Nyttig katharsis

Jag har inte alltid hybris. Sista veckan har gudarna kastat mig ned i katharsis som kulminerade idag på gymet. Det var inte mer än en vecka sedan jag tränade, men det var månader sedan jag sist tränade body pump. Denna träningsform brukar jag betrakta som min paradgren. Jag känner mig alltid jättestark och mäktig när jag tränar body pump. Det passar dessutom mig jättebra att styrketräna i grupp för att jag är en sådan ögontjänare och en sådan mallgroda att det sitter jättelångt inne för mig att ge upp i ett jobbigt moment eller plocka av vikter - alltså blir det för mig väldigt effektiv träning. Men inte idag. Jag stretade motvilligt iväg till gymet mest för att jag fått panik på hemmiljön där precis alla utom jag har varit sjuka och gnälliga. Eller, jag har väl inte heller varit på topp, men inte tillräckligt dålig för att förtjäna några som helst martyrpoäng eller lat självömkan under täcket. Så jag ägnar mig åt mycket mer plågsam självömkan i gymet istället. Jag har ju tydligen någon form av infektion i kroppen, om än inte fullt utblommad. Dessutom så har jag PMS. Därutöver har jag gått upp flera kilo efter avslutad amning och en snabb titt i spegeln bekräftar att det enda på mig som blivit mindre de senaste månaderna är brösten och självförtroendet. Ikväll var en träningsmässig katastrof. Jag orkade ingenting. Jag ville bara gå hem och när det var dags för utfall ville jag bara gå hem och dessutom gråta. Nu, när jag väl är hemma tänker jag inte gråta. Men jag tänker faaan gå långpromenad i morgon. Och sen ska jag skrämma mig själv in i gymmet igen. För jag tänker inte stå och titta på när jag förfaller. Sannerligen, jag säger er...

Nyttig hybris

Jag lider av hybris. Eller åtnjuter hybris kan man också säga.
Varje gång jag ska göra något nytt så nästan förutsätter jag att jag kommer vara naturbegåvning och att allt kommer gå med glans. Ganska användbar egenskap, faktiskt. Den har fått mig att slänga mig in i en massa roliga situationer och åta mig en mängd jätteroliga uppgifter som ofta visat sig övermäktiga, men jag har sällan ångrat något; Sång till exempel, varför skulle inte just jag vara världsbäst på det? Klart jag ska åka till Los Angeles och gå på Fameskola, jag kommer vara grym. Teknisk såklart, så åtagandet är driva hela firmans interna nätverk, jag som precis skaffat min första mailadress? Nema problema, jag tar jobbet! Sport? Klart jag springer snabbast/är vigast/är uthålligast, hade jag bara börjat tillräckligt tidigt så hade jag säkert varit en Marta, en Kallur eller en Kluft. Konstnärlig är jag också, såklart. Ge mig bara en palett och en duk och jag kan måla brallorna av Chagall och grabbarna. För att inte tala om vilka bestsellers jag skulle skriva om jag bara satte mig ner och verkligen skrev den där boken.
I går på gymet, till exempel, fick jag lite vardagshybris när jag stod och balanserade på bosubollen och kände mig som ett under av harmoni och kroppskontroll. Jag stod som en grekisk staty, eller kanske rentav en yogaguru och ingen kunde rubba mitt fokus. Alla måste ju helt enkelt ha sett hur suverän jag var mot resten av sällskapet. De såg och lärde. Tills jag började tänka och trillade omkull...
Min hybris, är faktiskt en av mina nyttigaste egenskaper. Den har gjort att jag vågat ta mig någonstans över huvud taget. För hade jag följt min verkliga kompetens och begåvning hade jag aldrig träffat dessa fantastiska människor, fått göra dessa fantastiska saker eller fått arbeta med så fantastiska kollegor. Jag jobbar med spännande saker, jag umgås dagligen med genier och ibland så händer det att jag får sjunga med helt fantastiska musiker. Jag tackar min lyckliga stjärna att fantasin ibland överträffar verkligheten, för annars skulle jag aldrig våga någonting. Samtidigt ber jag till högre makter att någon gång faktiskt verkligheten också motsvarar fantasin.

