungar, huset, snön, tavlor, bilen och vid frukostbordet så åkte kameran fram och det togs även en bild på mig. Vid frukostbordet! Varpå jag tar upp en annan av mina favoritämnen när jag är lite grälsjuk; Att jag aldrig får vara med på bild. Att av hundra bilder tagna av honom på ett bröllop är inte jag med på en enda. Då när det är ett speciellt tillfälle. Man kanske har piffat sig lite extra och har en fin klänning. Men nu vid frukostbordet åker kameran fram. Och där sitter jag och ser nyvaken ut. Med håret på ända och någon urtvättad luvtröja över nattlinnet. Måste han ta kort på mig just då, säger jag. När du aldrig tar kort på mig när jag är lite fin.
-Du är väl alltid fin, säger han. Som att det vore det mest självklara på jorden.
Men härom dagen sade han något märkligt.
Min man (jaaaa, ja, sambo) jobbar med mjukvaran till kameramobiler och i helgen hade han fått i hemläxa att ta bilder med den nya prototypen. En uppgift han tog på stort allvar. Det togs bilder på katter, våra ungar, huset, snön, tavlor, bilen och vid frukostbordet så åkte kameran fram och det togs även en bild på mig. Vid frukostbordet! Varpå jag tar upp en annan av mina favoritämnen när jag är lite grälsjuk; Att jag aldrig får vara med på bild. Att av hundra bilder tagna av honom på ett bröllop är inte jag med på en enda. Då när det är ett speciellt tillfälle. Man kanske har piffat sig lite extra och har en fin klänning. Men nu vid frukostbordet åker kameran fram. Och där sitter jag och ser nyvaken ut. Med håret på ända och någon urtvättad luvtröja över nattlinnet. Måste han ta kort på mig just då, säger jag. När du aldrig tar kort på mig när jag är lite fin.
-Du är väl alltid fin, säger han. Som att det vore det mest självklara på jorden.
Frigång
Ikväll har jag något så högtidligt som frigång.
Det innebär att jag ska få stoppa in snyggjeansen i stockholmsstövlarna och piffad få sätta mig på tåget in till stora stada. Där ska jag få sitta med två favoritmänniskor och plocka i mig tapas och dricka billigt husets. Det kanske inte låter som någon större begivenhet, men för mig som vissa dagar tycker det är en social utflykt att köpa mjölk på lant-ica är det här verkligen en happening. En tilldragelse som kräver noggrann planering.
Vad ska jag ta på mig (ja, förutom snyggjeansen då)? Hur ska jag ha håret? Borde jag göra manikyr? Ska jag gå in på menyn för att se vad jag ska välja? Vilken bok ska jag packa ned för att avnjuta under tågresan? Hoppas inte favoritmänniskorna läser min blogg och ser vilken stor grej det är för mig att bara få träffa dem, jag skulle blivit lite freaked out.
Det innebär att jag ska få stoppa in snyggjeansen i stockholmsstövlarna och piffad få sätta mig på tåget in till stora stada. Där ska jag få sitta med två favoritmänniskor och plocka i mig tapas och dricka billigt husets. Det kanske inte låter som någon större begivenhet, men för mig som vissa dagar tycker det är en social utflykt att köpa mjölk på lant-ica är det här verkligen en happening. En tilldragelse som kräver noggrann planering.
Vad ska jag ta på mig (ja, förutom snyggjeansen då)? Hur ska jag ha håret? Borde jag göra manikyr? Ska jag gå in på menyn för att se vad jag ska välja? Vilken bok ska jag packa ned för att avnjuta under tågresan? Hoppas inte favoritmänniskorna läser min blogg och ser vilken stor grej det är för mig att bara få träffa dem, jag skulle blivit lite freaked out.
Timmen innan sex
Av alla tider på dygnet är den jag gillar minst timmen mellan fem och sex.
