Inspiration (likt muminpappa)

När jag var liten älskade jag seriealbumen om mumintrollen. De var ritade i svart tusch och innehållet var nog knappast riktat till barn. Som vuxen har jag förstått att de främst behandlade just vuxenämnen. Det var relationsproblem mellan Mumin och Snorkfröken där han saknade förståelse för hennes koketterier. Det var en Muminmamma som tålmodigt stod ut med en medelålderskrisande Muminpappas försök att återuppleva ungdomens utsvävningar. Det handlade om svartsjuka när Snorkfröken förälskade sig i Rinaldo, cirkusens starke man och Mumin ville göra upp om hennes gunst.
Som tioåring läste jag äventyren efter min ålder och kunde ofta relatera till det mesta i min egen förpubertala kärnfamiljstillvaro. Kanske inte förstå alla dimensioner av berättelserna, men grundproblemen hade jag nog stött på i min omgivning. När pappa en timma innan nyårsfesten står helt handfallen inför min mor som har en total garderobskris, provar ett tjog olika outfits, för att sedan storgråtande vägra gå till kalaset. Eller när min mamma ställde upp på min fars önskemål att åka upp till lappland på segelflygläger och hela familjen tillbringar sportlovet iförda michelindress på en överfrusen sjö betraktandes pappa och andra flygare med rimfrost i mustacherna som startar och landar sisådär varannan timme. Allt kändes bekant i mumin-albumen.
Utom det som gällde muminpappans inspiration. Det läste jag för första gången som tioåring och det kändes så gåtfullt: Muminfamiljen hade genom pappans romantiska nyck att förverkliga sig själv gått med på att lämna mumindalen för att flytta ut till en fyr i den karga skärgården. Han har diffusa drömmar om salt tång och smugglarwhiskey. Väl sittandes ute på de svarta klipporna grips muminpappa av inspiration. Då får han något genomskinligt i blicken och dessutom vingar på sin svarta stormhatt, nu är han redo att skapa. Det sätter fart på hela familjen mumin och de kvickar sig att hämta hans skrivmaskin för att inte tillfället ska gå förlorat.
När jag var tio förstod jag aldrig det avsnittet. Nu, däremot, är det vardagsmat. Jag har i hela mitt liv fått veta att jag att jag är en kreativ individ. Som skapar. Men det är mycket drömmar och verkligen ingen verkstad. Mycket vingar på hatten och blank blick, men väldigt tunt med alster. Jag behöver helt enkelt någon som skyndar sig att hämta en skrivmaskin, eller en symaskin för den delen, och ser till att jag får skaparro. Det är precis det jag behöver. Ett bollplank, eller en supporter. En Batmansk Robin. En Sherlocksk Watson eller en Muminmamma. Då ni.