Kul?

Jag vet inte längre vad jag tycker är kul.
Det är en himla märklig känsla.

Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.