Jag har en förtroendekris med min bil.
Vi har haft ett bra förhållande fram till nu. Den har snällt rullat mig dit jag vill, jag har tankat och tvättat och pysslat om.
Men i julas hände något. Min bil började svika mig. Konstiga lampor började lysa. Antisladdsystemet aktiverades helt oprovocerat och sedan bara stretade sig min lilla bil framåt för att jag helt enkelt tvingade den. Bilden svarade med att verkligen storstrejka och hitta på egna spratt. Att stänga av motorn mitt i rondeller var favoriten bland djävulskap. Jag började dra mig för att köra till jobbet. Var inte längre säker på att jag skulle rulla ut i korsningar eller om jag skulle bli stående med motorstopp. Jag hade hjärtat i halsgropen när jag skulle ta mig upp för en brant backe för lilla audin orkade helt enkelt inte.
Det blev en tur till verkstaden.
Drygt fyra tusen svenska kronor senare så fungerar bilen fint igen. Det byttes en regulator och fixades med en sensor. Men förtoendekrisen är kvar. Jag accelererar och känner efter: Svarar den lika piggt som förr? Är bilen verkligen återställd eller kommer den lägga av igen? Jag lyssnar efter konstiga ljud, sänker radion och undrar om det verkligen ska låta sådär? Dundrar det inte lite konstigt? Känns inte styrningen lite stum? Kanske bromsarna ligger på?
Känslan av ömsesidigt förtroende mellan mig och lilla blå bilen är lite tilltufsad. Vi hade ett fint förhållande, men nu har något hänt.
Jag vet inte riktigt var vi står.
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Nu är det nog.
Nu räcker det.
Jag har fått nog.
Jag vill inte skrapa fler bilrutor. Jag vill inte kränga på fler halvfuktiga overaller på motspänstiga barn. Jag vill inte bli alldeles stel i ryggen när jag hör talas om att det går en ny epidemi med vinterkräksjuka. Jag vill inte få mer takdropp i nacken. Jag vill inte sitta och frysa mer med halsduk och kofta på kontoret. Jag vill inte fastna i fler trafikköer så fort det snöar. Jag har ingen lust att skotta på uppfarten. Jag tycker att allt ser blött, grått och fult ut. Jag vill inte åka i mörker både till och från jobbet. Jag är trött på narig hy och självsprickor. Jag är trött på orkeslöshet och bleka ansikten. Jag är trött på att gnälla och att höra andras gnäll.
Ge mig lite solstrålar. Låt mig luta mig mot en södervägg med en kopp kaffe i handen. Låt mig höra ljudet av fötter mot helt torr asfalt. Låt mig känna doften av blomknopp och gräsmatta som börjar torka upp. Låt mig se en snödroppe bryta sig upp genom frusen mark. Ge mig ljus och fågelsång. Ge mig en vårjacka och prickar på näsan. Ge mig en promenad genom en nyvaken natur. Jag vill ta på mig gummistövlar och sätta årets första spadtag.
Låt det spira.
Jag har fått nog.
Jag vill inte skrapa fler bilrutor. Jag vill inte kränga på fler halvfuktiga overaller på motspänstiga barn. Jag vill inte bli alldeles stel i ryggen när jag hör talas om att det går en ny epidemi med vinterkräksjuka. Jag vill inte få mer takdropp i nacken. Jag vill inte sitta och frysa mer med halsduk och kofta på kontoret. Jag vill inte fastna i fler trafikköer så fort det snöar. Jag har ingen lust att skotta på uppfarten. Jag tycker att allt ser blött, grått och fult ut. Jag vill inte åka i mörker både till och från jobbet. Jag är trött på narig hy och självsprickor. Jag är trött på orkeslöshet och bleka ansikten. Jag är trött på att gnälla och att höra andras gnäll.
Ge mig lite solstrålar. Låt mig luta mig mot en södervägg med en kopp kaffe i handen. Låt mig höra ljudet av fötter mot helt torr asfalt. Låt mig känna doften av blomknopp och gräsmatta som börjar torka upp. Låt mig se en snödroppe bryta sig upp genom frusen mark. Ge mig ljus och fågelsång. Ge mig en vårjacka och prickar på näsan. Ge mig en promenad genom en nyvaken natur. Jag vill ta på mig gummistövlar och sätta årets första spadtag.