Ugnsmat - nästan som fusk

I egentligen är det nästan löjligt vilken fantastisk grej ugnen är ändå. Just nu har jag period på att göra Plåtar. En Plåt är en helhetsmaträtt i en och samma långpanna, det sköter sig själv i ugnen. Så enkelt att det nästan känns som fusk. Precis varenda grönsak gör sig ju fantastisk efter en dryg halvtimme i 225 grader. Släng dit några filéer av lax eller kyckling. Olivolja, havssalt, örtkryddor och hela vitlöksklyftor och voila, en festmåltid! Idag åkte det in halverade tomater med fetaost som fick hänga med de sista tio minuterna och det var en höjdare. Äldste sonen stryker ivrigt förbi ugnsluckan med jämna mellanrum och utbrister entusiastiskt mmmmm, tättetott mamma! Och jag upprepar mitt mantra som jag önskar fler kunde förstå; Det är ju så himla enkelt. Och inte alls jobbigt. Mat överlag är ju så. Det är så oerhört lätt att äta skapligt bra mat och hålla sig borta från hel- och halvfabrikaten om man bara tänker till lite. Och ugnen är ju helt klart överlägsen i att fixa jättebra mat som sköter sig själv, med rätt mycket stilpoäng och löjligt liten arbetsinsats. Rostbiff är ju ett praktexempel. Jobbtid att tillaga en rostbiff är cirka en minut (kryddningen), däremot så kräver det ju lite framförhållning. Att göra en Plåt är inte heller mer jobbtid än det tar att värma upp ugnen, sen har man igen det då man kan ägna sig åt ungarna den där sista halvtimmen innan käk när de har soppatorsk istället för att ha dem hängandes i kjolarna, gallskrikandes.
Och nej, det är inte Martha Stewart som kapat mitt blogg-inlogg, jag är såhär käck. I perioder.

Utmanande Ekolåda

Jag är en hälsomässig periodare. Det är rätt stora variationer mellan mitt hurtigaste jag och mitt sunkigaste. Jag tycker nog att jag håller en hyfsad nivå på kosthållningen här hemma och väger alltid in en hälsoaspekt i varje måltid (även om jag ibland väljer att prioritera bort den mot andra begär). Men, som sagt, vissa veckor är bättre än andra. Nu känner jag att jag är på väg in i en av de bättre perioderna och har därför genast försökt förstärka den trenden hos mig själv genom att beställa hem en Ekolåda. En Ekolåda är en låda fylld med ekologiska grönsaker och levereras till dörren. Den förekommer i olika varianter såsom Fruktlådan, Mixlådan (både frukt och grönsaker), Baslådan (med både grönt och rotfrukter) och så den seriösaste, Lantlådan, som bara innehåller närproducerat och som också har det gåtfullaste innehållet. Ekolådan går att prenumerera på, men jag väljer att beställa den styckvis. Det beror till en viss del på att jag vill välja den låda som verkar mest lockande just den veckan. Den främsta anledningen är dock att lådan är lyxigt dyr och jag måste vara seriös i min inställning till den. Man måste vara redo för Ekolådan om man ska kunna nyttja den optimalt. Man måste känna sig nyfiken på hur man ska förvalta den här bladsellerin, spetskålen, borlottibönorna eller lila broccolin som precis flyttat in i ens kyl. Man måste vara redo för experiment och lite planering. Man måste vara stålsatt inför småbarnens (och sambons) skeptiska uppsyn och rynkade näsor. Man måste se det som ett projekt att förvalta varenda liten knöl som levereras i den där härligt rustika trälådan. Jag har nämligen det som ultimatum till mig själv; Beställ gärna Ekolådan, vi har råd och maten höjs verkligen flera snäpp ur väldigt många aspekter. MEN den måste förbrukas fullständigt varje gång. Ligger det någonting och ruttnar i grönsakslådorna och blir bortglömt, om så bara en ynkaste liten jordig potatis så är det stopp! Då blir jag tvingad att ta en paus och invänta nästa motivation, nästa längtan att ge sig i kast med en utmanande Ekolåda.

http://arstiderna.com

Familjelycka 2

Och ibland hinner verkligheten ikapp en. Som när vattnet sprutar som en fontän över det halvrivna badrummet och jag får sätta ut hinkar i vardagsrummet en våning ner för att fånga upp takdroppet..
Men vi håller humöret uppe. En stund till i alla fall..

