Vårfnatt!

Det finns stunder när jag glömmer bort varför vi köpte hus. Då vintermörkret lägger som en blöt yllefilt över landsortshålan vi flyttat till. När allt känns trögt, benen svaga och backarna sega. När det droppar iskallt februariregn ner i nacken då man baxar dubbelvagnen på uppfarten. När man krypit ner i sängen och först då inser att man glömt dra fram soptunnan till hämtningen morgonen därpå. När man måste köpa luftvärmepumpar för skjortan och femtio. När man är småfull och astrött och har 3,5 mil hem. När vännerna klagar på avståndet så man inte vågar bjuda hem dem på middag längre, tänk om de bara tycker det är besvärligt?
Men en dag som denna minns jag precis varför vi bor i hus. Det är nämligen för dagar som denna jag tycker det är värt allt jobb, alla renoveringar och precis vartenda öre rucklet kostade: Första riktiga vårdagen! Valle och jag äter lunch på uteplatsen och betraktar katterna som också fått vårfnatt. Sedan ägnar min son och jag hela eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Vi klipper buskar och river bort gammalt och visset. Vi kör plattor och flyttar på lökar. Sedan äter vi ett varsitt äpple i solen på förstubron, Valle leker med vattenkannan och jag läser ikapp DN Söndag.
Vad händer med mig när våren kommer? Var kom all energi ifrån? Hade jag livsglädje, det har jag glömt! Här gör minsann inte alls ont när knoppar brister!

Return to Business Busy Busy

ojojoj, nu är det nära.
Nu är det mindre än en vecka kvar innan jag ska byta ut mysbyxorna mot workwear.
Dax att stryka på sidenblusen, putsa stövlarna och införskaffa hårnålar. För här ska återupplivas något slags relik av en (om någonsin) karriärsmänniska i tekniksfären. Dags att damma av sin bullshit-bingobricka och göra plats för ord som "trestegsraket", "synergieffekt" och "temwork".
Jag ser verkligen fram emot det här. Att ha en social roll i Verkligheten. Att slippa känna att köpa mjölk på ICA motsvarar dagens sociala utflykt. Men Gud vad jag våndas också... Vem skulle möjligtvis ha någon som helst nytta av mig? Jo, om man behöver någon som är alldeles särdeles pratsugen vid fikabordet som någon slags social clown? Eller någon utan någon som helst färsk projekterfarenhet att skylla på allt som så småningom skiter sig..?
Jag måste såklart se till att mobilisera mina erfarenheter jag samlat under de senaste åren. En föräldraledighet ska ju vara rätt meriterande i yrkeslivet lovar vissa damtidningar. Så vad gör jag med en missnöjd kund enligt mina senaste referenslösningar? : Jag sjunger något livfullt med många avledande gester. Ser till att han är torr i byxan. Och mätt i magen. Helt enkelt.

Gillkol Heureka

Om sanningen ska fram är jag inte speciellt förtjust i helger för det är då det ska byggas och renoveras. Det innebär att min vardag som föräldraledig enbart fortlöper i samma stil som vanligt, fast utan de verktyg i form av öppna förskola och dagis som jag normalt åtnjuter. Alltså går dagen ut på att hålla två barn hyggligt stimulerade för egen maskin samt sköta markservice. Utgångsläget är ofta att ungarna redan framåt nio börjar osa katt och inser att dagen inte kommer servera någon större stimulans utöver utbudet av leksaker samt mammas eventuella fantasi. Därför drar de igång den mindre trevliga attityden, och jag misstänkar att jag själv motsvarar den med samma mått. Så segar sig minuterna fram. När klockan har hunnit till tio och vi fortfarande jobbar på att komma ur pyjamasarna börjar jag tappa gnistan. Hur ska det över huvud taget bli möjligt att göra något kreativt med denna förmiddag, tåget har ju för längesedan gått och snart måste jag laga lunch. Knepet är då att det är lite för sent att ändra sig, för vi har nästan full vinterrustning på oss och jag har ägnat en timme åt att kränga på de små gnomen deras overaller, nu ska de förhatliga plaggen åtminstone sitta kvar till lunch. Så vi hasar håglöst ut i snön. Jag knäpper fast den lille krypmarodören i pulkan så att han är skapligt nöjd och börjar lite halvhjärtat försöka skuffa dem nedför sluttningen i trädgården. Då bryter storebror ihop i vad som förmodligen är soppatorsk, men som han tycker är att det kanske kom ned lite snö i stöveln eller eventuellt blev lite obekväm lutning när han tjyvåkte bakpå pulkan. Total pipnissevarning. Så där står jag, fullständigt oinspirerad med oceaner av tid fram till middagssömnen och två påbyltade ungar på gränsen till sammanbrott. Plötsligt infinner sig ingivelsen: Valle, ska vi grilla? Jag minns nämligen att jag kan ha sett en övergiven påse kol i redskapsskjulet. Och voila, ylningarna tystnar genast! Nu finns det ingen tid att förlora. Blixtsnabbt inventerar jag skafferierna i mina tankar. Få se nu, prinskorv köpt till påsk, ciabattabröd från igår, fetaostsallad. Och helt plötsligt verkar alla energier i önskvärd riktning. Valle och jag skottar uteplatsen ren, tänder grillen, bär fram maten och han är kvittrande glad. Folke sitter fortfarande fastspänd i pulkan och utrustad med en korvände tuggar han koncentrerat på medan han betraktar stöket omkring honom. Det har tänts en glimt i alla våra ögon och med hjälp av lite grillkol har vi helt plötsligt gjort något av dagen. Lunchen åts utomhus i tre minusgrader och alla var glada, fast fadern gnällde lite om att solen gått i moln. Jag kände mig i alla fall belåten, för det är märkligt vad en omlokalisering av lunchen cirka tre meter åt sydväst kan göra för den allmänna livskvaliten. I geografi mätt, högst marginell skillnad. I familjelycka mätt, ovärderligt.