Låt det spira.
söndag 11 januari 2009
Soundtrack of mitt liv
Hur skulle ett soundtrack of mitt liv låta hittills?
När jag hör Ordinary Day med Duran Duran så förflyttas jag omedelbart till ett smoggigt Los Angeles, blaskig pulvercappuccino och tuna melt sandwich i ett instängt sånglabb. Beyond The Pale med The Mission doftar rökelse, svarta second handkläder och svartvinbärste. Alla låtar från Christian Waltz första skiva förflyttar mig till sommaren -99, jag och min lillasyster var singlar, fria och galna och jag skulle precis börja mitt nya liv som studerande på KTH.
Det finns få saker jag gör utan musik. Musiken har alltid präglat mitt liv och kompar alltid mig med en ljudmatta. Det finns nog ingen situation då jag inte har en låt i huvudet så att säga. De musikaliska kopplingarna behöver inte nödvändigtvis illustrera tillfället eller skildra mitt sinnestillstånd. Jag behöver inte heller faktiskt tycka om låtarna, de bara finns där och de kan ibland bara fungera som förströelse. Jag kan sitta på projektmöte till Thong Song. Jag stressar till dagis med Can´t get you out of my head. Men de flesta låtar som akompanjerat mina vardagstimmar bara flyter förbi. Jag minns ju oftast inte att jag suttit och gnolat på Deacon Blue på Roslagsbanan i tisdags, även om så var fallet. Inte märker jag kanske heller hur ofta I kissed a girl spelas när jag kör längs Arningeleden vid sjubläcket på morgonen. Men faktum är att det i längden kommer prägla hur jag ser tillbaka på mina dagar.
När jag hör Ordinary Day med Duran Duran så förflyttas jag omedelbart till ett smoggigt Los Angeles, blaskig pulvercappuccino och tuna melt sandwich i ett instängt sånglabb. Beyond The Pale med The Mission doftar rökelse, svarta second handkläder och svartvinbärste. Alla låtar från Christian Waltz första skiva förflyttar mig till sommaren -99, jag och min lillasyster var singlar, fria och galna och jag skulle precis börja mitt nya liv som studerande på KTH.
Det finns få saker jag gör utan musik. Musiken har alltid präglat mitt liv och kompar alltid mig med en ljudmatta. Det finns nog ingen situation då jag inte har en låt i huvudet så att säga. De musikaliska kopplingarna behöver inte nödvändigtvis illustrera tillfället eller skildra mitt sinnestillstånd. Jag behöver inte heller faktiskt tycka om låtarna, de bara finns där och de kan ibland bara fungera som förströelse. Jag kan sitta på projektmöte till Thong Song. Jag stressar till dagis med Can´t get you out of my head. Men de flesta låtar som akompanjerat mina vardagstimmar bara flyter förbi. Jag minns ju oftast inte att jag suttit och gnolat på Deacon Blue på Roslagsbanan i tisdags, även om så var fallet. Inte märker jag kanske heller hur ofta I kissed a girl spelas när jag kör längs Arningeleden vid sjubläcket på morgonen. Men faktum är att det i längden kommer prägla hur jag ser tillbaka på mina dagar.
lördag 10 januari 2009
Hysch hysch
Varför är musik som sysselsättning så komplicerat att prata om?
Vid en bröllopsmiddag får jag en herre till bordet som visar sig vara yrkesmusiker. Yrkesmusiker. Den åtråvärda statusen man kan tillskriva sig själv om man förtjänar sitt levebröd genom att spela, skriva, framföra eller på annat sätt direkt jobba med musik. Detta gör alla konversationsämnen en smula snåriga för min del. För att musik som sysselsättning är så komplicerat att prata om.
Normalt om jag får en bordsherre som har någon gemensam nämnare med mig är det naturligtvis en stor tillgång för kvällens samtal. Om han låt oss säga till exempel var bibliotikarie skulle det falla sig naturligt för mig att någon gång under kvällen, förutom det naturliga samtalsämnet litteratur, berätta att jag extrajobbade i lånediskar i min tonår. Om en bordsherre vore trädgårdsintresserad kan det kanske vara lämpligt att fiska fram lite av vad jag lärde mig under min tid som säsongsarbetande student i en handelsträdgård.
