Om musik och människor

Det händer något när man spelar musik ihop.
Just nu spelar jag i ett litet skojprojekt sammansatt av några kollegor. Jag kände bara en av dessa innan första repet. En annan hade jag på sin höjd hälsat på i någon korridor.
Det var enhetschefen, som jag faktiskt kände. Det var säljchefen som jag bara sett sprätt omkring i kostym i korridorerna, som var en kaxig typ. Ryggdunkig, liksom. Och så var det utvecklaren med de vakna ögonen. Som inte säger så mycket mer än nödvändigt, men som har väldigt respektingivande blick. Lite sådär avmätt, men ändå allvetande. Smart, det syns. Och så coola killen, som bara verkar vara rätt hela tiden. Utan att anstränga sig.
Så möttes vi en onsdagskväll i januari. Man hälsar lite spänt och presenterar sig. Man fipplar med sina grejer. Känner på mickljudet, men vågar inte riktigt testa den på allvar. Det stäms gitarrer och provslås på trummor. Vi går som katten kring het gröt. Vi lyssnar igenom de förbestämda låtarna, alla väldigt koncentrerat. Till slut går det inte att skjuta på det längre, vi måste sätta igång. Och så spelar vi.
Efter låten är slut, tystnad och lite trevande kommentarer. Ska vi testa igen? Och så efter en till gång, hur känns låten?
Fyra timmar senare går man därifrån. Taggad, men ändå lite orolig. Hur kändes det? Höll jag måttet? Kommer vi komma överens? Tyckte de andra att det var kul?
Några rep senare börjar det hända. Blickarna lyfts. Man utbyter ett flin då någon hoppar över skaklarna en smula. Någon börjar vagga i knäna i refrängen. Temperaturen höjs i rummet. Man torkar bort svett med ärmen. Adrenalinet börjar flöda. Skämten börjar komma mellan låtarna och efter repet så dräller en glatt pladdrande hop ut ur replokalen. Svettiga, trötta och hesa med ömmande fingertoppar. Men glada. Och några kompisar rikare.
För det gör musiken med människor, man blir kompisar.

Nyttig katharsis

Jag har inte alltid hybris. Sista veckan har gudarna kastat mig ned i katharsis som kulminerade idag på gymet. Det var inte mer än en vecka sedan jag tränade, men det var månader sedan jag sist tränade body pump. Denna träningsform brukar jag betrakta som min paradgren. Jag känner mig alltid jättestark och mäktig när jag tränar body pump. Det passar dessutom mig jättebra att styrketräna i grupp för att jag är en sådan ögontjänare och en sådan mallgroda att det sitter jättelångt inne för mig att ge upp i ett jobbigt moment eller plocka av vikter - alltså blir det för mig väldigt effektiv träning. Men inte idag. Jag stretade motvilligt iväg till gymet mest för att jag fått panik på hemmiljön där precis alla utom jag har varit sjuka och gnälliga. Eller, jag har väl inte heller varit på topp, men inte tillräckligt dålig för att förtjäna några som helst martyrpoäng eller lat självömkan under täcket. Så jag ägnar mig åt mycket mer plågsam självömkan i gymet istället. Jag har ju tydligen någon form av infektion i kroppen, om än inte fullt utblommad. Dessutom så har jag PMS. Därutöver har jag gått upp flera kilo efter avslutad amning och en snabb titt i spegeln bekräftar att det enda på mig som blivit mindre de senaste månaderna är brösten och självförtroendet. Ikväll var en träningsmässig katastrof. Jag orkade ingenting. Jag ville bara gå hem och när det var dags för utfall ville jag bara gå hem och dessutom gråta. Nu, när jag väl är hemma tänker jag inte gråta. Men jag tänker faaan gå långpromenad i morgon. Och sen ska jag skrämma mig själv in i gymmet igen. För jag tänker inte stå och titta på när jag förfaller. Sannerligen, jag säger er...