Besvärlighetsindex

Just nu tycker jag att allt känns ganska besvärligt. Bara på nivå av I-landsproblem, men ändå. De senaste åren har i stort sett alla förändringar i mitt liv höjt besvärlighetsindex, helt klart. Som att flytta ut på landet, skaffa hus och barn till exempel. Sen kan både hus, land och barn ju ha en mängd andra fördelar, men besvärligt är det , helt klart. Årstiden gör sitt till också. Först och främst alla kläder som ska på och av. Just nu har jag också en snart treåring som inte vill något hellre än att vara ute och greja i trädgården. Samtidigt har jag en ettåring som inte kan gå. I den här slasksäsongen blir det lite problematiskt och resultatet av det hela blir att vi tittar på Blixten McQueen en extra gång istället. En annan sak som ökar besvärlighetsindex är ettåringens nyfunna intresse för trappor och treåringens tjurighet. Alltså kombinationen av de två. På morgonen när vi ska till dagis så gäller det att klä på ettåringen så han blir hyfsat immobil och parkera honom på nedervåningen så långt från trappan som möjligt, sen gå upp på övervåningen och hämta tjurande storebror som inte vill slita sig från bollibompa och kånka honom ner för trappan tillräckligt snabbt för att inte lillebror ska hinna halvvägs upp för densamma. Städa är också svårt. Storebror vill hjälpa till och det brukar fungera i en kvart. Sedan övergår mitt eget städande till någon slags städsupport till min medhjälpare istället. Trasan är för blöt, för torr, för dammig, för varm (när jag sköljt den). Dammsugaren hakar upp sig runt hörnorna, välter och sladden fastnar. Mamma fixar. Denna vecka har måndag gått åt till dammtorkning, tisdag lyckades jag dammsuga på övervåningen och idag hoppas jag att kunna jaga snabeldraken över nedre våningen. Sen är det väl bara att börja om igen. Barnen började genast smula ner på golven och riva leksakerna från hyllan. Otack är världens lön.

