Entropi

Mitt hem ser allt som oftast ut mer eller mindre som en kvart. Fast inte en knarkarkvart utan mer en småbarnskvart. Det är bara att konstatera att småbarn är jäkligt dålig Feng Shui, för i vårt hem råder verkligen ingen harmoni. Jag plockar konstant och går sällan från ett rum till ett annat med tomma händer. Har alltid med mig någon pryl som ska tillbaka till sin rätta plats. Trots att jag inte tycker jag gör annat än torkar av ytor är allt täckt av en hinna orsakad av små kladdiga barnhänder. Det är aldrig riktigt rent hemma, sällan ens halvrent. Leksaker ligger ständigt strösslat ut över golvytorna. Det står alltid någon form av barnfordon parkerat på strategiska ställen; En bobbycar framför spisen. En trehjuling mitt på tröskeln till köket. Brödsmulor, riskorn och makaroner trillar ned från borden och fortplantar sig ut över golvytan. Och jag lider. Jag kan inte bo i ett skitigt kaos och klara att strunta i det. Röran signalerar till mig att jag inte har kontroll och det stressar mig. Jag får ångest av oordning, jag förknippar det med social misär och känner en oro i maggropen. Jag mår verkligen fysiskt bättre efter att jag plockat upp grejer från golven och fått sängen bäddad. Ibland får jag spelet och städar frenetiskt. Min sambo brukar då säga att det verkligen syns på mig hur jag förändras i takt med att ordningen i hemmet återställs, att det är precis som att jag har ett mörkt moln omkring mig som skingras i kapp med att såpadoften sprider sig.
Entropi är måttet på oordning. Termodynamikens andra sats säger att naturens riktning är att öka oordningen. För att motverka det förloppet måste man tillföra energi. Att det är sanning behöver man inte ha läst ett enda poäng fysik för att veta, det räcker med att skaffa ett par ungar så blir man varse.

Att tilta självbilden

Det finns situationer när jag känner mig helt i fas med min egen självbild. Eller rättare sagt, helt i fas med den självbild jag har som jag önskade var sann oftare. När jag handlar en massa sköna gröna livsmedel på ekoaffären och sedan lagar förförisk mat i ett doftande kök, då är jag i fas med min självbild. När jag efter dagishämtningen tar en frisk långpromenad runt gårdarna här ute (givetvis förberedd med fruktmellanmål till barnen), berättar för dem om vad som händer i naturen, pratar om hästarna i hagarna och stannar till för att ta ett snack med hönsen, då är jag i fas med min egen självbild. När jag kommer enormt bra förberedd (och i tid) till ett möte, med prydliga utskrifter på allt jag vill förmedla och utmärkta genomtänkta svar på de frågor som dyker upp, då är jag i fas med min självbild.
Sen finns det stunder då jag och självbilden divergerar. Som nyss när jag satt i soffan och slafsade i mig studentnudlar med soja och bölade ned i soppskålen till Celine Dion som gästade Oprah. Inget Kodak-moment direkt. Eller det kanske var just det det var.

Det här med komplimanger

Jag får nästan aldrig komplimanger av min älskade. Och det gör mig lite ledsen. Det händer när jag är grälsjuk att jag tar upp det här, alltså bristen på komplimanger i vårt liv. Eller den ensidiga bristen på komplimanger i vårt liv, för jag strösslar gärna med dem. Kommer han en vanlig onsdag och ser lite extra snygg ut så brukar jag säga det. Och han verkar bli glad. Men mitt tjat om bristen på detsamma från hans sida gör bara att jag känner mig löjlig och som att jag går med håven, inte till att han ändrar sig. Jag får alltså ytterst sällan komplimanger. Och nu är det inte så att jag är en bortskämd och ytlig tjej som behöver höra det hela tiden. Men någon gång ibland. Lite oftare i alla fall. Nu tror jag att jag har fått höra oombedd något positivt om mitt utseende totalt kanske tio gånger under hela vårat snart sexåriga förhållande. Så jag tycker inte att jag är fjantig som gärna ville höra det lite oftare. Så, nog tjatat om det.
Men härom dagen sade han något märkligt.
Min man (jaaaa, ja, sambo) jobbar med mjukvaran till kameramobiler och i helgen hade han fått i hemläxa att ta bilder med den nya prototypen. En uppgift han tog på stort allvar. Det togs bilder på katter, våra ungar, huset, snön, tavlor, bilen och vid frukostbordet så åkte kameran fram och det togs även en bild på mig. Vid frukostbordet! Varpå jag tar upp en annan av mina favoritämnen när jag är lite grälsjuk; Att jag aldrig får vara med på bild. Att av hundra bilder tagna av honom på ett bröllop är inte jag med på en enda. Då när det är ett speciellt tillfälle. Man kanske har piffat sig lite extra och har en fin klänning. Men nu vid frukostbordet åker kameran fram. Och där sitter jag och ser nyvaken ut. Med håret på ända och någon urtvättad luvtröja över nattlinnet. Måste han ta kort på mig just då, säger jag. När du aldrig tar kort på mig när jag är lite fin.
-Du är väl alltid fin, säger han. Som att det vore det mest självklara på jorden.

