Mamman och havet

Att åter besöka det lilla fiskeläge där jag tillbringade mina somrar som liten lät som en bra idé i teorin. När vi väl kom dit var även upplevelsen oerhörd. Men också överväldigande. Rentav smärtsam. Bara på platsen vi parkerade bilen kommer spökena från förr. Exakt där, minns jag plötsligt, färgade min mamma garn. Jag minns så väl den blåsiga kvällen i havsbrynet, de stora kittlarna med garnkok, den syrliga doften från kokande ull blandat med varhelst vegetabilier som blandades ned i brygden. Jag tyckte bäst om den mörkrosa rödbetsfärgen. En varm bris från havet exakt som då, blandat med sommarblommor, blåklocka och tjära.
Att stå med yngste sonen i vattenbrynet på den lilla stranden med sand som vitt mjöl. Jag stal en stund för mig själv där jag vadade en bit österut för att försöka skymta stugan på andra sidan udden. Sedan en promenad till sjöbodarna. Obehandlat, grått trä och återigen doften av hav.
Vi lämnade Hårte efter någon timme. Det var verkligheten som pockade på med barn som behövde middag och en sambo som ville få den långa hemresan överstökad. Så med bara en ögonblicksbild fick jag ta avsked igen.
Men smaken sitter kvar, som en åtrå blandat med sorg. Det lilla fiskeläget slår an en sträng hos mig. En längtan efter något som jag aldrig kan få utan att ge upp allt jag redan har, som väcker liv i enstöringen i mig. Den som vill vara ensam vid ett mörkt hav en kall oktoberkväll. Den som vill vara folkilsken och isolera sig. Den som tröttnat på vardagsgnetet och bara vill låsa in sig i en sjöbod med en trave konserver och svart kaffe. En idé som också låter bra. I teorin.
Kanske i en annan tid. Eller ett annat liv.