Semesteridyll

Vi flåsar oss uppför backen mot delfinariet. Större sonen står på fotstödet till vagnen, den lille snusar på sin filt. Sambon och jag har precis avslutat en något hätsk diskussion var och när lunchen skall intagas och därefter har vi ätit kall fussili med ljumna mamma scans för 69 kronor portionen. Eller ätit och ätit. Den äldste diffunderade ut i Bamses värld efter tre makaroner och den lille delade ut direktiv beträffande ketchupens koordinater på tallriken med påföljande koleriskt utbrott i mammas knä då vi underlåtit att inse vikten av placeringen.
Vi hinner precis till insläppet till delfinariet, varpå den äldre killen storgråter av ren uttråkan och pappan måste eskortera ut den stackars traumatiserade sonen.
Sedan följer ett par timmar av irrande nedåt parken där en utlovad lekplats skall finnas. Flera hinder påträffas i form av panikmässig kissnödighet, total soppatorsk, borttappning av familjemedlemmar, missade mobilsamtal, missade återuppringningar samt smältande mutglassar i försök att blidka aviga familjemedlemmar (inklusive mödrar).
Så småningom hittar vi en klätterställning med rutchbana och med tillhörande kaffeservering och alla familjens medlemmar verkar vara hyfsat nöjda på en och samma gång.
Sambon och jag tittar på varandra och konstaterar att vi hade kunnit uppnå samma underhållningseffekt på våra barn bara genom att åka till Täby. Två- och fyraåringar couldn´t care less för en varg som ligger och sover på en klippa 75 meter bort.
Mamma och pappa hade varit flera tusen kronor mindre fattiga.

Mamman och havet

Att åter besöka det lilla fiskeläge där jag tillbringade mina somrar som liten lät som en bra idé i teorin. När vi väl kom dit var även upplevelsen oerhörd. Men också överväldigande. Rentav smärtsam. Bara på platsen vi parkerade bilen kommer spökena från förr. Exakt där, minns jag plötsligt, färgade min mamma garn. Jag minns så väl den blåsiga kvällen i havsbrynet, de stora kittlarna med garnkok, den syrliga doften från kokande ull blandat med varhelst vegetabilier som blandades ned i brygden. Jag tyckte bäst om den mörkrosa rödbetsfärgen. En varm bris från havet exakt som då, blandat med sommarblommor, blåklocka och tjära.
Att stå med yngste sonen i vattenbrynet på den lilla stranden med sand som vitt mjöl. Jag stal en stund för mig själv där jag vadade en bit österut för att försöka skymta stugan på andra sidan udden. Sedan en promenad till sjöbodarna. Obehandlat, grått trä och återigen doften av hav.
Vi lämnade Hårte efter någon timme. Det var verkligheten som pockade på med barn som behövde middag och en sambo som ville få den långa hemresan överstökad. Så med bara en ögonblicksbild fick jag ta avsked igen.
Men smaken sitter kvar, som en åtrå blandat med sorg. Det lilla fiskeläget slår an en sträng hos mig. En längtan efter något som jag aldrig kan få utan att ge upp allt jag redan har, som väcker liv i enstöringen i mig. Den som vill vara ensam vid ett mörkt hav en kall oktoberkväll. Den som vill vara folkilsken och isolera sig. Den som tröttnat på vardagsgnetet och bara vill låsa in sig i en sjöbod med en trave konserver och svart kaffe. En idé som också låter bra. I teorin.
Kanske i en annan tid. Eller ett annat liv.

