Gillkol Heureka

Om sanningen ska fram är jag inte speciellt förtjust i helger för det är då det ska byggas och renoveras. Det innebär att min vardag som föräldraledig enbart fortlöper i samma stil som vanligt, fast utan de verktyg i form av öppna förskola och dagis som jag normalt åtnjuter. Alltså går dagen ut på att hålla två barn hyggligt stimulerade för egen maskin samt sköta markservice. Utgångsläget är ofta att ungarna redan framåt nio börjar osa katt och inser att dagen inte kommer servera någon större stimulans utöver utbudet av leksaker samt mammas eventuella fantasi. Därför drar de igång den mindre trevliga attityden, och jag misstänkar att jag själv motsvarar den med samma mått. Så segar sig minuterna fram. När klockan har hunnit till tio och vi fortfarande jobbar på att komma ur pyjamasarna börjar jag tappa gnistan. Hur ska det över huvud taget bli möjligt att göra något kreativt med denna förmiddag, tåget har ju för längesedan gått och snart måste jag laga lunch. Knepet är då att det är lite för sent att ändra sig, för vi har nästan full vinterrustning på oss och jag har ägnat en timme åt att kränga på de små gnomen deras overaller, nu ska de förhatliga plaggen åtminstone sitta kvar till lunch. Så vi hasar håglöst ut i snön. Jag knäpper fast den lille krypmarodören i pulkan så att han är skapligt nöjd och börjar lite halvhjärtat försöka skuffa dem nedför sluttningen i trädgården. Då bryter storebror ihop i vad som förmodligen är soppatorsk, men som han tycker är att det kanske kom ned lite snö i stöveln eller eventuellt blev lite obekväm lutning när han tjyvåkte bakpå pulkan. Total pipnissevarning. Så där står jag, fullständigt oinspirerad med oceaner av tid fram till middagssömnen och två påbyltade ungar på gränsen till sammanbrott. Plötsligt infinner sig ingivelsen: Valle, ska vi grilla? Jag minns nämligen att jag kan ha sett en övergiven påse kol i redskapsskjulet. Och voila, ylningarna tystnar genast! Nu finns det ingen tid att förlora. Blixtsnabbt inventerar jag skafferierna i mina tankar. Få se nu, prinskorv köpt till påsk, ciabattabröd från igår, fetaostsallad. Och helt plötsligt verkar alla energier i önskvärd riktning. Valle och jag skottar uteplatsen ren, tänder grillen, bär fram maten och han är kvittrande glad. Folke sitter fortfarande fastspänd i pulkan och utrustad med en korvände tuggar han koncentrerat på medan han betraktar stöket omkring honom. Det har tänts en glimt i alla våra ögon och med hjälp av lite grillkol har vi helt plötsligt gjort något av dagen. Lunchen åts utomhus i tre minusgrader och alla var glada, fast fadern gnällde lite om att solen gått i moln. Jag kände mig i alla fall belåten, för det är märkligt vad en omlokalisering av lunchen cirka tre meter åt sydväst kan göra för den allmänna livskvaliten. I geografi mätt, högst marginell skillnad. I familjelycka mätt, ovärderligt.