Fettosofi

Jag bantar aldrig och har ingen fettskräck. Däremot så kan jag ju efter två barnafödslar och även stigande ålder konstatera att om jag vill åtminstone hyfsat hålla formen och kunna bära samma kläder så fungerar det inte att äta allt helt urskillningslöst. Jag tänker fortsätta falla för frestelser (de är ju nästan det enda roliga man har). Däremot så försöker jag undvika dåliga fettupplevelser och slentrianätande. Det senare är nog det svåraste.
Men ännu en jul lagt till de förgångna skräpar det en hel del godsaker kvar i skåp och lådor. Så långt är allt bra. Det farliga är att se dessa överblivna praliner, kakorna i botten på burken, brien från ostbrickan som hinder i ens väg. Som något som måste avverkas innan man får sinnesro. Jag hade härom dagen en dust med relikerna efter en stor chokladask jag fått i julgåva från jobbet. Kvar fanns nämligen endast tre cocospraliner och någon plommonlikörfylld stackare. Min första impuls är ju att göra som jag alltid gör, nämligen trycka i mig de där sista så man har det gjort! Som om de där pralinerna var något som jag var tvungen att få överstökat. För en gångs skull var mitt sinne lite vaket och jag insåg det absurda i resonemanget. Plommonlikören och cocosen föpassades till soptunnan.

Sen finns det dåliga fettupplevelser. Såsom gårdagens.
Note to self: Det finns ingen som helst behållning i att trycka i sig en kallnande pizza på en dragig resturang samtidigt som man försöker få två övertrötta, matvägrande ungar att uppföra sig på allmän plats. Intaget hade upplevts lika njutbart om det varit havregrynsgröt som kallnade på tallriken. Samt billigare konstaterade jag när fick notan på 330 kronor för två halvätna pizzor, två orörda barnportioner pasta carbonara och tre läsk, varav en utspilld.
Dålig fettupplevelse alltså. Ska man äta flott ska det ätas under andakt.