Kortet från Skeppsholmen

Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen 1999. Ett kort på mig i mitt album.
Mitt hår är snaggat och jag sitter på en brygga. Jag är fräknig och klädd i det du mest sannolikt skulle se mig i det året: Min svarta figursydda kapuschongjacka från DKNY (fortfarande ett favoritplagg, men numera är den degraderad till hemmatröja) och den grå väskan från Marimekko buren med axelbandet sådär tvärs över bröstkorgen som man hade då. Samma väska som jag senare färgade svart och därmed tydligen tappade intresse för, jag har knappt använt den sedan dess.
Världen låg inför mina fötter den sommaren. Jag hade kommit in på KTH och hade ingen aning om vilken kamp och frustration studierna där skulle innebära för mig. Jag spelade och sjöng mycket och hade precis kommit över en tröskel och började uppleva att jag utvecklats mycket på det området. Jag var singel. Faktum är att det är min enda singelsommar sedan tonåren. Jag drev omkring hela den sommaren och njöt. Jag hälsade på vänner i deras lantställen. Jag upptäckte internet och skaffade min absolut första mailadress.
Den kvällen på Skeppsholmen dansade jag till George Clinton and the Parliament.
Ikväll, tio år senare ska jag dit igen. Av någon anledning har det gått tio år sedan jag masat mig iväg till Stockholm Jazz. Att det är just tio år sedan sist och att mitt liv förändrats så mycket sedan dess får mig att tänka på bilden på den där unga kvinnan på bryggan. Sedan bilden togs har så mycket förändrats. Jag har upplevt mitt livs största sorg. Jag stod inför mitt livs största nederlag. Jag hade väldigt jobbiga år framför mig som jag då var lyckligt ovetande om. Jag tittar på henne och tänker att det blev ju ändå riktigt bra. Inte riktigt som jag trodde. Men ändå riktigt bra.

Skrivet från kontoret onsdag innan semester

Nu hägrar sommaren och allt ska ske. Barnen ska vara glada. Vädret ska vara ok. Huset ska bli färdigmålat och man ska hinna kela och rå om varandra så att kärleken håller över den långa mörka vintern. Här ska grillas och umgås med vänner. Här ska drickas bubbel till lunch med lax och rödvin om natten insvept i en filt på altanen. Jag ska rofyllt och ostört påta i trädgården iförd bikini, hatt och gummistövlar. Jag ska äta många glassar i skuggan på förstubron med mina barn. Jag ska äntligen hinna skvallra ikapp med mina väninnor och läsa tjocka familjekrönikor i hammocken (som jag vill köpa). Jag ska sitta på en blåsig pir i ett fiskeläge och få salta vågstänk i håret. Jag ska halstra strömming över öppen eld och äta med smör och mandelpotatis. Vi ska plocka blåbär i skogen, pojkarna och jag och sen ska vi baka paj. Jag vill sitta under ett smattrande altantak och dricka te. Jag ska få vara ifred. Jag ska ta många sommardopp där jag kommer gruva mig inför det kalla vattnet men känna mig pånyttfödd efteråt.

Om förväntningar

De senaste veckorna har jag gått som på små moln. Jag har haft en spelning med mitt band nära anstående. Inget stort i sammanhanget, inget viktigt men jag har verkligen, verkligen tyckt att det varit roligt. Jag har njutit av hela den rit som veckorna inför en spelning innebär. Vi har repat precis hela söndagarna och det har varit helt underbart att stå i en replokal igen. Den är visserligen skitig och instängd. Snus är intryckt i heltäckningsmattan, det ligger gamla kladdiga öronproppar överallt och urdruckna kaffekoppar samsas på golvet med slängda jackor, trumlådor och ett sammelsurium av kablar. Allt detta är överströsslat med de där sågspånsliknande träfragmenten som vildsinta trummisar verkar spruta omkring sig när de spelar. Dessutom luktar en replokal djurpark efter några timmar av intensivt spelande, svettande och skrattande. Men vad gör det.
Jag har också levt och andats låtarna, haft dem i lurar när jag jobbat och fått hjärtklappning av inlevelsen och den medryckande pulsen. Jag har helt enkelt tillbringat dagarna med ett slags nyförälskat pirr i magen. Jag har föreställt mig kvällen. Jag har oroat mig över min röst. Jag har haft svårt att sova natten innan. Jag har bloggat ängsligt om kläder och medelålderskris.

