Familjelycka

Det är sällan allt är som man tänkt sig. Oftast är det precis tvärtom. Som helgerna till exempel. När familjen ska umgås och ha det trevligt och göra en massa aktiviteter. Men verkligheten ser oftast annorlunda ut. Barnen brukar vakna sådär extra tidigt. Gärna strula lite extra på natten också. Och själv har man ju haft noll framförhållning och suttit uppe lite för länge, gärna blivit lite smyglullig på rödvin dessutom. Så när morgonens kranka blekhet inträder och man sitter och nickar till i soffan framför Boolibompa känner man inte direkt av den där helgstämningen. Sen har storebror på tvåochetthalvt en tendens att köra generalgnäll just på lördagförmiddagar. Han blir rastlös av det låga tempot, pappig för att sambon är hemma och kinkar över än det ena, än det andra. Sambon och jag försöker hålla konstruktiva dialog över gnället, men det är inte helt lätt att komma överens om till exempel golvfärger och badrumsmöbler när man har två småbarn som ligger i gnällbrygga på golvet. Vi höjer rösten för att höra varandra, vilket brer på den smått hysteriska stämning som råder i huset. Irritationen ligger och lurar runt hörnet. Det är då man packar ner ungarna i vagnen och tar en långpromenad istället. Då brukar det ljusna. Man får frisk luft och hinner prata.
Men ibland så bara flyter det. Som i morse. Ettåringen somnade faktiskt om ända till halv nio. Hela familjen fick alltså sovmorgon och åt frukost tillsammans för en gångs skull. Vi fick riva badrum relativt ostört med en entusiastisk snart treårig medhjälpare. Jag hittade jättegod lunchmat i skafferierna och barnen åt med god aptit. Därefter somnar båda duktigt och utan vildare protester.
Så ibland blir faktiskt saker som man tänkt sig, eller bättre.