Inspiration och störsignaler

På bordet ligger fyra bordstabletter i tyget Fieldfare - Jonelle som min mor en gång sytt. De ligger slängda där och skrattar åt mig. Jag har nämligen haft i avsikt att skapa. Inspirerad av mina fantastiska väninnors sybloggar och detta underbara blommiga tyg och med en hel del högtflygande planer tog jag fram tabletterna i avsikt att sy en väska. En väska är det enda jag tror tyget räcker till, men det är så fint och jag använder inte bordstabletter så jag bara känner att jag måste göra något av bitarna. Så en väska it is. Jag tar fram en modell jag alltid älskat, en billig nylonvariant som man verkar kunna stoppa ned ett helt husgeråd i trots att sidostyckena är mindre än en A4. Den får alltså bli modellen, fast kanske uppiffad med en volang upptill vid dragkedjan. Så jag lägger fram bitarna och börjar måtta på väskan, optimera var mönstret kommer bäst till rätta, fundera på hur jag ska skära tyget. I ungefär tjugo sekunder. Sen börjar barnen störsända: Mamma, jag är kissnödig. Ok, toalettassistans. Medan jag lämnar matbordet med tygbitarna har lillebror klättrat upp och är på jakt efter saxen. Jag lyfter ned honom, men kan inte ställa honom på marken, han böjer ryggen i brygga och vägrar morrandes bli nedsläppt. Min koncentration går förlorad och jag lallar iväg och börjar fixa mellanmål eller liknande. Bordstabletterna och väskan står kvar på matbordet.
Dag två städar jag undan materialet till skrivbordet för att kunna bjuda på middag.
Dag tre har jag inte rört delarna, de ligger fortfarande slängda på skrivbordet.
Dag fyra har jag i alla fall lyckats tänka på projektet och kommit fram till att jag behöver mönsterpapper för att rita av väskan.
Dag fem sanktionerar jag hos sambon en frigång till Täby för att shoppa sagda mönsterpapper, en tripp som rinner ut i sanden till förmån för badkarshämtning.
På kvällen dag fem har jag fortfarande tygen i en hög och bloggar om eländet.
Inspirationståget har nog gått för den här gången. Jag upplever ett gravitationsfält som suger bort mig från all annan aktivitet än familjeumgänge och markservice. Inget fel i det, men det skulle vara helt fantastiskt att få möjlighet att ägna kanske en hel svindlande timme åt att få pyssla med valfri aktivitet. Det borde inte vara helt omöjligt att få. Eller?

Inspiration (likt muminpappa)

När jag var liten älskade jag seriealbumen om mumintrollen. De var ritade i svart tusch och innehållet var nog knappast riktat till barn. Som vuxen har jag förstått att de främst behandlade just vuxenämnen. Det var relationsproblem mellan Mumin och Snorkfröken där han saknade förståelse för hennes koketterier. Det var en Muminmamma som tålmodigt stod ut med en medelålderskrisande Muminpappas försök att återuppleva ungdomens utsvävningar. Det handlade om svartsjuka när Snorkfröken förälskade sig i Rinaldo, cirkusens starke man och Mumin ville göra upp om hennes gunst.
Som tioåring läste jag äventyren efter min ålder och kunde ofta relatera till det mesta i min egen förpubertala kärnfamiljstillvaro. Kanske inte förstå alla dimensioner av berättelserna, men grundproblemen hade jag nog stött på i min omgivning. När pappa en timma innan nyårsfesten står helt handfallen inför min mor som har en total garderobskris, provar ett tjog olika outfits, för att sedan storgråtande vägra gå till kalaset. Eller när min mamma ställde upp på min fars önskemål att åka upp till lappland på segelflygläger och hela familjen tillbringar sportlovet iförda michelindress på en överfrusen sjö betraktandes pappa och andra flygare med rimfrost i mustacherna som startar och landar sisådär varannan timme. Allt kändes bekant i mumin-albumen.
Utom det som gällde muminpappans inspiration. Det läste jag för första gången som tioåring och det kändes så gåtfullt: Muminfamiljen hade genom pappans romantiska nyck att förverkliga sig själv gått med på att lämna mumindalen för att flytta ut till en fyr i den karga skärgården. Han har diffusa drömmar om salt tång och smugglarwhiskey. Väl sittandes ute på de svarta klipporna grips muminpappa av inspiration. Då får han något genomskinligt i blicken och dessutom vingar på sin svarta stormhatt, nu är han redo att skapa. Det sätter fart på hela familjen mumin och de kvickar sig att hämta hans skrivmaskin för att inte tillfället ska gå förlorat.
När jag var tio förstod jag aldrig det avsnittet. Nu, däremot, är det vardagsmat. Jag har i hela mitt liv fått veta att jag att jag är en kreativ individ. Som skapar. Men det är mycket drömmar och verkligen ingen verkstad. Mycket vingar på hatten och blank blick, men väldigt tunt med alster. Jag behöver helt enkelt någon som skyndar sig att hämta en skrivmaskin, eller en symaskin för den delen, och ser till att jag får skaparro. Det är precis det jag behöver. Ett bollplank, eller en supporter. En Batmansk Robin. En Sherlocksk Watson eller en Muminmamma. Då ni.