Så kommer dagen D och allt bara faller platt. Ett gigantiskt magplask med sprucken röst och krånglande ljud. Inte alls den stämning jag hoppats på. Inte alls det publikstöd jag drömt om. Inte alls euforin i bandet då vi alla kramas och klappar om varandra och berömmer varandra och säger fan vad bra och hjälp vad kul. Bara en tomhetskänsla och ett unisont gnäll på ljudtekniker, besvikelse och en ursäktande attityd mot de som kommit för att lyssna.

Man kan kanske tycka att mina förväntningar spände för högt och att fallet var långt. Att jag hade byggt ett luftslott av hela kvällen, som imploderade. Men jag ser det inte så. Jag tycker man ska ta ut glädje i förskott. Om inte jag hade njutit så i fulla drag av mina förväntningar inför kvällen så hade jag inte fått uppleva det härliga. Alls.

Gaaaaahhhhhh

Kvällen före den stora kvällen. Jag ska upp på scenen och sjunga rock, äntligen, men har fastnat i klädvalslimbo toppat med en aning medelålderskris.
Vad i höga helsefyr tar man på sig? På något sätt vet jag exakt hur jag vill se ut, men bilden är ändå diffus: Jag vill vara snygg, såklart. Jag vill se ut att vara i mitt rätta element. Som att jag liksom är helt självklar där, utan att i egentligen ansträngt mig för mycket. Det får med andra ord inte synas att jag lider dessa kval. Det får inte synas att jag i desperation rotat igenom garderoben och kutat igenom alla klädbutiker inom räckhåll.
Hur som helst måste mina kläder i alla fall en aning rockiga ut, men samtidigt vill jag inte få någon att tänka på den där värsta sortens coversångerska. Den där bedagade rockbruden. Men inte bedagad på det magra, glamourösa sättet, utan bara på det där uttjänta förortsmorsesättet med fimp och svanktatuering. Balansgången är hårfin.
Jag provar en ärmlös topp, men nyper mig i gäddhänget. Jag provar en t-shirt men hakar upp mig på hur den hakar upp sig. Jag provar ett linne och granskar kritiskt min vinterbleka hud, alldeles för mycket hud. Jag provar klackar. Jag provar örhängen. Jag sätter upp håret. Jag släpper ned håret.
Så hur hittar man en rockig stil utan att bli schavig? Hur känner man sig bekväm utan att se helt nedklädd ut? Hur ungdomlig kan jag vara utan att bli patetisk? Hur hittar jag mig själv i den här förvirringen? Tänker jag för mycket? Bryr sig någon alls hur jag ser ut?

Komplicerat förhållande

Jag har en förtroendekris med min bil.
Vi har haft ett bra förhållande fram till nu. Den har snällt rullat mig dit jag vill, jag har tankat och tvättat och pysslat om.
Men i julas hände något. Min bil började svika mig. Konstiga lampor började lysa. Antisladdsystemet aktiverades helt oprovocerat och sedan bara stretade sig min lilla bil framåt för att jag helt enkelt tvingade den. Bilden svarade med att verkligen storstrejka och hitta på egna spratt. Att stänga av motorn mitt i rondeller var favoriten bland djävulskap. Jag började dra mig för att köra till jobbet. Var inte längre säker på att jag skulle rulla ut i korsningar eller om jag skulle bli stående med motorstopp. Jag hade hjärtat i halsgropen när jag skulle ta mig upp för en brant backe för lilla audin orkade helt enkelt inte.
Det blev en tur till verkstaden.

