Vårfnatt!

Det finns stunder när jag glömmer bort varför vi köpte hus. Då vintermörkret lägger som en blöt yllefilt över landsortshålan vi flyttat till. När allt känns trögt, benen svaga och backarna sega. När det droppar iskallt februariregn ner i nacken då man baxar dubbelvagnen på uppfarten. När man krypit ner i sängen och först då inser att man glömt dra fram soptunnan till hämtningen morgonen därpå. När man måste köpa luftvärmepumpar för skjortan och femtio. När man är småfull och astrött och har 3,5 mil hem. När vännerna klagar på avståndet så man inte vågar bjuda hem dem på middag längre, tänk om de bara tycker det är besvärligt?
Men en dag som denna minns jag precis varför vi bor i hus. Det är nämligen för dagar som denna jag tycker det är värt allt jobb, alla renoveringar och precis vartenda öre rucklet kostade: Första riktiga vårdagen! Valle och jag äter lunch på uteplatsen och betraktar katterna som också fått vårfnatt. Sedan ägnar min son och jag hela eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Vi klipper buskar och river bort gammalt och visset. Vi kör plattor och flyttar på lökar. Sedan äter vi ett varsitt äpple i solen på förstubron, Valle leker med vattenkannan och jag läser ikapp DN Söndag.
Vad händer med mig när våren kommer? Var kom all energi ifrån? Hade jag livsglädje, det har jag glömt! Här gör minsann inte alls ont när knoppar brister!