Svenne-Noveau

När jag var tonåring var jag otroligt fixerad vid att vara cool. Eller, jag använde aldrig det ordet, men det var helt klart det jag strävade efter. Det gällde att välja rätt i allt. Att vara rätt i allt. Att klä sig rätt i allt. Framför allt gällde det att inte vara som alla andra. Jag minns att jag och mina vänner betraktade "de vanliga" med största förakt och kallade dem "svennar". Att vara "svenne" hade väldigt lite med etniskt ursprung att göra, "svennigt" var mer definitionen på allt som var vanligt, folkligt och mainstream. Tomas Ledin var svennig. Allsång på skansen självfallet svennigt. Husvagnssemester var svennigt. Att blondera håret (om det inte var alldeles trash-blont) såklart och att klä sig som alla andra var svennigt. Att äta tacos var svennigt, och fläskfilé likaså. Att röka Gula Blend, gå ekonomlinjen, dansa till Ace of Base, ha ljusa jeans och åka till Mallis var toksvennigt. Vi föraktade studenter i overall på roliga upptåg. Vi hatade fnittriga, blonderade tjejgäng som hade brunkräm och solade solarium och gick ut på det förhatliga utestället Video Cafe. Vi undvek alla som inte utmärkte sig på det där andra viset. Det alternativa. Där var vi inte så nogräknade och alla alternativa klumpade ihop sig i någon märklig "vi är frivilligt utanför"-massa. Det var kommunister i mockakavaj från myrornas med Leninmärke, det var depprockare i kolsvart hår och mycket spetskrås, det var punkarna med oftast slokande tuppkam och skinnpaj med anarkist-A på ryggen. Där slank även med ett och annat skinhead som förhoppningsvis är omvänt nu. Precis som vi andra. Vi som var så angelägna om att vara annorlunda, men i själva verket hade vi ju också följt en ström, om än betydligt smalare. Vi hade ju också våra normer och oskrivna regler. Vi hade ju också våra no-no´s och måsten.
Numera är jag allt annat än annorlunda. Min strävan efter att vara cool, uttryckt eller ej, ebbade nog ut någonstans hitom trettiostrecket. Nu åker vi till Kreta och bor på hotellkomplex, det skulle jag aldrig drömma om för tio år sedan. Jag blonderar håret. Jag har skivor med Eros Ramazzotti, Toto och Lisa Nilsson. Jag bloggar helt ogenerat om att jag önskar mig en husvagn. Jag dricker kartongvin och sjunger med till Så ska det låta. Jag anser att en riktigt lyckad kväll är när man ätit en god middag och sedan spelar TP till långt in på natten. Jag har luddiga innetofflor och glansig morgonrock. Jag tycker det är kul med femkamp på Grönan. Jag gillar att sjunga karaoke.
Är jag kanske mer mot strömmen nu när jag slappnat av än när jag spjärnade emot för allt jag var värd? För nu tycker jag faktist att det är coolare att skita i vad som är coolt. Ni ser vilken Ärkesvenne jag blivit. Svenne-Noveau.