Familjelycka

Det är sällan allt är som man tänkt sig. Oftast är det precis tvärtom. Som helgerna till exempel. När familjen ska umgås och ha det trevligt och göra en massa aktiviteter. Men verkligheten ser oftast annorlunda ut. Barnen brukar vakna sådär extra tidigt. Gärna strula lite extra på natten också. Och själv har man ju haft noll framförhållning och suttit uppe lite för länge, gärna blivit lite smyglullig på rödvin dessutom. Så när morgonens kranka blekhet inträder och man sitter och nickar till i soffan framför Boolibompa känner man inte direkt av den där helgstämningen. Sen har storebror på tvåochetthalvt en tendens att köra generalgnäll just på lördagförmiddagar. Han blir rastlös av det låga tempot, pappig för att sambon är hemma och kinkar över än det ena, än det andra. Sambon och jag försöker hålla konstruktiva dialog över gnället, men det är inte helt lätt att komma överens om till exempel golvfärger och badrumsmöbler när man har två småbarn som ligger i gnällbrygga på golvet. Vi höjer rösten för att höra varandra, vilket brer på den smått hysteriska stämning som råder i huset. Irritationen ligger och lurar runt hörnet. Det är då man packar ner ungarna i vagnen och tar en långpromenad istället. Då brukar det ljusna. Man får frisk luft och hinner prata.
Men ibland så bara flyter det. Som i morse. Ettåringen somnade faktiskt om ända till halv nio. Hela familjen fick alltså sovmorgon och åt frukost tillsammans för en gångs skull. Vi fick riva badrum relativt ostört med en entusiastisk snart treårig medhjälpare. Jag hittade jättegod lunchmat i skafferierna och barnen åt med god aptit. Därefter somnar båda duktigt och utan vildare protester.
Så ibland blir faktiskt saker som man tänkt sig, eller bättre.

Entropi

Mitt hem ser allt som oftast ut mer eller mindre som en kvart. Fast inte en knarkarkvart utan mer en småbarnskvart. Det är bara att konstatera att småbarn är jäkligt dålig Feng Shui, för i vårt hem råder verkligen ingen harmoni. Jag plockar konstant och går sällan från ett rum till ett annat med tomma händer. Har alltid med mig någon pryl som ska tillbaka till sin rätta plats. Trots att jag inte tycker jag gör annat än torkar av ytor är allt täckt av en hinna orsakad av små kladdiga barnhänder. Det är aldrig riktigt rent hemma, sällan ens halvrent. Leksaker ligger ständigt strösslat ut över golvytorna. Det står alltid någon form av barnfordon parkerat på strategiska ställen; En bobbycar framför spisen. En trehjuling mitt på tröskeln till köket. Brödsmulor, riskorn och makaroner trillar ned från borden och fortplantar sig ut över golvytan. Och jag lider. Jag kan inte bo i ett skitigt kaos och klara att strunta i det. Röran signalerar till mig att jag inte har kontroll och det stressar mig. Jag får ångest av oordning, jag förknippar det med social misär och känner en oro i maggropen. Jag mår verkligen fysiskt bättre efter att jag plockat upp grejer från golven och fått sängen bäddad. Ibland får jag spelet och städar frenetiskt. Min sambo brukar då säga att det verkligen syns på mig hur jag förändras i takt med att ordningen i hemmet återställs, att det är precis som att jag har ett mörkt moln omkring mig som skingras i kapp med att såpadoften sprider sig.
Entropi är måttet på oordning. Termodynamikens andra sats säger att naturens riktning är att öka oordningen. För att motverka det förloppet måste man tillföra energi. Att det är sanning behöver man inte ha läst ett enda poäng fysik för att veta, det räcker med att skaffa ett par ungar så blir man varse.

