Hysch hysch

Varför är musik som sysselsättning så komplicerat att prata om?

Vid en bröllopsmiddag får jag en herre till bordet som visar sig vara yrkesmusiker. Yrkesmusiker. Den åtråvärda statusen man kan tillskriva sig själv om man förtjänar sitt levebröd genom att spela, skriva, framföra eller på annat sätt direkt jobba med musik. Detta gör alla konversationsämnen en smula snåriga för min del. För att musik som sysselsättning är så komplicerat att prata om.

Normalt om jag får en bordsherre som har någon gemensam nämnare med mig är det naturligtvis en stor tillgång för kvällens samtal. Om han låt oss säga till exempel var bibliotikarie skulle det falla sig naturligt för mig att någon gång under kvällen, förutom det naturliga samtalsämnet litteratur, berätta att jag extrajobbade i lånediskar i min tonår. Om en bordsherre vore trädgårdsintresserad kan det kanske vara lämpligt att fiska fram lite av vad jag lärde mig under min tid som säsongsarbetande student i en handelsträdgård.

Men nu var killen musiker. Och då pratar vi massor av intressanta saker om hans yrkesroll, musikeryrket generellt och musik i allmänhet men inte ett ord från min sida om min egen musikaliska bakgrund. Att jag i rätt många år tappert försökte försörja mig på musik. Reste över atlanten för att studera musik. Att jag faktiskt ägnade hela min tjugoårsålder åt musiken.
Oavsett hur lovande jag var, eller inte var, är det ju ändå rätt märkligt att det känns så laddat för mig att jag inte ens nämner saken förrän jag råkar försäga mig framåt avecen, och då berättar i väldigt förminskande och ursäktande ordalag.

Hur kommer det sig att jag förutsätter att det är så vansinnigt ointressant för just en musiker att jag en gång rört mig i samma värld? Hur kommer det sig att just en yrkesmusiker i min värld är så ouppnåelig att mina egna erfarenheter inte ens känns värda att nämnas?

Är det för alla gånger man själv stått och packat ned grejerna efter ett firmagig och någon slirat fram till oss och sluddrat att han faktiskt också "lirar". Är det för att musiken är något som alla har en relation till, men få är förunnade att behärska själva konsten? Eller för att det finns så många wannabees överallt och att jag förmodligen är en av dem?