Det här med komplimanger

Jag får nästan aldrig komplimanger av min älskade. Och det gör mig lite ledsen. Det händer när jag är grälsjuk att jag tar upp det här, alltså bristen på komplimanger i vårt liv. Eller den ensidiga bristen på komplimanger i vårt liv, för jag strösslar gärna med dem. Kommer han en vanlig onsdag och ser lite extra snygg ut så brukar jag säga det. Och han verkar bli glad. Men mitt tjat om bristen på detsamma från hans sida gör bara att jag känner mig löjlig och som att jag går med håven, inte till att han ändrar sig. Jag får alltså ytterst sällan komplimanger. Och nu är det inte så att jag är en bortskämd och ytlig tjej som behöver höra det hela tiden. Men någon gång ibland. Lite oftare i alla fall. Nu tror jag att jag har fått höra oombedd något positivt om mitt utseende totalt kanske tio gånger under hela vårat snart sexåriga förhållande. Så jag tycker inte att jag är fjantig som gärna ville höra det lite oftare. Så, nog tjatat om det.
Men härom dagen sade han något märkligt.
Min man (jaaaa, ja, sambo) jobbar med mjukvaran till kameramobiler och i helgen hade han fått i hemläxa att ta bilder med den nya prototypen. En uppgift han tog på stort allvar. Det togs bilder på katter, våra ungar, huset, snön, tavlor, bilen och vid frukostbordet så åkte kameran fram och det togs även en bild på mig. Vid frukostbordet! Varpå jag tar upp en annan av mina favoritämnen när jag är lite grälsjuk; Att jag aldrig får vara med på bild. Att av hundra bilder tagna av honom på ett bröllop är inte jag med på en enda. Då när det är ett speciellt tillfälle. Man kanske har piffat sig lite extra och har en fin klänning. Men nu vid frukostbordet åker kameran fram. Och där sitter jag och ser nyvaken ut. Med håret på ända och någon urtvättad luvtröja över nattlinnet. Måste han ta kort på mig just då, säger jag. När du aldrig tar kort på mig när jag är lite fin.
-Du är väl alltid fin, säger han. Som att det vore det mest självklara på jorden.