Husvagnspatrask

I fredags gjorde vi något jag aldrig trodde vi skulle göra.
Vi åkte iväg och tittade på en husvagn som var till salu.
Husvagn är nog det allra ocoolaste jag vet. Vi ska ju inte ens ha ett litet sådant kultigt retro-ägg, utan en rejäl och svennig 40-talistvagn. En sådan med rosa plyschsäten och hörnskåp med gröntonade vitrinluckor. Med blommiga gardiner och fet senapsgul rand längs hela yttersidan.
Det var min tanke som väcktes härom veckan, att det skulle vara mysigt. Att det skulle vara ett hyfsat enkelt sätt att resa med vår lilla familj. Att ha huset på släp. Att bara kunna stanna där vi vill. Att kunna åka bort över helgen till någon trevlig strand eller stad. Som en ambullerande sommarstuga.
Tidigare har vi bott i tält. Första gången när äldste sonen bara var sex veckor, och det var mysigt, men knappast praktiskt. Allt förvaras öppet i backar och lådor och alla kläder ligger nedskrynklade i fuktiga resväskor. Bara ett tunt tyg som ljud och ljusisolering gör ingen vidare nattsömn för en ettåring och en treåring. Men en husvagn... Med spis och ugn. Med garderober och skåp. Med ordentliga sängar och till och med en dörr att stänga om sovande barn. Med en soffa och bord där man kan sitta och spela skitgubbe och dricka lådvin en regnig sommarkväll. Torr och nöjd. För att sedan tuffa vidare mot solsken och vågskvalp nästa dag.
Helt plötsligt är jag i en ny värld. Jag läser på om långbädd och boggiehjul. Om vinterboning och porrta potti. Om gasoltuber och viktregler.
Innan jag vet ordet av har jag skaffat trätrall och fina blomlådor att ställa utanför. Vänta bara.

Morgontrött med stil

Jag har blivit med morgonrock.
Det är min första.
Jag har alltid längtat efter att ha en underbar morgonrock att skrida omkring i hemma. Jag har alltid tyckt att det ser så mys-glamoröst ut i något slags märklig kombination och i filmer verkar varje underskön kvinna ha en älskad morgonrock att se förförisk ut i. Samtidigt har jag aldrig riktigt tyckt att det funnits plats för ytterligare ett moment mellan nattlinne och kläder. Jag menar, det är en transportsträcka på tio meter till badrummet och duschen, behöver man verkligen ett extra plagg?
Men i vintras hängde den där i butiken. I kimonomodell. Ljust grågrön med vackra blommor. Sidenyta på utsidan, mjuk bomull på insidan. Den skulle kunna ha blivit min följeslagare redan då, men det var inte förrän jag hittade den inte alls lika oförskämt dyr på rean den fick komma hem till mig.
Så nu försöker jag anamma nya vanor. Jag måste implementera morgonrocken i mitt vardagsliv. Mitt kvällste intas numera i sidenglansig kimono. Jag gör färdig min morgontoalett i rocken för att sedan gå upp och byta om till dagens kläder. Jag omkullkastar mina rutiner för att ge plats för ett plagg. Jag bloggar i morgonrock, även om jag nästan glider av stolen av all sidenglans. Det är nya tider nu. Det är slut på att sunka runt i mysbrallor till morgonkaffet. Jag är fortfarande morgontrött, men numera med stil.
Jag har blivit med morgonrock.