De senaste veckorna har jag gått som på små moln. Jag har haft en spelning med mitt band nära anstående. Inget stort i sammanhanget, inget viktigt men jag har verkligen, verkligen tyckt att det varit roligt. Jag har njutit av hela den rit som veckorna inför en spelning innebär. Vi har repat precis hela söndagarna och det har varit helt underbart att stå i en replokal igen. Den är visserligen skitig och instängd. Snus är intryckt i heltäckningsmattan, det ligger gamla kladdiga öronproppar överallt och urdruckna kaffekoppar samsas på golvet med slängda jackor, trumlådor och ett sammelsurium av kablar. Allt detta är överströsslat med de där sågspånsliknande träfragmenten som vildsinta trummisar verkar spruta omkring sig när de spelar. Dessutom luktar en replokal djurpark efter några timmar av intensivt spelande, svettande och skrattande. Men vad gör det.
Jag har också levt och andats låtarna, haft dem i lurar när jag jobbat och fått hjärtklappning av inlevelsen och den medryckande pulsen. Jag har helt enkelt tillbringat dagarna med ett slags nyförälskat pirr i magen. Jag har föreställt mig kvällen. Jag har oroat mig över min röst. Jag har haft svårt att sova natten innan. Jag har bloggat ängsligt om kläder och medelålderskris.
Så kommer dagen D och allt bara faller platt. Ett gigantiskt magplask med sprucken röst och krånglande ljud. Inte alls den stämning jag hoppats på. Inte alls det publikstöd jag drömt om. Inte alls euforin i bandet då vi alla kramas och klappar om varandra och berömmer varandra och säger fan vad bra och hjälp vad kul. Bara en tomhetskänsla och ett unisont gnäll på ljudtekniker, besvikelse och en ursäktande attityd mot de som kommit för att lyssna.
Man kan kanske tycka att mina förväntningar spände för högt och att fallet var långt. Att jag hade byggt ett luftslott av hela kvällen, som imploderade. Men jag ser det inte så. Jag tycker man ska ta ut glädje i förskott. Om inte jag hade njutit så i fulla drag av mina förväntningar inför kvällen så hade jag inte fått uppleva det härliga. Alls.
onsdag 11 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det känns nästan lite retfullt nuförtiden att alltid mötas av "Om förväntningar"... :-)
Skicka en kommentar