Att tilta självbilden

Det finns situationer när jag känner mig helt i fas med min egen självbild. Eller rättare sagt, helt i fas med den självbild jag har som jag önskade var sann oftare. När jag handlar en massa sköna gröna livsmedel på ekoaffären och sedan lagar förförisk mat i ett doftande kök, då är jag i fas med min självbild. När jag efter dagishämtningen tar en frisk långpromenad runt gårdarna här ute (givetvis förberedd med fruktmellanmål till barnen), berättar för dem om vad som händer i naturen, pratar om hästarna i hagarna och stannar till för att ta ett snack med hönsen, då är jag i fas med min egen självbild. När jag kommer enormt bra förberedd (och i tid) till ett möte, med prydliga utskrifter på allt jag vill förmedla och utmärkta genomtänkta svar på de frågor som dyker upp, då är jag i fas med min självbild.
Sen finns det stunder då jag och självbilden divergerar. Som nyss när jag satt i soffan och slafsade i mig studentnudlar med soja och bölade ned i soppskålen till Celine Dion som gästade Oprah. Inget Kodak-moment direkt. Eller det kanske var just det det var.

Det här med komplimanger

Jag får nästan aldrig komplimanger av min älskade. Och det gör mig lite ledsen. Det händer när jag är grälsjuk att jag tar upp det här, alltså bristen på komplimanger i vårt liv. Eller den ensidiga bristen på komplimanger i vårt liv, för jag strösslar gärna med dem. Kommer han en vanlig onsdag och ser lite extra snygg ut så brukar jag säga det. Och han verkar bli glad. Men mitt tjat om bristen på detsamma från hans sida gör bara att jag känner mig löjlig och som att jag går med håven, inte till att han ändrar sig. Jag får alltså ytterst sällan komplimanger. Och nu är det inte så att jag är en bortskämd och ytlig tjej som behöver höra det hela tiden. Men någon gång ibland. Lite oftare i alla fall. Nu tror jag att jag har fått höra oombedd något positivt om mitt utseende totalt kanske tio gånger under hela vårat snart sexåriga förhållande. Så jag tycker inte att jag är fjantig som gärna ville höra det lite oftare. Så, nog tjatat om det.
Men härom dagen sade han något märkligt.
Min man (jaaaa, ja, sambo) jobbar med mjukvaran till kameramobiler och i helgen hade han fått i hemläxa att ta bilder med den nya prototypen. En uppgift han tog på stort allvar. Det togs bilder på katter, våra ungar, huset, snön, tavlor, bilen och vid frukostbordet så åkte kameran fram och det togs även en bild på mig. Vid frukostbordet! Varpå jag tar upp en annan av mina favoritämnen när jag är lite grälsjuk; Att jag aldrig får vara med på bild. Att av hundra bilder tagna av honom på ett bröllop är inte jag med på en enda. Då när det är ett speciellt tillfälle. Man kanske har piffat sig lite extra och har en fin klänning. Men nu vid frukostbordet åker kameran fram. Och där sitter jag och ser nyvaken ut. Med håret på ända och någon urtvättad luvtröja över nattlinnet. Måste han ta kort på mig just då, säger jag. När du aldrig tar kort på mig när jag är lite fin.
-Du är väl alltid fin, säger han. Som att det vore det mest självklara på jorden.

Frigång

Ikväll har jag något så högtidligt som frigång.
Det innebär att jag ska få stoppa in snyggjeansen i stockholmsstövlarna och piffad få sätta mig på tåget in till stora stada. Där ska jag få sitta med två favoritmänniskor och plocka i mig tapas och dricka billigt husets. Det kanske inte låter som någon större begivenhet, men för mig som vissa dagar tycker det är en social utflykt att köpa mjölk på lant-ica är det här verkligen en happening. En tilldragelse som kräver noggrann planering.
Vad ska jag ta på mig (ja, förutom snyggjeansen då)? Hur ska jag ha håret? Borde jag göra manikyr? Ska jag gå in på menyn för att se vad jag ska välja? Vilken bok ska jag packa ned för att avnjuta under tågresan? Hoppas inte favoritmänniskorna läser min blogg och ser vilken stor grej det är för mig att bara få träffa dem, jag skulle blivit lite freaked out.