Men nu var killen musiker. Och då pratar vi massor av intressanta saker om hans yrkesroll, musikeryrket generellt och musik i allmänhet men inte ett ord från min sida om min egen musikaliska bakgrund. Att jag i rätt många år tappert försökte försörja mig på musik. Reste över atlanten för att studera musik. Att jag faktiskt ägnade hela min tjugoårsålder åt musiken.
Oavsett hur lovande jag var, eller inte var, är det ju ändå rätt märkligt att det känns så laddat för mig att jag inte ens nämner saken förrän jag råkar försäga mig framåt avecen, och då berättar i väldigt förminskande och ursäktande ordalag.
Hur kommer det sig att jag förutsätter att det är så vansinnigt ointressant för just en musiker att jag en gång rört mig i samma värld? Hur kommer det sig att just en yrkesmusiker i min värld är så ouppnåelig att mina egna erfarenheter inte ens känns värda att nämnas?
Är det för alla gånger man själv stått och packat ned grejerna efter ett firmagig och någon slirat fram till oss och sluddrat att han faktiskt också "lirar". Är det för att musiken är något som alla har en relation till, men få är förunnade att behärska själva konsten? Eller för att det finns så många wannabees överallt och att jag förmodligen är en av dem?
Vid en bröllopsmiddag får jag en herre till bordet som visar sig vara yrkesmusiker. Yrkesmusiker. Den åtråvärda statusen man kan tillskriva sig själv om man förtjänar sitt levebröd genom att spela, skriva, framföra eller på annat sätt direkt jobba med musik. Detta gör alla konversationsämnen en smula snåriga för min del. För att musik som sysselsättning är så komplicerat att prata om.
Normalt om jag får en bordsherre som har någon gemensam nämnare med mig är det naturligtvis en stor tillgång för kvällens samtal. Om han låt oss säga till exempel var bibliotikarie skulle det falla sig naturligt för mig att någon gång under kvällen, förutom det naturliga samtalsämnet litteratur, berätta att jag extrajobbade i lånediskar i min tonår. Om en bordsherre vore trädgårdsintresserad kan det kanske vara lämpligt att fiska fram lite av vad jag lärde mig under min tid som säsongsarbetande student i en handelsträdgård.
Men nu var killen musiker. Och då pratar vi massor av intressanta saker om hans yrkesroll, musikeryrket generellt och musik i allmänhet men inte ett ord från min sida om min egen musikaliska bakgrund. Att jag i rätt många år tappert försökte försörja mig på musik. Reste över atlanten för att studera musik. Att jag faktiskt ägnade hela min tjugoårsålder åt musiken.
Oavsett hur lovande jag var, eller inte var, är det ju ändå rätt märkligt att det känns så laddat för mig att jag inte ens nämner saken förrän jag råkar försäga mig framåt avecen, och då berättar i väldigt förminskande och ursäktande ordalag.
Hur kommer det sig att jag förutsätter att det är så vansinnigt ointressant för just en musiker att jag en gång rört mig i samma värld? Hur kommer det sig att just en yrkesmusiker i min värld är så ouppnåelig att mina egna erfarenheter inte ens känns värda att nämnas?
Är det för alla gånger man själv stått och packat ned grejerna efter ett firmagig och någon slirat fram till oss och sluddrat att han faktiskt också "lirar". Är det för att musiken är något som alla har en relation till, men få är förunnade att behärska själva konsten? Eller för att det finns så många wannabees överallt och att jag förmodligen är en av dem?
söndag 4 januari 2009
Fettosofi
Jag bantar aldrig och har ingen fettskräck. Däremot så kan jag ju efter två barnafödslar och även stigande ålder konstatera att om jag vill åtminstone hyfsat hålla formen och kunna bära samma kläder så fungerar det inte att äta allt helt urskillningslöst. Jag tänker fortsätta falla för frestelser (de är ju nästan det enda roliga man har). Däremot så försöker jag undvika dåliga fettupplevelser och slentrianätande. Det senare är nog det svåraste.