Nyttig hybris

Jag lider av hybris. Eller åtnjuter hybris kan man också säga.
Varje gång jag ska göra något nytt så nästan förutsätter jag att jag kommer vara naturbegåvning och att allt kommer gå med glans. Ganska användbar egenskap, faktiskt. Den har fått mig att slänga mig in i en massa roliga situationer och åta mig en mängd jätteroliga uppgifter som ofta visat sig övermäktiga, men jag har sällan ångrat något; Sång till exempel, varför skulle inte just jag vara världsbäst på det? Klart jag ska åka till Los Angeles och gå på Fameskola, jag kommer vara grym. Teknisk såklart, så åtagandet är driva hela firmans interna nätverk, jag som precis skaffat min första mailadress? Nema problema, jag tar jobbet! Sport? Klart jag springer snabbast/är vigast/är uthålligast, hade jag bara börjat tillräckligt tidigt så hade jag säkert varit en Marta, en Kallur eller en Kluft. Konstnärlig är jag också, såklart. Ge mig bara en palett och en duk och jag kan måla brallorna av Chagall och grabbarna. För att inte tala om vilka bestsellers jag skulle skriva om jag bara satte mig ner och verkligen skrev den där boken.
I går på gymet, till exempel, fick jag lite vardagshybris när jag stod och balanserade på bosubollen och kände mig som ett under av harmoni och kroppskontroll. Jag stod som en grekisk staty, eller kanske rentav en yogaguru och ingen kunde rubba mitt fokus. Alla måste ju helt enkelt ha sett hur suverän jag var mot resten av sällskapet. De såg och lärde. Tills jag började tänka och trillade omkull...
Min hybris, är faktiskt en av mina nyttigaste egenskaper. Den har gjort att jag vågat ta mig någonstans över huvud taget. För hade jag följt min verkliga kompetens och begåvning hade jag aldrig träffat dessa fantastiska människor, fått göra dessa fantastiska saker eller fått arbeta med så fantastiska kollegor. Jag jobbar med spännande saker, jag umgås dagligen med genier och ibland så händer det att jag får sjunga med helt fantastiska musiker. Jag tackar min lyckliga stjärna att fantasin ibland överträffar verkligheten, för annars skulle jag aldrig våga någonting. Samtidigt ber jag till högre makter att någon gång faktiskt verkligheten också motsvarar fantasin.

Ugnsmat - nästan som fusk

I egentligen är det nästan löjligt vilken fantastisk grej ugnen är ändå. Just nu har jag period på att göra Plåtar. En Plåt är en helhetsmaträtt i en och samma långpanna, det sköter sig själv i ugnen. Så enkelt att det nästan känns som fusk. Precis varenda grönsak gör sig ju fantastisk efter en dryg halvtimme i 225 grader. Släng dit några filéer av lax eller kyckling. Olivolja, havssalt, örtkryddor och hela vitlöksklyftor och voila, en festmåltid! Idag åkte det in halverade tomater med fetaost som fick hänga med de sista tio minuterna och det var en höjdare. Äldste sonen stryker ivrigt förbi ugnsluckan med jämna mellanrum och utbrister entusiastiskt mmmmm, tättetott mamma! Och jag upprepar mitt mantra som jag önskar fler kunde förstå; Det är ju så himla enkelt. Och inte alls jobbigt. Mat överlag är ju så. Det är så oerhört lätt att äta skapligt bra mat och hålla sig borta från hel- och halvfabrikaten om man bara tänker till lite. Och ugnen är ju helt klart överlägsen i att fixa jättebra mat som sköter sig själv, med rätt mycket stilpoäng och löjligt liten arbetsinsats. Rostbiff är ju ett praktexempel. Jobbtid att tillaga en rostbiff är cirka en minut (kryddningen), däremot så kräver det ju lite framförhållning. Att göra en Plåt är inte heller mer jobbtid än det tar att värma upp ugnen, sen har man igen det då man kan ägna sig åt ungarna den där sista halvtimmen innan käk när de har soppatorsk istället för att ha dem hängandes i kjolarna, gallskrikandes.
Och nej, det är inte Martha Stewart som kapat mitt blogg-inlogg, jag är såhär käck. I perioder.