Oavsett hur dagen i övrigt förlupit så urartar alltid just den stunden. Det är då barnen börjar få soppatorsk oavsett hur duktig jag varit med bra mellanmål. Det är då kvällströttheten börjar sätta in. Det är då jag själv känner mig urlakad som en disktrasa efter sjuttioelva blöjbyten, skrik, småbråk, duster, legobyggen och vällingflaskor. Det är då börjar tycka att dagen som pågått sedan sju i morse hemma med barnen och är inne på den elfte timmen börjar kännas aningen långdragen. Det är DÅ det är meningen att jag ska vara kreativ och effektiv och laga en god och hälsosam middag åt familjen. Det är då det är meningen att jag (piffig och pigg) ska glatt leende hälsa sambon välkommen hem till familjeidyllen. Det är då det är meningen att barnen ska snällt leka med tåget eller nåt för att sedan ivrigt marchera mot matbordet för att med god aptit sätta i sig den allsidiga måltiden.
Inte hängandes i mina byxben ylandes som gastar. Hör ni det, ungar?
Oavsett hur dagen i övrigt förlupit så urartar alltid just den stunden. Det är då barnen börjar få soppatorsk oavsett hur duktig jag varit med bra mellanmål. Det är då kvällströttheten börjar sätta in. Det är då jag själv känner mig urlakad som en disktrasa efter sjuttioelva blöjbyten, skrik, småbråk, duster, legobyggen och vällingflaskor. Det är då börjar tycka att dagen som pågått sedan sju i morse hemma med barnen och är inne på den elfte timmen börjar kännas aningen långdragen. Det är DÅ det är meningen att jag ska vara kreativ och effektiv och laga en god och hälsosam middag åt familjen. Det är då det är meningen att jag (piffig och pigg) ska glatt leende hälsa sambon välkommen hem till familjeidyllen. Det är då det är meningen att barnen ska snällt leka med tåget eller nåt för att sedan ivrigt marchera mot matbordet för att med god aptit sätta i sig den allsidiga måltiden.
Inte hängandes i mina byxben ylandes som gastar. Hör ni det, ungar?
tisdag 5 februari 2008
Mattläggning = rocket science?
Vi har nu i några månader sökt efter en hantverkare som är villig att förbarma sig över vårt badrum, vilket inte verkar vara det lättaste i dagens högkonjunktur. Det verkar som att alla ska renovera sitt badrum precis nu och det är köer på drygt ett halvår. Badrummet är i desperat behov av lite ny våtrumsmatta, fräscha väggar och porslin som inte går i protesbeige. Själv är jag i desperat behov av ett helt nytt synintryck när jag går in i detsamma. Det känns som att jag inte står ut en sekund till i gränslandet mellan rosa och aprikos, gulaktigt, äckligt golv och badrumsmöbler där faneret släppt och ställt sig för att blotta murknad mdf-platta.
Vi fann till slut en herre som var villig att göra jobbet. Kunglig hovleverantör var han dessutom. Inga problem, sade han, det här skulle bli avklarat på en dag. Max två. Men sedan när offerten dök upp trodde vi att han måste ha skrivit fel på antalet nollor. För inte kunde herren tänkas vilja ha 30 lakan för en dags jobb som inte skulle vara några problem!? Antag att jobbet tar tio timmar att göra, alltså längre än han uppskattat. Då skall han alltså ha 3000kr/timmen för att rulla ut matta i vårt badrum! Jag vill inte verka förmäten, jag förstår att det rör sig om ett hantverk och att det är viktigt att det blir bra, men det känns ju inte som att det han ska utföra är rocket science. Eller?
Om vi till slut blir tvungna att betala motsvarande summor för att få mattläggning gjord så kommer jag ikläda mig rollen av övervakare. Det blir då inget mysigt kaffe med hembakt till den timtaxan. Ingen debiterbar vända till Fredells för att "köpa lite grejer som behövs". Jag kommer stå där med stoppuret.
