Om musik och människor

Det händer något när man spelar musik ihop.
Just nu spelar jag i ett litet skojprojekt sammansatt av några kollegor. Jag kände bara en av dessa innan första repet. En annan hade jag på sin höjd hälsat på i någon korridor.
Det var enhetschefen, som jag faktiskt kände. Det var säljchefen som jag bara sett sprätt omkring i kostym i korridorerna, som var en kaxig typ. Ryggdunkig, liksom. Och så var det utvecklaren med de vakna ögonen. Som inte säger så mycket mer än nödvändigt, men som har väldigt respektingivande blick. Lite sådär avmätt, men ändå allvetande. Smart, det syns. Och så coola killen, som bara verkar vara rätt hela tiden. Utan att anstränga sig.
Så möttes vi en onsdagskväll i januari. Man hälsar lite spänt och presenterar sig. Man fipplar med sina grejer. Känner på mickljudet, men vågar inte riktigt testa den på allvar. Det stäms gitarrer och provslås på trummor. Vi går som katten kring het gröt. Vi lyssnar igenom de förbestämda låtarna, alla väldigt koncentrerat. Till slut går det inte att skjuta på det längre, vi måste sätta igång. Och så spelar vi.
Efter låten är slut, tystnad och lite trevande kommentarer. Ska vi testa igen? Och så efter en till gång, hur känns låten?
Fyra timmar senare går man därifrån. Taggad, men ändå lite orolig. Hur kändes det? Höll jag måttet? Kommer vi komma överens? Tyckte de andra att det var kul?
Några rep senare börjar det hända. Blickarna lyfts. Man utbyter ett flin då någon hoppar över skaklarna en smula. Någon börjar vagga i knäna i refrängen. Temperaturen höjs i rummet. Man torkar bort svett med ärmen. Adrenalinet börjar flöda. Skämten börjar komma mellan låtarna och efter repet så dräller en glatt pladdrande hop ut ur replokalen. Svettiga, trötta och hesa med ömmande fingertoppar. Men glada. Och några kompisar rikare.
För det gör musiken med människor, man blir kompisar.