Fyra år utan att ha något att säga?

Så jag sätter mig vid tangentbordet och fingrarna kröks i luften. De famlar över tangenterna och lokaliserar sin placering. Men ingen idé kommer. Nu heller. Var försvann min inspiration att skriva? Har jag verkligen på fyra år inte haft en enda fundering värd att sätta på pränt i ett mer omfattande format än en statusuppdatering på facebook? Nej, så är det naturligtvis inte. Det handlar nog mer om ett slags kreativ ångest och en integritetsfråga. Anledningen att jag inte skrivit något på fyra år handlar inte om att jag inte haft några grubblerier eller funderingar. Snarare att de har en karaktär där jag tvekar inför om jag ska kunna dela med mig. Eller att det jag skriver känns så futtigt. Jag kan inte blogga om vårlängtan, sångarglädje eller nya skor när mina funderingar rör sig kring liv och död, livsval och hur vi förstör vår värld i våra vardagliga val. Men jag varken vill eller vågar redogöra i detalj om allt som håller mig vaken i vargtimmarna innan gryningen. Den typen av navelskådning skulle bli alldeles för svart och introvert och självupptagen. Så jag ska försöka koka ihop någon form av gryta av det här. Och som i alla lyckade kompositioner behövs lite beska, lite sötma, nåt surt och något bittert. Vissa saker är lättare att formulera än andra. Men jag ska göra ett försök. Vi får se.

Semesteridyll

Vi flåsar oss uppför backen mot delfinariet. Större sonen står på fotstödet till vagnen, den lille snusar på sin filt. Sambon och jag har precis avslutat en något hätsk diskussion var och när lunchen skall intagas och därefter har vi ätit kall fussili med ljumna mamma scans för 69 kronor portionen. Eller ätit och ätit. Den äldste diffunderade ut i Bamses värld efter tre makaroner och den lille delade ut direktiv beträffande ketchupens koordinater på tallriken med påföljande koleriskt utbrott i mammas knä då vi underlåtit att inse vikten av placeringen.
Vi hinner precis till insläppet till delfinariet, varpå den äldre killen storgråter av ren uttråkan och pappan måste eskortera ut den stackars traumatiserade sonen.
Sedan följer ett par timmar av irrande nedåt parken där en utlovad lekplats skall finnas. Flera hinder påträffas i form av panikmässig kissnödighet, total soppatorsk, borttappning av familjemedlemmar, missade mobilsamtal, missade återuppringningar samt smältande mutglassar i försök att blidka aviga familjemedlemmar (inklusive mödrar).
Så småningom hittar vi en klätterställning med rutchbana och med tillhörande kaffeservering och alla familjens medlemmar verkar vara hyfsat nöjda på en och samma gång.
Sambon och jag tittar på varandra och konstaterar att vi hade kunnit uppnå samma underhållningseffekt på våra barn bara genom att åka till Täby. Två- och fyraåringar couldn´t care less för en varg som ligger och sover på en klippa 75 meter bort.
Mamma och pappa hade varit flera tusen kronor mindre fattiga.