Frigång

Ikväll har jag något så högtidligt som frigång.
Det innebär att jag ska få stoppa in snyggjeansen i stockholmsstövlarna och piffad få sätta mig på tåget in till stora stada. Där ska jag få sitta med två favoritmänniskor och plocka i mig tapas och dricka billigt husets. Det kanske inte låter som någon större begivenhet, men för mig som vissa dagar tycker det är en social utflykt att köpa mjölk på lant-ica är det här verkligen en happening. En tilldragelse som kräver noggrann planering.
Vad ska jag ta på mig (ja, förutom snyggjeansen då)? Hur ska jag ha håret? Borde jag göra manikyr? Ska jag gå in på menyn för att se vad jag ska välja? Vilken bok ska jag packa ned för att avnjuta under tågresan? Hoppas inte favoritmänniskorna läser min blogg och ser vilken stor grej det är för mig att bara få träffa dem, jag skulle blivit lite freaked out.

Timmen innan sex

Av alla tider på dygnet är den jag gillar minst timmen mellan fem och sex.
Oavsett hur dagen i övrigt förlupit så urartar alltid just den stunden. Det är då barnen börjar få soppatorsk oavsett hur duktig jag varit med bra mellanmål. Det är då kvällströttheten börjar sätta in. Det är då jag själv känner mig urlakad som en disktrasa efter sjuttioelva blöjbyten, skrik, småbråk, duster, legobyggen och vällingflaskor. Det är då börjar tycka att dagen som pågått sedan sju i morse hemma med barnen och är inne på den elfte timmen börjar kännas aningen långdragen. Det är DÅ det är meningen att jag ska vara kreativ och effektiv och laga en god och hälsosam middag åt familjen. Det är då det är meningen att jag (piffig och pigg) ska glatt leende hälsa sambon välkommen hem till familjeidyllen. Det är då det är meningen att barnen ska snällt leka med tåget eller nåt för att sedan ivrigt marchera mot matbordet för att med god aptit sätta i sig den allsidiga måltiden.
Inte hängandes i mina byxben ylandes som gastar. Hör ni det, ungar?

Mattläggning = rocket science?

Vi har nu i några månader sökt efter en hantverkare som är villig att förbarma sig över vårt badrum, vilket inte verkar vara det lättaste i dagens högkonjunktur. Det verkar som att alla ska renovera sitt badrum precis nu och det är köer på drygt ett halvår. Badrummet är i desperat behov av lite ny våtrumsmatta, fräscha väggar och porslin som inte går i protesbeige. Själv är jag i desperat behov av ett helt nytt synintryck när jag går in i detsamma. Det känns som att jag inte står ut en sekund till i gränslandet mellan rosa och aprikos, gulaktigt, äckligt golv och badrumsmöbler där faneret släppt och ställt sig för att blotta murknad mdf-platta.
Vi fann till slut en herre som var villig att göra jobbet. Kunglig hovleverantör var han dessutom. Inga problem, sade han, det här skulle bli avklarat på en dag. Max två. Men sedan när offerten dök upp trodde vi att han måste ha skrivit fel på antalet nollor. För inte kunde herren tänkas vilja ha 30 lakan för en dags jobb som inte skulle vara några problem!? Antag att jobbet tar tio timmar att göra, alltså längre än han uppskattat. Då skall han alltså ha 3000kr/timmen för att rulla ut matta i vårt badrum! Jag vill inte verka förmäten, jag förstår att det rör sig om ett hantverk och att det är viktigt att det blir bra, men det känns ju inte som att det han ska utföra är rocket science. Eller?
Om vi till slut blir tvungna att betala motsvarande summor för att få mattläggning gjord så kommer jag ikläda mig rollen av övervakare. Det blir då inget mysigt kaffe med hembakt till den timtaxan. Ingen debiterbar vända till Fredells för att "köpa lite grejer som behövs". Jag kommer stå där med stoppuret.

Sockerkant på tillvaron

Efter att vinten verkar ha fastnat i en oktoberloop så kom det äntligen ett ymnigt snöfall i helgen. Visst är det märkligt hur det påverkar en? Hela tillvaron verkar så mycket mer uthärdlig, allt känns ljust och vackert. Helt plötsligt får man lust för raska söndagspromenader som avslutas med en varm kopp te hemma. Helt plötsligt känns det inte som världens jobbigaste att få på två ungar overaller. Helt plötsligt orkar jag mer och får mer lust på livet. Märkligt nog får den vackra snön mig att tro på att det någonsin blir vår igen. Kanske för att det kändes som att vi var fångade i evig höst, men nu har det äntligen blivit vinter, en bekräftelse på att årstiderna ändå växlar. Snön har givit lite sockerkant på tillvaron, och vilket sötsug jag hade!