Men ännu en jul lagt till de förgångna skräpar det en hel del godsaker kvar i skåp och lådor. Så långt är allt bra. Det farliga är att se dessa överblivna praliner, kakorna i botten på burken, brien från ostbrickan som hinder i ens väg. Som något som måste avverkas innan man får sinnesro. Jag hade härom dagen en dust med relikerna efter en stor chokladask jag fått i julgåva från jobbet. Kvar fanns nämligen endast tre cocospraliner och någon plommonlikörfylld stackare. Min första impuls är ju att göra som jag alltid gör, nämligen trycka i mig de där sista så man har det gjort! Som om de där pralinerna var något som jag var tvungen att få överstökat. För en gångs skull var mitt sinne lite vaket och jag insåg det absurda i resonemanget. Plommonlikören och cocosen föpassades till soptunnan.
Sen finns det dåliga fettupplevelser. Såsom gårdagens.
Note to self: Det finns ingen som helst behållning i att trycka i sig en kallnande pizza på en dragig resturang samtidigt som man försöker få två övertrötta, matvägrande ungar att uppföra sig på allmän plats. Intaget hade upplevts lika njutbart om det varit havregrynsgröt som kallnade på tallriken. Samt billigare konstaterade jag när fick notan på 330 kronor för två halvätna pizzor, två orörda barnportioner pasta carbonara och tre läsk, varav en utspilld.
Dålig fettupplevelse alltså. Ska man äta flott ska det ätas under andakt.
Men ännu en jul lagt till de förgångna skräpar det en hel del godsaker kvar i skåp och lådor. Så långt är allt bra. Det farliga är att se dessa överblivna praliner, kakorna i botten på burken, brien från ostbrickan som hinder i ens väg. Som något som måste avverkas innan man får sinnesro. Jag hade härom dagen en dust med relikerna efter en stor chokladask jag fått i julgåva från jobbet. Kvar fanns nämligen endast tre cocospraliner och någon plommonlikörfylld stackare. Min första impuls är ju att göra som jag alltid gör, nämligen trycka i mig de där sista så man har det gjort! Som om de där pralinerna var något som jag var tvungen att få överstökat. För en gångs skull var mitt sinne lite vaket och jag insåg det absurda i resonemanget. Plommonlikören och cocosen föpassades till soptunnan.
Sen finns det dåliga fettupplevelser. Såsom gårdagens.
Note to self: Det finns ingen som helst behållning i att trycka i sig en kallnande pizza på en dragig resturang samtidigt som man försöker få två övertrötta, matvägrande ungar att uppföra sig på allmän plats. Intaget hade upplevts lika njutbart om det varit havregrynsgröt som kallnade på tallriken. Samt billigare konstaterade jag när fick notan på 330 kronor för två halvätna pizzor, två orörda barnportioner pasta carbonara och tre läsk, varav en utspilld.
Dålig fettupplevelse alltså. Ska man äta flott ska det ätas under andakt.
fredag 14 november 2008
Bostadsalgoritmen
Enkel matte.
Nu är vi på gång igen med vårt ständigt svävande fokus beträffande var vi vill bo och framför allt hur vi vill bo.
Men det är inte helt lätt att avgöra i djungeln av adjektiv.
Allt är något slags galen algoritm där alla parametrar ska in. Vi kan just nu konkurrera med mäklaruttrycken yta, lantlighet och praktiskt. Vi byter in det mot tillgängligt och yteffektivt. Lägg till idylliskt och dra ifrån tillgänglighet igen. Lägg till potential och prisvärt, dra bort tillfälle och acceptpris, men släng in en gnutta arkitektritat eller kanske möjligheten till drömboende.
Summan av boendekardemumman är?
Nu är vi på gång igen med vårt ständigt svävande fokus beträffande var vi vill bo och framför allt hur vi vill bo.
Men det är inte helt lätt att avgöra i djungeln av adjektiv.
Allt är något slags galen algoritm där alla parametrar ska in. Vi kan just nu konkurrera med mäklaruttrycken yta, lantlighet och praktiskt. Vi byter in det mot tillgängligt och yteffektivt. Lägg till idylliskt och dra ifrån tillgänglighet igen. Lägg till potential och prisvärt, dra bort tillfälle och acceptpris, men släng in en gnutta arkitektritat eller kanske möjligheten till drömboende.
Summan av boendekardemumman är?
fredag 7 november 2008
Klyschigt oklyschig.
Finns det sätt att vara verkligt unik och opåverkad av sin omvärld? Kan man någonsin hävda att ens stil är ens egen? Eller är ens egen stil bara ett val av redan etablerad ordning man frivilligt eller ofrivilligt identifierar sig med?
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
