På bordet ligger fyra bordstabletter i tyget Fieldfare - Jonelle som min mor en gång sytt. De ligger slängda där och skrattar åt mig. Jag har nämligen haft i avsikt att skapa. Inspirerad av mina fantastiska väninnors sybloggar och detta underbara blommiga tyg och med en hel del högtflygande planer tog jag fram tabletterna i avsikt att sy en väska. En väska är det enda jag tror tyget räcker till, men det är så fint och jag använder inte bordstabletter så jag bara känner att jag måste göra något av bitarna. Så en väska it is. Jag tar fram en modell jag alltid älskat, en billig nylonvariant som man verkar kunna stoppa ned ett helt husgeråd i trots att sidostyckena är mindre än en A4. Den får alltså bli modellen, fast kanske uppiffad med en volang upptill vid dragkedjan. Så jag lägger fram bitarna och börjar måtta på väskan, optimera var mönstret kommer bäst till rätta, fundera på hur jag ska skära tyget. I ungefär tjugo sekunder. Sen börjar barnen störsända: Mamma, jag är kissnödig. Ok, toalettassistans. Medan jag lämnar matbordet med tygbitarna har lillebror klättrat upp och är på jakt efter saxen. Jag lyfter ned honom, men kan inte ställa honom på marken, han böjer ryggen i brygga och vägrar morrandes bli nedsläppt. Min koncentration går förlorad och jag lallar iväg och börjar fixa mellanmål eller liknande. Bordstabletterna och väskan står kvar på matbordet.
Dag två städar jag undan materialet till skrivbordet för att kunna bjuda på middag.
Dag tre har jag inte rört delarna, de ligger fortfarande slängda på skrivbordet.
Dag fyra har jag i alla fall lyckats tänka på projektet och kommit fram till att jag behöver mönsterpapper för att rita av väskan.
Dag fem sanktionerar jag hos sambon en frigång till Täby för att shoppa sagda mönsterpapper, en tripp som rinner ut i sanden till förmån för badkarshämtning.
På kvällen dag fem har jag fortfarande tygen i en hög och bloggar om eländet.
Inspirationståget har nog gått för den här gången. Jag upplever ett gravitationsfält som suger bort mig från all annan aktivitet än familjeumgänge och markservice. Inget fel i det, men det skulle vara helt fantastiskt att få möjlighet att ägna kanske en hel svindlande timme åt att få pyssla med valfri aktivitet. Det borde inte vara helt omöjligt att få. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jo, det är ju sådär det är. Man tittar villrådigt på stöket, sen på symaskinen. Den sistnämnda vinner. Man tittar på barnet som tjorvar lite och kanske skulle vara lite nöjdare om det fick gå ut på promenad.. och så väljer man symaskinen. Och så har man ont i axlarna. Och så har man roligt.
Men. Vet du vad som skulle vara riktigt, riktigt roligt? En oktoberhelg med totalpyssel, inga barn, fuskmat (sådan man inte lagar) och hinkar med kaffe. Bara rundabordssamtal. Symaskinsknatter. Tio förfärdigade projekt och...hm.. glömde att jag ju får prestationsångest. Jaja. Det lät ju bra som en inledning iaf! Jag kan prata och hålla med utrymme och lite inspiration! :-D
JAAA! Det måste vi få till! JAg är ju bara nybörjare, så allt jag syr ser ut som något som skapats under the influence som det så vackert heter, men pyssla vill jag gärna!
Skicka en kommentar