Vi fann till slut en herre som var villig att göra jobbet. Kunglig hovleverantör var han dessutom. Inga problem, sade han, det här skulle bli avklarat på en dag. Max två. Men sedan när offerten dök upp trodde vi att han måste ha skrivit fel på antalet nollor. För inte kunde herren tänkas vilja ha 30 lakan för en dags jobb som inte skulle vara några problem!? Antag att jobbet tar tio timmar att göra, alltså längre än han uppskattat. Då skall han alltså ha 3000kr/timmen för att rulla ut matta i vårt badrum! Jag vill inte verka förmäten, jag förstår att det rör sig om ett hantverk och att det är viktigt att det blir bra, men det känns ju inte som att det han ska utföra är rocket science. Eller?
Om vi till slut blir tvungna att betala motsvarande summor för att få mattläggning gjord så kommer jag ikläda mig rollen av övervakare. Det blir då inget mysigt kaffe med hembakt till den timtaxan. Ingen debiterbar vända till Fredells för att "köpa lite grejer som behövs". Jag kommer stå där med stoppuret.
söndag 3 februari 2008
Sockerkant på tillvaron
Efter att vinten verkar ha fastnat i en oktoberloop så kom det äntligen ett ymnigt snöfall i helgen. Visst är det märkligt hur det påverkar en? Hela tillvaron verkar så mycket mer uthärdlig, allt känns ljust och vackert. Helt plötsligt får man lust för raska söndagspromenader som avslutas med en varm kopp te hemma. Helt plötsligt känns det inte som världens jobbigaste att få på två ungar overaller. Helt plötsligt orkar jag mer och får mer lust på livet. Märkligt nog får den vackra snön mig att tro på att det någonsin blir vår igen. Kanske för att det kändes som att vi var fångade i evig höst, men nu har det äntligen blivit vinter, en bekräftelse på att årstiderna ändå växlar. Snön har givit lite sockerkant på tillvaron, och vilket sötsug jag hade!
torsdag 31 januari 2008
När blev jag medelålders?
Det slog mig något idag när jag hetsade igenom Täby Centrum på stulen tid med högst tillfälligt distraherat ettårsfödelsedagsbarn i vagnen. Jag var på jakt efter en scarves. En scarves att ha inomhus, som ett komplement till övrig klädsel. Inte alls för värmens skull. Inte för att det drog kring halsen. Bara för att se ball ut.
Så går jag in på i princip alla butiker, precis som jag brukar. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar om varumärken, utan vill gå in med öppet sinne. Eller, nä, jag går inte in på Kapp Ahl, eller Flash eller Joy. Där någonstans går gränsen och min tid slösas bort. Men i övrigt så är jag nyfiken och kollar överallt. Men idag så fann jag en ny känsla hos mig själv. Känslan av att inte passa in. Att vara fel ute. OK, jag var just då inne på bik bok som har en utpräglad tonårsprofil. Men förr har jag alltid fnyst åt sådant och tyckt att jag plockar russinen ur vilken kaka jag vill, oavsett om de främst säljer turkosa mysdressar med budskap broderat över gumpen. Men idag hade jag en ursäkt redo att servera om frågan skulle dyka upp vad jag måhända kan ha för ärende så uppenbart för gammal för denna butik? Kanske en påhittad systerdotter? Eller, gud förbjude, ett barnbarn?
När hände det här? När blev jag så plågsamt medveten om min ålder?
Bäst jag terapitittar lite på the Voice eller nåt. Eller skaffar ett inlog på Lunarstorm..
Så går jag in på i princip alla butiker, precis som jag brukar. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar om varumärken, utan vill gå in med öppet sinne. Eller, nä, jag går inte in på Kapp Ahl, eller Flash eller Joy. Där någonstans går gränsen och min tid slösas bort. Men i övrigt så är jag nyfiken och kollar överallt. Men idag så fann jag en ny känsla hos mig själv. Känslan av att inte passa in. Att vara fel ute. OK, jag var just då inne på bik bok som har en utpräglad tonårsprofil. Men förr har jag alltid fnyst åt sådant och tyckt att jag plockar russinen ur vilken kaka jag vill, oavsett om de främst säljer turkosa mysdressar med budskap broderat över gumpen. Men idag hade jag en ursäkt redo att servera om frågan skulle dyka upp vad jag måhända kan ha för ärende så uppenbart för gammal för denna butik? Kanske en påhittad systerdotter? Eller, gud förbjude, ett barnbarn?