Att ta ut glädje i förskott

Ibland överträffar något alla förväntningar. Som fredagen.
Jag ser tillbaka på den i något slags lyckorus och allt är som i ett töcken. Men det finns tillfällen som planeterna satt optimala koordinater för att just den kvällen ska bli sådär lyckad. På ett sätt som inte riktigt går att beskriva. För det går inte att berätta om hur kul det är att vara ett band, ett lag som tillfälligt sammansvetsade gör något läskigt och roligt tillsammans. Inte heller kan jag beskriva hur det känns att sitta med dessa nya bekantskaper och äta middag, dricka gott vin och förväntansfullt pladdrande slå ihjäl de sista timmarna innan det ska ske. Hur vi hittar gemensam rytm och har slutat känna varandra på pulsen för att istället åtnjuta synergieffekten av den nya gruppen. När vi bytt om och står bakom scenen och väntar, taggade, laddade och bekräftar varandra för att mobilisera stryka och energi. Och så urladdningen. Uppe på scenen med en publik som bara vill älska oss, och gör det. Korta minnesfragment av en kille som slänger sig flytande ut över publiken, en tjej som bara står och helt hängivet sjunger med i varenda ord och så folkmassan som hoppandes, skrikandes och pulserande kokar som en gryta på golvet nedanför oss. Går det att beskriva den förenande känslan när man kommer ned från en sådan gemensam upplevelse, kramkalas och den inbördes beundran? Eller euforin när vi dessutom blir utsedda till vinnare och går vidare till final! Då är vi odödliga, fantastiska och den tävling vi inte tog på allvar innan blir helt plötsligt något åtråvärt. Men framför allt så får vi göra det igen!
Så här sitter jag dagen innan och njuter av en härlig kväll. Och försöker gå in förutstättningslöst in i en kväll som jag inte kan låta bli att hoppas blir lika fantastisk. Men som lätt kan bli ett västgötaklimax utan like. Och hur ska jag isåfall tackla det utan att det blir smolk i bägaren även gällande den första kvällen. Det är levnadskonst det, att klara av att isolera de två olika tillfällena, både i förväntning och i minnesbilder.

Uppvaknandet

Jag har sagt till mig själv att jag kan klara mig utan. Att den tiden är förbi och att jag tycker det känns ok. Men nu har jag fått smaka sötman igen och inser att jag har saknat det. De senaste dagarna har något vaknat i mig. Pirr i maggropen och spritt i benen. Min Gud vad jag saknat det! Jag har varit nykter scenartist som nu tagit ett återfall och jag är fast. Ljuvliga strålkastarsken, värm åter min på uppmärksamhet utsvultna lekamen och förkrympta själ! Å skarpa Adrenalin, pulsera åter i mina ådror och rusha mitt hjärta! Nervositet, skärp mitt sinne och ge mig närvaro! Hell dig publik, jag är din ödmjuka tjänare och din grymma härskarinna! Välkommen åter, du hisnande Egokick, jag glömde nästan hur du kändes! Och välkommen åter mitt Jag, som en gång i tiden levde för det här, nu börjar jag känna igen mig, du har fattats mig. Den dagen jag slutade förlora mig själv i musiken var också den dagen jag började förlora mig själv.

Om musik och människor

Det händer något när man spelar musik ihop.
Just nu spelar jag i ett litet skojprojekt sammansatt av några kollegor. Jag kände bara en av dessa innan första repet. En annan hade jag på sin höjd hälsat på i någon korridor.
Det var enhetschefen, som jag faktiskt kände. Det var säljchefen som jag bara sett sprätt omkring i kostym i korridorerna, som var en kaxig typ. Ryggdunkig, liksom. Och så var det utvecklaren med de vakna ögonen. Som inte säger så mycket mer än nödvändigt, men som har väldigt respektingivande blick. Lite sådär avmätt, men ändå allvetande. Smart, det syns. Och så coola killen, som bara verkar vara rätt hela tiden. Utan att anstränga sig.
Så möttes vi en onsdagskväll i januari. Man hälsar lite spänt och presenterar sig. Man fipplar med sina grejer. Känner på mickljudet, men vågar inte riktigt testa den på allvar. Det stäms gitarrer och provslås på trummor. Vi går som katten kring het gröt. Vi lyssnar igenom de förbestämda låtarna, alla väldigt koncentrerat. Till slut går det inte att skjuta på det längre, vi måste sätta igång. Och så spelar vi.
Efter låten är slut, tystnad och lite trevande kommentarer. Ska vi testa igen? Och så efter en till gång, hur känns låten?
Fyra timmar senare går man därifrån. Taggad, men ändå lite orolig. Hur kändes det? Höll jag måttet? Kommer vi komma överens? Tyckte de andra att det var kul?
Några rep senare börjar det hända. Blickarna lyfts. Man utbyter ett flin då någon hoppar över skaklarna en smula. Någon börjar vagga i knäna i refrängen. Temperaturen höjs i rummet. Man torkar bort svett med ärmen. Adrenalinet börjar flöda. Skämten börjar komma mellan låtarna och efter repet så dräller en glatt pladdrande hop ut ur replokalen. Svettiga, trötta och hesa med ömmande fingertoppar. Men glada. Och några kompisar rikare.
För det gör musiken med människor, man blir kompisar.