Timmen innan sex

Av alla tider på dygnet är den jag gillar minst timmen mellan fem och sex.
Oavsett hur dagen i övrigt förlupit så urartar alltid just den stunden. Det är då barnen börjar få soppatorsk oavsett hur duktig jag varit med bra mellanmål. Det är då kvällströttheten börjar sätta in. Det är då jag själv känner mig urlakad som en disktrasa efter sjuttioelva blöjbyten, skrik, småbråk, duster, legobyggen och vällingflaskor. Det är då börjar tycka att dagen som pågått sedan sju i morse hemma med barnen och är inne på den elfte timmen börjar kännas aningen långdragen. Det är DÅ det är meningen att jag ska vara kreativ och effektiv och laga en god och hälsosam middag åt familjen. Det är då det är meningen att jag (piffig och pigg) ska glatt leende hälsa sambon välkommen hem till familjeidyllen. Det är då det är meningen att barnen ska snällt leka med tåget eller nåt för att sedan ivrigt marchera mot matbordet för att med god aptit sätta i sig den allsidiga måltiden.
Inte hängandes i mina byxben ylandes som gastar. Hör ni det, ungar?

Mattläggning = rocket science?

Vi har nu i några månader sökt efter en hantverkare som är villig att förbarma sig över vårt badrum, vilket inte verkar vara det lättaste i dagens högkonjunktur. Det verkar som att alla ska renovera sitt badrum precis nu och det är köer på drygt ett halvår. Badrummet är i desperat behov av lite ny våtrumsmatta, fräscha väggar och porslin som inte går i protesbeige. Själv är jag i desperat behov av ett helt nytt synintryck när jag går in i detsamma. Det känns som att jag inte står ut en sekund till i gränslandet mellan rosa och aprikos, gulaktigt, äckligt golv och badrumsmöbler där faneret släppt och ställt sig för att blotta murknad mdf-platta.
Vi fann till slut en herre som var villig att göra jobbet. Kunglig hovleverantör var han dessutom. Inga problem, sade han, det här skulle bli avklarat på en dag. Max två. Men sedan när offerten dök upp trodde vi att han måste ha skrivit fel på antalet nollor. För inte kunde herren tänkas vilja ha 30 lakan för en dags jobb som inte skulle vara några problem!? Antag att jobbet tar tio timmar att göra, alltså längre än han uppskattat. Då skall han alltså ha 3000kr/timmen för att rulla ut matta i vårt badrum! Jag vill inte verka förmäten, jag förstår att det rör sig om ett hantverk och att det är viktigt att det blir bra, men det känns ju inte som att det han ska utföra är rocket science. Eller?
Om vi till slut blir tvungna att betala motsvarande summor för att få mattläggning gjord så kommer jag ikläda mig rollen av övervakare. Det blir då inget mysigt kaffe med hembakt till den timtaxan. Ingen debiterbar vända till Fredells för att "köpa lite grejer som behövs". Jag kommer stå där med stoppuret.

Sockerkant på tillvaron

Efter att vinten verkar ha fastnat i en oktoberloop så kom det äntligen ett ymnigt snöfall i helgen. Visst är det märkligt hur det påverkar en? Hela tillvaron verkar så mycket mer uthärdlig, allt känns ljust och vackert. Helt plötsligt får man lust för raska söndagspromenader som avslutas med en varm kopp te hemma. Helt plötsligt känns det inte som världens jobbigaste att få på två ungar overaller. Helt plötsligt orkar jag mer och får mer lust på livet. Märkligt nog får den vackra snön mig att tro på att det någonsin blir vår igen. Kanske för att det kändes som att vi var fångade i evig höst, men nu har det äntligen blivit vinter, en bekräftelse på att årstiderna ändå växlar. Snön har givit lite sockerkant på tillvaron, och vilket sötsug jag hade!