När hände det här? När blev jag så plågsamt medveten om min ålder?
Bäst jag terapitittar lite på the Voice eller nåt. Eller skaffar ett inlog på Lunarstorm..
onsdag 16 januari 2008
Bästalista 2007
Jag läste nyligen en lista för året 2007 som min väninna gjort. Hon hade räknat upp sina favoriter 2007 och uppmanade oss att följa hennes exempel. Saker som listades bland favoriterna var årets resturang, konsert, bok, projekt etc. Jag tycker om att göra listor och fylla i enkäter, det får mig att tänka till. Den här gången däremot var resultatet inte så upplyftande. Inte för att 2007 var ett dåligt år, för det var det inte, tvärtom. 2007 var ett spännande och roligt år då jag fött min andra son, precis flyttat till en ny ort och lärt känna en massa nya människor. Vi avnjöt första sommaren med hus och trädgård och vi har fått varit skapligt friska och sluppit sorgligheter och bekymmer. Däremot så har kulturutbudet lämnat en hel del att önska.
Årets konsert fanns det att välja mellan luciatåget på sonens dagis och sångnumret på barndopet vi var på i höstas. Årets bok? Valet står mellan Max Potta och Pippi. Årets film måste vara någon vi somnat till i soffan, trötta efter en lång vecka och dåsiga av rödvinet till fredagsmaten.
Jag tror inte jag postar den listan, det känns inte som den platsar.
Årets konsert fanns det att välja mellan luciatåget på sonens dagis och sångnumret på barndopet vi var på i höstas. Årets bok? Valet står mellan Max Potta och Pippi. Årets film måste vara någon vi somnat till i soffan, trötta efter en lång vecka och dåsiga av rödvinet till fredagsmaten.
Jag tror inte jag postar den listan, det känns inte som den platsar.
tisdag 15 januari 2008
Snart rakar jag av allt
Alltså det här med hår är absolut mitt största i-landsproblem. Utan konkurrens.
Hur jag än gör så trivs jag inte. Jag har kronisk Bad hair day och jag vet inte ens hur jag skulle vilja ha det. Snart rakar jag av eländet. Jag vet inte ens vad jag tycker är snyggt längre. Min syster och jag satt och jämförde våra id-kort och fann att bilderna var snudd på tio år gamla, ändå har vi samma längd på håret som när korten togs. Detta trots att mitt hår alltid har varit på utväxt sedan dess!
Hur går det ihop?!
Hur jag än gör så trivs jag inte. Jag har kronisk Bad hair day och jag vet inte ens hur jag skulle vilja ha det. Snart rakar jag av eländet. Jag vet inte ens vad jag tycker är snyggt längre. Min syster och jag satt och jämförde våra id-kort och fann att bilderna var snudd på tio år gamla, ändå har vi samma längd på håret som när korten togs. Detta trots att mitt hår alltid har varit på utväxt sedan dess!
Hur går det ihop?!
söndag 13 januari 2008
Dyr Ekomat
Jag brukar handla på ett finfint ekolivs. Det är nog det största jag har sett (som ett liiitet ICA, men ändå), de har till och med shoppingvagnar. Där finns det mesta man behöver i matväg. Det finns naturligtvis inte pulvermos och fryspizza och sådana hel- och halvfabrikat, men det räknas ju knappt som mat heller. Visst är de ekologiska varorna dyrare än dito besprutade, men det är inte det som gör besöken på Ekolivs så dyra. Det är allt det andra man plockar på sig därinne: Mysiga teer med spännande örter för dygnets och livets alla skeenden. Spännande musliblandningar på dinkel och dadlar. Små kexsnacks av fullkorn kryddade med rosmarin (som var fantastiskt tilltugg till helgens vin) och mystiska tyska honungsvåfflor. Vackra frömixer att sprinkla över salladen och örtsalt som enligt eget utsago är "magiskt". Vem kan hålla sig från att köpa ett magiskt örtsalt?
