Husvagnspatrask

I fredags gjorde vi något jag aldrig trodde vi skulle göra.
Vi åkte iväg och tittade på en husvagn som var till salu.
Husvagn är nog det allra ocoolaste jag vet. Vi ska ju inte ens ha ett litet sådant kultigt retro-ägg, utan en rejäl och svennig 40-talistvagn. En sådan med rosa plyschsäten och hörnskåp med gröntonade vitrinluckor. Med blommiga gardiner och fet senapsgul rand längs hela yttersidan.
Det var min tanke som väcktes härom veckan, att det skulle vara mysigt. Att det skulle vara ett hyfsat enkelt sätt att resa med vår lilla familj. Att ha huset på släp. Att bara kunna stanna där vi vill. Att kunna åka bort över helgen till någon trevlig strand eller stad. Som en ambullerande sommarstuga.
Tidigare har vi bott i tält. Första gången när äldste sonen bara var sex veckor, och det var mysigt, men knappast praktiskt. Allt förvaras öppet i backar och lådor och alla kläder ligger nedskrynklade i fuktiga resväskor. Bara ett tunt tyg som ljud och ljusisolering gör ingen vidare nattsömn för en ettåring och en treåring. Men en husvagn... Med spis och ugn. Med garderober och skåp. Med ordentliga sängar och till och med en dörr att stänga om sovande barn. Med en soffa och bord där man kan sitta och spela skitgubbe och dricka lådvin en regnig sommarkväll. Torr och nöjd. För att sedan tuffa vidare mot solsken och vågskvalp nästa dag.
Helt plötsligt är jag i en ny värld. Jag läser på om långbädd och boggiehjul. Om vinterboning och porrta potti. Om gasoltuber och viktregler.
Innan jag vet ordet av har jag skaffat trätrall och fina blomlådor att ställa utanför. Vänta bara.