Ugnsmat - nästan som fusk

I egentligen är det nästan löjligt vilken fantastisk grej ugnen är ändå. Just nu har jag period på att göra Plåtar. En Plåt är en helhetsmaträtt i en och samma långpanna, det sköter sig själv i ugnen. Så enkelt att det nästan känns som fusk. Precis varenda grönsak gör sig ju fantastisk efter en dryg halvtimme i 225 grader. Släng dit några filéer av lax eller kyckling. Olivolja, havssalt, örtkryddor och hela vitlöksklyftor och voila, en festmåltid! Idag åkte det in halverade tomater med fetaost som fick hänga med de sista tio minuterna och det var en höjdare. Äldste sonen stryker ivrigt förbi ugnsluckan med jämna mellanrum och utbrister entusiastiskt mmmmm, tättetott mamma! Och jag upprepar mitt mantra som jag önskar fler kunde förstå; Det är ju så himla enkelt. Och inte alls jobbigt. Mat överlag är ju så. Det är så oerhört lätt att äta skapligt bra mat och hålla sig borta från hel- och halvfabrikaten om man bara tänker till lite. Och ugnen är ju helt klart överlägsen i att fixa jättebra mat som sköter sig själv, med rätt mycket stilpoäng och löjligt liten arbetsinsats. Rostbiff är ju ett praktexempel. Jobbtid att tillaga en rostbiff är cirka en minut (kryddningen), däremot så kräver det ju lite framförhållning. Att göra en Plåt är inte heller mer jobbtid än det tar att värma upp ugnen, sen har man igen det då man kan ägna sig åt ungarna den där sista halvtimmen innan käk när de har soppatorsk istället för att ha dem hängandes i kjolarna, gallskrikandes.
Och nej, det är inte Martha Stewart som kapat mitt blogg-inlogg, jag är såhär käck. I perioder.