Uppvaknandet

Jag har sagt till mig själv att jag kan klara mig utan. Att den tiden är förbi och att jag tycker det känns ok. Men nu har jag fått smaka sötman igen och inser att jag har saknat det. De senaste dagarna har något vaknat i mig. Pirr i maggropen och spritt i benen. Min Gud vad jag saknat det! Jag har varit nykter scenartist som nu tagit ett återfall och jag är fast. Ljuvliga strålkastarsken, värm åter min på uppmärksamhet utsvultna lekamen och förkrympta själ! Å skarpa Adrenalin, pulsera åter i mina ådror och rusha mitt hjärta! Nervositet, skärp mitt sinne och ge mig närvaro! Hell dig publik, jag är din ödmjuka tjänare och din grymma härskarinna! Välkommen åter, du hisnande Egokick, jag glömde nästan hur du kändes! Och välkommen åter mitt Jag, som en gång i tiden levde för det här, nu börjar jag känna igen mig, du har fattats mig. Den dagen jag slutade förlora mig själv i musiken var också den dagen jag började förlora mig själv.