Utmanande Ekolåda

Jag är en hälsomässig periodare. Det är rätt stora variationer mellan mitt hurtigaste jag och mitt sunkigaste. Jag tycker nog att jag håller en hyfsad nivå på kosthållningen här hemma och väger alltid in en hälsoaspekt i varje måltid (även om jag ibland väljer att prioritera bort den mot andra begär). Men, som sagt, vissa veckor är bättre än andra. Nu känner jag att jag är på väg in i en av de bättre perioderna och har därför genast försökt förstärka den trenden hos mig själv genom att beställa hem en Ekolåda. En Ekolåda är en låda fylld med ekologiska grönsaker och levereras till dörren. Den förekommer i olika varianter såsom Fruktlådan, Mixlådan (både frukt och grönsaker), Baslådan (med både grönt och rotfrukter) och så den seriösaste, Lantlådan, som bara innehåller närproducerat och som också har det gåtfullaste innehållet. Ekolådan går att prenumerera på, men jag väljer att beställa den styckvis. Det beror till en viss del på att jag vill välja den låda som verkar mest lockande just den veckan. Den främsta anledningen är dock att lådan är lyxigt dyr och jag måste vara seriös i min inställning till den. Man måste vara redo för Ekolådan om man ska kunna nyttja den optimalt. Man måste känna sig nyfiken på hur man ska förvalta den här bladsellerin, spetskålen, borlottibönorna eller lila broccolin som precis flyttat in i ens kyl. Man måste vara redo för experiment och lite planering. Man måste vara stålsatt inför småbarnens (och sambons) skeptiska uppsyn och rynkade näsor. Man måste se det som ett projekt att förvalta varenda liten knöl som levereras i den där härligt rustika trälådan. Jag har nämligen det som ultimatum till mig själv; Beställ gärna Ekolådan, vi har råd och maten höjs verkligen flera snäpp ur väldigt många aspekter. MEN den måste förbrukas fullständigt varje gång. Ligger det någonting och ruttnar i grönsakslådorna och blir bortglömt, om så bara en ynkaste liten jordig potatis så är det stopp! Då blir jag tvingad att ta en paus och invänta nästa motivation, nästa längtan att ge sig i kast med en utmanande Ekolåda.

http://arstiderna.com

Familjelycka 2

Och ibland hinner verkligheten ikapp en. Som när vattnet sprutar som en fontän över det halvrivna badrummet och jag får sätta ut hinkar i vardagsrummet en våning ner för att fånga upp takdroppet..
Men vi håller humöret uppe. En stund till i alla fall..

Familjelycka

Det är sällan allt är som man tänkt sig. Oftast är det precis tvärtom. Som helgerna till exempel. När familjen ska umgås och ha det trevligt och göra en massa aktiviteter. Men verkligheten ser oftast annorlunda ut. Barnen brukar vakna sådär extra tidigt. Gärna strula lite extra på natten också. Och själv har man ju haft noll framförhållning och suttit uppe lite för länge, gärna blivit lite smyglullig på rödvin dessutom. Så när morgonens kranka blekhet inträder och man sitter och nickar till i soffan framför Boolibompa känner man inte direkt av den där helgstämningen. Sen har storebror på tvåochetthalvt en tendens att köra generalgnäll just på lördagförmiddagar. Han blir rastlös av det låga tempot, pappig för att sambon är hemma och kinkar över än det ena, än det andra. Sambon och jag försöker hålla konstruktiva dialog över gnället, men det är inte helt lätt att komma överens om till exempel golvfärger och badrumsmöbler när man har två småbarn som ligger i gnällbrygga på golvet. Vi höjer rösten för att höra varandra, vilket brer på den smått hysteriska stämning som råder i huset. Irritationen ligger och lurar runt hörnet. Det är då man packar ner ungarna i vagnen och tar en långpromenad istället. Då brukar det ljusna. Man får frisk luft och hinner prata.
Men ibland så bara flyter det. Som i morse. Ettåringen somnade faktiskt om ända till halv nio. Hela familjen fick alltså sovmorgon och åt frukost tillsammans för en gångs skull. Vi fick riva badrum relativt ostört med en entusiastisk snart treårig medhjälpare. Jag hittade jättegod lunchmat i skafferierna och barnen åt med god aptit. Därefter somnar båda duktigt och utan vildare protester.
Så ibland blir faktiskt saker som man tänkt sig, eller bättre.