Nyttig hybris

Jag lider av hybris. Eller åtnjuter hybris kan man också säga.
Varje gång jag ska göra något nytt så nästan förutsätter jag att jag kommer vara naturbegåvning och att allt kommer gå med glans. Ganska användbar egenskap, faktiskt. Den har fått mig att slänga mig in i en massa roliga situationer och åta mig en mängd jätteroliga uppgifter som ofta visat sig övermäktiga, men jag har sällan ångrat något; Sång till exempel, varför skulle inte just jag vara världsbäst på det? Klart jag ska åka till Los Angeles och gå på Fameskola, jag kommer vara grym. Teknisk såklart, så åtagandet är driva hela firmans interna nätverk, jag som precis skaffat min första mailadress? Nema problema, jag tar jobbet! Sport? Klart jag springer snabbast/är vigast/är uthålligast, hade jag bara börjat tillräckligt tidigt så hade jag säkert varit en Marta, en Kallur eller en Kluft. Konstnärlig är jag också, såklart. Ge mig bara en palett och en duk och jag kan måla brallorna av Chagall och grabbarna. För att inte tala om vilka bestsellers jag skulle skriva om jag bara satte mig ner och verkligen skrev den där boken.
I går på gymet, till exempel, fick jag lite vardagshybris när jag stod och balanserade på bosubollen och kände mig som ett under av harmoni och kroppskontroll. Jag stod som en grekisk staty, eller kanske rentav en yogaguru och ingen kunde rubba mitt fokus. Alla måste ju helt enkelt ha sett hur suverän jag var mot resten av sällskapet. De såg och lärde. Tills jag började tänka och trillade omkull...
Min hybris, är faktiskt en av mina nyttigaste egenskaper. Den har gjort att jag vågat ta mig någonstans över huvud taget. För hade jag följt min verkliga kompetens och begåvning hade jag aldrig träffat dessa fantastiska människor, fått göra dessa fantastiska saker eller fått arbeta med så fantastiska kollegor. Jag jobbar med spännande saker, jag umgås dagligen med genier och ibland så händer det att jag får sjunga med helt fantastiska musiker. Jag tackar min lyckliga stjärna att fantasin ibland överträffar verkligheten, för annars skulle jag aldrig våga någonting. Samtidigt ber jag till högre makter att någon gång faktiskt verkligheten också motsvarar fantasin.