Mamman och havet

Att åter besöka det lilla fiskeläge där jag tillbringade mina somrar som liten lät som en bra idé i teorin. När vi väl kom dit var även upplevelsen oerhörd. Men också överväldigande. Rentav smärtsam. Bara på platsen vi parkerade bilen kommer spökena från förr. Exakt där, minns jag plötsligt, färgade min mamma garn. Jag minns så väl den blåsiga kvällen i havsbrynet, de stora kittlarna med garnkok, den syrliga doften från kokande ull blandat med varhelst vegetabilier som blandades ned i brygden. Jag tyckte bäst om den mörkrosa rödbetsfärgen. En varm bris från havet exakt som då, blandat med sommarblommor, blåklocka och tjära.
Att stå med yngste sonen i vattenbrynet på den lilla stranden med sand som vitt mjöl. Jag stal en stund för mig själv där jag vadade en bit österut för att försöka skymta stugan på andra sidan udden. Sedan en promenad till sjöbodarna. Obehandlat, grått trä och återigen doften av hav.
Vi lämnade Hårte efter någon timme. Det var verkligheten som pockade på med barn som behövde middag och en sambo som ville få den långa hemresan överstökad. Så med bara en ögonblicksbild fick jag ta avsked igen.
Men smaken sitter kvar, som en åtrå blandat med sorg. Det lilla fiskeläget slår an en sträng hos mig. En längtan efter något som jag aldrig kan få utan att ge upp allt jag redan har, som väcker liv i enstöringen i mig. Den som vill vara ensam vid ett mörkt hav en kall oktoberkväll. Den som vill vara folkilsken och isolera sig. Den som tröttnat på vardagsgnetet och bara vill låsa in sig i en sjöbod med en trave konserver och svart kaffe. En idé som också låter bra. I teorin.
Kanske i en annan tid. Eller ett annat liv.

Kortet från Skeppsholmen

Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen 1999. Ett kort på mig i mitt album.
Mitt hår är snaggat och jag sitter på en brygga. Jag är fräknig och klädd i det du mest sannolikt skulle se mig i det året: Min svarta figursydda kapuschongjacka från DKNY (fortfarande ett favoritplagg, men numera är den degraderad till hemmatröja) och den grå väskan från Marimekko buren med axelbandet sådär tvärs över bröstkorgen som man hade då. Samma väska som jag senare färgade svart och därmed tydligen tappade intresse för, jag har knappt använt den sedan dess.
Världen låg inför mina fötter den sommaren. Jag hade kommit in på KTH och hade ingen aning om vilken kamp och frustration studierna där skulle innebära för mig. Jag spelade och sjöng mycket och hade precis kommit över en tröskel och började uppleva att jag utvecklats mycket på det området. Jag var singel. Faktum är att det är min enda singelsommar sedan tonåren. Jag drev omkring hela den sommaren och njöt. Jag hälsade på vänner i deras lantställen. Jag upptäckte internet och skaffade min absolut första mailadress.
Den kvällen på Skeppsholmen dansade jag till George Clinton and the Parliament.
Ikväll, tio år senare ska jag dit igen. Av någon anledning har det gått tio år sedan jag masat mig iväg till Stockholm Jazz. Att det är just tio år sedan sist och att mitt liv förändrats så mycket sedan dess får mig att tänka på bilden på den där unga kvinnan på bryggan. Sedan bilden togs har så mycket förändrats. Jag har upplevt mitt livs största sorg. Jag stod inför mitt livs största nederlag. Jag hade väldigt jobbiga år framför mig som jag då var lyckligt ovetande om. Jag tittar på henne och tänker att det blev ju ändå riktigt bra. Inte riktigt som jag trodde. Men ändå riktigt bra.

Skrivet från kontoret onsdag innan semester

Nu hägrar sommaren och allt ska ske. Barnen ska vara glada. Vädret ska vara ok. Huset ska bli färdigmålat och man ska hinna kela och rå om varandra så att kärleken håller över den långa mörka vintern. Här ska grillas och umgås med vänner. Här ska drickas bubbel till lunch med lax och rödvin om natten insvept i en filt på altanen. Jag ska rofyllt och ostört påta i trädgården iförd bikini, hatt och gummistövlar. Jag ska äta många glassar i skuggan på förstubron med mina barn. Jag ska äntligen hinna skvallra ikapp med mina väninnor och läsa tjocka familjekrönikor i hammocken (som jag vill köpa). Jag ska sitta på en blåsig pir i ett fiskeläge och få salta vågstänk i håret. Jag ska halstra strömming över öppen eld och äta med smör och mandelpotatis. Vi ska plocka blåbär i skogen, pojkarna och jag och sen ska vi baka paj. Jag vill sitta under ett smattrande altantak och dricka te. Jag ska få vara ifred. Jag ska ta många sommardopp där jag kommer gruva mig inför det kalla vattnet men känna mig pånyttfödd efteråt.