Inte jag i alla fall.
Inte jag i alla fall.
torsdag 10 januari 2008
Mom Jeans
Jag såg ett avsnitt av någon talkshow härom året, om det var Oprah eller Tyra Banks minns jag inte, men temat var jeansmakeover. De hjälpte några offer vars jeans var missklädsamma av olika anledningar. De var för tajta eller för korta och så fanns kategorin Mom Jeans. Mom Jeans är i bekväm passform, gärna stretchdenim, med en jämn präktig mellanblå tvätt. Midjan är bekvämt medelhög och rumpan blir platt som en pannkaka.
Precis som mina hemmajeans. Jag råkade se mig själv i spegeln härom morgonen när jag skulle baxa iväg storebror till dagis och det slog mig; Jag har Mom Jeans! Och det värsta är att det är i stort sett mitt enda hela par..
Oprah, var är du när man behöver dig som bäst?
Precis som mina hemmajeans. Jag råkade se mig själv i spegeln härom morgonen när jag skulle baxa iväg storebror till dagis och det slog mig; Jag har Mom Jeans! Och det värsta är att det är i stort sett mitt enda hela par..
Oprah, var är du när man behöver dig som bäst?
onsdag 9 januari 2008
Ständigt på väg
Varför kan man aldrig slå sig till ro? Ha tålamod? Varför är man alltid på väg?
När jag äntligen fått mitt hus, ett långt projekt med renovering och upprustning, varför sitter jag och letar tomter på hemnet? Varför fantiserar vi om husbygge över middagsbordet och är på undermedvetet husspan när vi åker bil? Den här ständiga rastlösheten. Att inte kunna rota sig och känna att här ska jag stanna. Att aldrig vara riktigt nöjd. Samtidigt driver den oss framåt, utvecklar oss och öppnar oss här hemma för nya resonemang kring hur livet ska se ut.
Kanske man ska lämna huvudstaden? Kan man rimligtvis försvara för sig själv (och sina barn!) hur man kan kasta bort flera timmar om dagen i pendlingstid?
Samtidigt vill jag ju ha ro att fila på vårt nuvarande hus så det blir precis som vi vill ha det. Att det finns ett värde i sig att vårda det man har och glädjas i det. Att gemensamt forma sitt hem efter sina drömmar. Att sakta se det förändras och se resultatet av sitt hårda arbete. Att se trädgården foga sig under min vilja och frodas på rätt ställen.
Måste bara kolla om det kommit upp något nytt på hemnet först.
När jag äntligen fått mitt hus, ett långt projekt med renovering och upprustning, varför sitter jag och letar tomter på hemnet? Varför fantiserar vi om husbygge över middagsbordet och är på undermedvetet husspan när vi åker bil? Den här ständiga rastlösheten. Att inte kunna rota sig och känna att här ska jag stanna. Att aldrig vara riktigt nöjd. Samtidigt driver den oss framåt, utvecklar oss och öppnar oss här hemma för nya resonemang kring hur livet ska se ut.
Kanske man ska lämna huvudstaden? Kan man rimligtvis försvara för sig själv (och sina barn!) hur man kan kasta bort flera timmar om dagen i pendlingstid?
Samtidigt vill jag ju ha ro att fila på vårt nuvarande hus så det blir precis som vi vill ha det. Att det finns ett värde i sig att vårda det man har och glädjas i det. Att gemensamt forma sitt hem efter sina drömmar. Att sakta se det förändras och se resultatet av sitt hårda arbete. Att se trädgården foga sig under min vilja och frodas på rätt ställen.
Måste bara kolla om det kommit upp något nytt på hemnet först.
Plain Jen?
Plain Jane är ju ett nedsättande uttryck för att vara slätstruken eller intetsägande. Jag tycker det låter fint. Att vara plain. Utan lull-lull. Utan hoochie-nails och tingel tangel. Utan raff och bling-bling. Plain. Ren.
tisdag 8 januari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
