Besvärlighetsindex

Just nu tycker jag att allt känns ganska besvärligt. Bara på nivå av I-landsproblem, men ändå. De senaste åren har i stort sett alla förändringar i mitt liv höjt besvärlighetsindex, helt klart. Som att flytta ut på landet, skaffa hus och barn till exempel. Sen kan både hus, land och barn ju ha en mängd andra fördelar, men besvärligt är det , helt klart. Årstiden gör sitt till också. Först och främst alla kläder som ska på och av. Just nu har jag också en snart treåring som inte vill något hellre än att vara ute och greja i trädgården. Samtidigt har jag en ettåring som inte kan gå. I den här slasksäsongen blir det lite problematiskt och resultatet av det hela blir att vi tittar på Blixten McQueen en extra gång istället. En annan sak som ökar besvärlighetsindex är ettåringens nyfunna intresse för trappor och treåringens tjurighet. Alltså kombinationen av de två. På morgonen när vi ska till dagis så gäller det att klä på ettåringen så han blir hyfsat immobil och parkera honom på nedervåningen så långt från trappan som möjligt, sen gå upp på övervåningen och hämta tjurande storebror som inte vill slita sig från bollibompa och kånka honom ner för trappan tillräckligt snabbt för att inte lillebror ska hinna halvvägs upp för densamma. Städa är också svårt. Storebror vill hjälpa till och det brukar fungera i en kvart. Sedan övergår mitt eget städande till någon slags städsupport till min medhjälpare istället. Trasan är för blöt, för torr, för dammig, för varm (när jag sköljt den). Dammsugaren hakar upp sig runt hörnorna, välter och sladden fastnar. Mamma fixar. Denna vecka har måndag gått åt till dammtorkning, tisdag lyckades jag dammsuga på övervåningen och idag hoppas jag att kunna jaga snabeldraken över nedre våningen. Sen är det väl bara att börja om igen. Barnen började genast smula ner på golven och riva leksakerna från hyllan. Otack är världens lön.