Om förväntningar

De senaste veckorna har jag gått som på små moln. Jag har haft en spelning med mitt band nära anstående. Inget stort i sammanhanget, inget viktigt men jag har verkligen, verkligen tyckt att det varit roligt. Jag har njutit av hela den rit som veckorna inför en spelning innebär. Vi har repat precis hela söndagarna och det har varit helt underbart att stå i en replokal igen. Den är visserligen skitig och instängd. Snus är intryckt i heltäckningsmattan, det ligger gamla kladdiga öronproppar överallt och urdruckna kaffekoppar samsas på golvet med slängda jackor, trumlådor och ett sammelsurium av kablar. Allt detta är överströsslat med de där sågspånsliknande träfragmenten som vildsinta trummisar verkar spruta omkring sig när de spelar. Dessutom luktar en replokal djurpark efter några timmar av intensivt spelande, svettande och skrattande. Men vad gör det.
Jag har också levt och andats låtarna, haft dem i lurar när jag jobbat och fått hjärtklappning av inlevelsen och den medryckande pulsen. Jag har helt enkelt tillbringat dagarna med ett slags nyförälskat pirr i magen. Jag har föreställt mig kvällen. Jag har oroat mig över min röst. Jag har haft svårt att sova natten innan. Jag har bloggat ängsligt om kläder och medelålderskris.

Så kommer dagen D och allt bara faller platt. Ett gigantiskt magplask med sprucken röst och krånglande ljud. Inte alls den stämning jag hoppats på. Inte alls det publikstöd jag drömt om. Inte alls euforin i bandet då vi alla kramas och klappar om varandra och berömmer varandra och säger fan vad bra och hjälp vad kul. Bara en tomhetskänsla och ett unisont gnäll på ljudtekniker, besvikelse och en ursäktande attityd mot de som kommit för att lyssna.

Man kan kanske tycka att mina förväntningar spände för högt och att fallet var långt. Att jag hade byggt ett luftslott av hela kvällen, som imploderade. Men jag ser det inte så. Jag tycker man ska ta ut glädje i förskott. Om inte jag hade njutit så i fulla drag av mina förväntningar inför kvällen så hade jag inte fått uppleva det härliga. Alls.

Gaaaaahhhhhh

Kvällen före den stora kvällen. Jag ska upp på scenen och sjunga rock, äntligen, men har fastnat i klädvalslimbo toppat med en aning medelålderskris.
Vad i höga helsefyr tar man på sig? På något sätt vet jag exakt hur jag vill se ut, men bilden är ändå diffus: Jag vill vara snygg, såklart. Jag vill se ut att vara i mitt rätta element. Som att jag liksom är helt självklar där, utan att i egentligen ansträngt mig för mycket. Det får med andra ord inte synas att jag lider dessa kval. Det får inte synas att jag i desperation rotat igenom garderoben och kutat igenom alla klädbutiker inom räckhåll.
Hur som helst måste mina kläder i alla fall en aning rockiga ut, men samtidigt vill jag inte få någon att tänka på den där värsta sortens coversångerska. Den där bedagade rockbruden. Men inte bedagad på det magra, glamourösa sättet, utan bara på det där uttjänta förortsmorsesättet med fimp och svanktatuering. Balansgången är hårfin.
Jag provar en ärmlös topp, men nyper mig i gäddhänget. Jag provar en t-shirt men hakar upp mig på hur den hakar upp sig. Jag provar ett linne och granskar kritiskt min vinterbleka hud, alldeles för mycket hud. Jag provar klackar. Jag provar örhängen. Jag sätter upp håret. Jag släpper ned håret.
Så hur hittar man en rockig stil utan att bli schavig? Hur känner man sig bekväm utan att se helt nedklädd ut? Hur ungdomlig kan jag vara utan att bli patetisk? Hur hittar jag mig själv i den här förvirringen? Tänker jag för mycket? Bryr sig någon alls hur jag ser ut?