Drygt fyra tusen svenska kronor senare så fungerar bilen fint igen. Det byttes en regulator och fixades med en sensor. Men förtoendekrisen är kvar. Jag accelererar och känner efter: Svarar den lika piggt som förr? Är bilen verkligen återställd eller kommer den lägga av igen? Jag lyssnar efter konstiga ljud, sänker radion och undrar om det verkligen ska låta sådär? Dundrar det inte lite konstigt? Känns inte styrningen lite stum? Kanske bromsarna ligger på?
Känslan av ömsesidigt förtroende mellan mig och lilla blå bilen är lite tilltufsad. Vi hade ett fint förhållande, men nu har något hänt.
Jag vet inte riktigt var vi står.

Nu är det nog.

Nu räcker det.
Jag har fått nog.
Jag vill inte skrapa fler bilrutor. Jag vill inte kränga på fler halvfuktiga overaller på motspänstiga barn. Jag vill inte bli alldeles stel i ryggen när jag hör talas om att det går en ny epidemi med vinterkräksjuka. Jag vill inte få mer takdropp i nacken. Jag vill inte sitta och frysa mer med halsduk och kofta på kontoret. Jag vill inte fastna i fler trafikköer så fort det snöar. Jag har ingen lust att skotta på uppfarten. Jag tycker att allt ser blött, grått och fult ut. Jag vill inte åka i mörker både till och från jobbet. Jag är trött på narig hy och självsprickor. Jag är trött på orkeslöshet och bleka ansikten. Jag är trött på att gnälla och att höra andras gnäll.

Ge mig lite solstrålar. Låt mig luta mig mot en södervägg med en kopp kaffe i handen. Låt mig höra ljudet av fötter mot helt torr asfalt. Låt mig känna doften av blomknopp och gräsmatta som börjar torka upp. Låt mig se en snödroppe bryta sig upp genom frusen mark. Ge mig ljus och fågelsång. Ge mig en vårjacka och prickar på näsan. Ge mig en promenad genom en nyvaken natur. Jag vill ta på mig gummistövlar och sätta årets första spadtag.
Låt det spira.

Soundtrack of mitt liv

Hur skulle ett soundtrack of mitt liv låta hittills?
När jag hör Ordinary Day med Duran Duran så förflyttas jag omedelbart till ett smoggigt Los Angeles, blaskig pulvercappuccino och tuna melt sandwich i ett instängt sånglabb. Beyond The Pale med The Mission doftar rökelse, svarta second handkläder och svartvinbärste. Alla låtar från Christian Waltz första skiva förflyttar mig till sommaren -99, jag och min lillasyster var singlar, fria och galna och jag skulle precis börja mitt nya liv som studerande på KTH.

Det finns få saker jag gör utan musik. Musiken har alltid präglat mitt liv och kompar alltid mig med en ljudmatta. Det finns nog ingen situation då jag inte har en låt i huvudet så att säga. De musikaliska kopplingarna behöver inte nödvändigtvis illustrera tillfället eller skildra mitt sinnestillstånd. Jag behöver inte heller faktiskt tycka om låtarna, de bara finns där och de kan ibland bara fungera som förströelse. Jag kan sitta på projektmöte till Thong Song. Jag stressar till dagis med Can´t get you out of my head. Men de flesta låtar som akompanjerat mina vardagstimmar bara flyter förbi. Jag minns ju oftast inte att jag suttit och gnolat på Deacon Blue på Roslagsbanan i tisdags, även om så var fallet. Inte märker jag kanske heller hur ofta I kissed a girl spelas när jag kör längs Arningeleden vid sjubläcket på morgonen. Men faktum är att det i längden kommer prägla hur jag ser tillbaka på mina dagar.

Hysch hysch

Varför är musik som sysselsättning så komplicerat att prata om?

Vid en bröllopsmiddag får jag en herre till bordet som visar sig vara yrkesmusiker. Yrkesmusiker. Den åtråvärda statusen man kan tillskriva sig själv om man förtjänar sitt levebröd genom att spela, skriva, framföra eller på annat sätt direkt jobba med musik. Detta gör alla konversationsämnen en smula snåriga för min del. För att musik som sysselsättning är så komplicerat att prata om.

