Kortet från Skeppsholmen

Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen 1999. Ett kort på mig i mitt album.
Mitt hår är snaggat och jag sitter på en brygga. Jag är fräknig och klädd i det du mest sannolikt skulle se mig i det året: Min svarta figursydda kapuschongjacka från DKNY (fortfarande ett favoritplagg, men numera är den degraderad till hemmatröja) och den grå väskan från Marimekko buren med axelbandet sådär tvärs över bröstkorgen som man hade då. Samma väska som jag senare färgade svart och därmed tydligen tappade intresse för, jag har knappt använt den sedan dess.
Världen låg inför mina fötter den sommaren. Jag hade kommit in på KTH och hade ingen aning om vilken kamp och frustration studierna där skulle innebära för mig. Jag spelade och sjöng mycket och hade precis kommit över en tröskel och började uppleva att jag utvecklats mycket på det området. Jag var singel. Faktum är att det är min enda singelsommar sedan tonåren. Jag drev omkring hela den sommaren och njöt. Jag hälsade på vänner i deras lantställen. Jag upptäckte internet och skaffade min absolut första mailadress.
Den kvällen på Skeppsholmen dansade jag till George Clinton and the Parliament.
Ikväll, tio år senare ska jag dit igen. Av någon anledning har det gått tio år sedan jag masat mig iväg till Stockholm Jazz. Att det är just tio år sedan sist och att mitt liv förändrats så mycket sedan dess får mig att tänka på bilden på den där unga kvinnan på bryggan. Sedan bilden togs har så mycket förändrats. Jag har upplevt mitt livs största sorg. Jag stod inför mitt livs största nederlag. Jag hade väldigt jobbiga år framför mig som jag då var lyckligt ovetande om. Jag tittar på henne och tänker att det blev ju ändå riktigt bra. Inte riktigt som jag trodde. Men ändå riktigt bra.