Normalt om jag får en bordsherre som har någon gemensam nämnare med mig är det naturligtvis en stor tillgång för kvällens samtal. Om han låt oss säga till exempel var bibliotikarie skulle det falla sig naturligt för mig att någon gång under kvällen, förutom det naturliga samtalsämnet litteratur, berätta att jag extrajobbade i lånediskar i min tonår. Om en bordsherre vore trädgårdsintresserad kan det kanske vara lämpligt att fiska fram lite av vad jag lärde mig under min tid som säsongsarbetande student i en handelsträdgård.

Men nu var killen musiker. Och då pratar vi massor av intressanta saker om hans yrkesroll, musikeryrket generellt och musik i allmänhet men inte ett ord från min sida om min egen musikaliska bakgrund. Att jag i rätt många år tappert försökte försörja mig på musik. Reste över atlanten för att studera musik. Att jag faktiskt ägnade hela min tjugoårsålder åt musiken.
Oavsett hur lovande jag var, eller inte var, är det ju ändå rätt märkligt att det känns så laddat för mig att jag inte ens nämner saken förrän jag råkar försäga mig framåt avecen, och då berättar i väldigt förminskande och ursäktande ordalag.

Hur kommer det sig att jag förutsätter att det är så vansinnigt ointressant för just en musiker att jag en gång rört mig i samma värld? Hur kommer det sig att just en yrkesmusiker i min värld är så ouppnåelig att mina egna erfarenheter inte ens känns värda att nämnas?

Är det för alla gånger man själv stått och packat ned grejerna efter ett firmagig och någon slirat fram till oss och sluddrat att han faktiskt också "lirar". Är det för att musiken är något som alla har en relation till, men få är förunnade att behärska själva konsten? Eller för att det finns så många wannabees överallt och att jag förmodligen är en av dem?

Fettosofi

Jag bantar aldrig och har ingen fettskräck. Däremot så kan jag ju efter två barnafödslar och även stigande ålder konstatera att om jag vill åtminstone hyfsat hålla formen och kunna bära samma kläder så fungerar det inte att äta allt helt urskillningslöst. Jag tänker fortsätta falla för frestelser (de är ju nästan det enda roliga man har). Däremot så försöker jag undvika dåliga fettupplevelser och slentrianätande. Det senare är nog det svåraste.
Men ännu en jul lagt till de förgångna skräpar det en hel del godsaker kvar i skåp och lådor. Så långt är allt bra. Det farliga är att se dessa överblivna praliner, kakorna i botten på burken, brien från ostbrickan som hinder i ens väg. Som något som måste avverkas innan man får sinnesro. Jag hade härom dagen en dust med relikerna efter en stor chokladask jag fått i julgåva från jobbet. Kvar fanns nämligen endast tre cocospraliner och någon plommonlikörfylld stackare. Min första impuls är ju att göra som jag alltid gör, nämligen trycka i mig de där sista så man har det gjort! Som om de där pralinerna var något som jag var tvungen att få överstökat. För en gångs skull var mitt sinne lite vaket och jag insåg det absurda i resonemanget. Plommonlikören och cocosen föpassades till soptunnan.

Sen finns det dåliga fettupplevelser. Såsom gårdagens.
Note to self: Det finns ingen som helst behållning i att trycka i sig en kallnande pizza på en dragig resturang samtidigt som man försöker få två övertrötta, matvägrande ungar att uppföra sig på allmän plats. Intaget hade upplevts lika njutbart om det varit havregrynsgröt som kallnade på tallriken. Samt billigare konstaterade jag när fick notan på 330 kronor för två halvätna pizzor, två orörda barnportioner pasta carbonara och tre läsk, varav en utspilld.
Dålig fettupplevelse alltså. Ska man äta flott ska det ätas under andakt.