Bostadsalgoritmen

Enkel matte.
Nu är vi på gång igen med vårt ständigt svävande fokus beträffande var vi vill bo och framför allt hur vi vill bo.
Men det är inte helt lätt att avgöra i djungeln av adjektiv.
Allt är något slags galen algoritm där alla parametrar ska in. Vi kan just nu konkurrera med mäklaruttrycken yta, lantlighet och praktiskt. Vi byter in det mot tillgängligt och yteffektivt. Lägg till idylliskt och dra ifrån tillgänglighet igen. Lägg till potential och prisvärt, dra bort tillfälle och acceptpris, men släng in en gnutta arkitektritat eller kanske möjligheten till drömboende.
Summan av boendekardemumman är?

Klyschigt oklyschig.

Finns det sätt att vara verkligt unik och opåverkad av sin omvärld? Kan man någonsin hävda att ens stil är ens egen? Eller är ens egen stil bara ett val av redan etablerad ordning man frivilligt eller ofrivilligt identifierar sig med?
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.

Bara min

Min äldste son är pappig.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.

Förtrollning

Det är något speciellt med hur ett barn upplever sin omgivning. Hur det minsta lilla kan vara så fängslande. Jag minns en jul i tioårsåldern när jag sover över i mormors bäddsoffa och bligar med mina närsynta ögon genom nattmörkret på den tända julgranen. Ljuset bröts i min astigmatism och alla julgransljus och kulor fick stjärnglittrande disney-reflexer. Jag kunde inte ta ögonen från det. För det var väl helt andra ögon man hade på den tiden. Farmors luggslitna, pärlbroderade kuvertväska i siden var ju en skatt jag ömsint bäddat ned i en låda bara för att ta fram och beskåda ibland. För fin för att leka med. En av havet slipad grön glasbit vändes i timmar i mina sandiga barnanävar. En superrosa dockklänning med massvis av spets var ju andlöst vacker för mig en gång i tiden, tänk om man själv kunde få ha en likadan som Cindy-dockan? Jag minns fortfarande hur magisk Dorabella i trolltider verkade och jag vill inte se henne igen som vuxen om jag slipper. Då skulle förtrollningen vara bruten.
Som vuxen är man nämligen så luttrad. Paljetter och glitter som var så fint i lågstadieåldern väcker mest avsmak i dag. Hur hittar man det som tindrar när man växt upp? Alltså, nu pratar jag inte om de stora växlarna såsom sina barn som man i princip existerar genom eller den människa man valt att dela det stora med. Utan de små pirren, den lilla guldkanten, det barnsliga glittret?
Jag kan bli alldeles bortkollrad när jag lyssnar på basgången i Erykah Badu´s "I want you" och "Bump it" och nästan fantisera om att gifta mig med den mannen vars händer kan producera en sådan laid back puls. Jag kan få tillfällig eufori av att ta en löprunda i naturen och känna dofterna, speciellt såhär på höstkanten. Frågan är varför jag inte springer varje dag? Jag älskar att parta med mina syskon och se min glada lillebror vara kung på dansgolvet. Jag älskar citronmarängtårta. Och Finn Crisp. Och rödvin.
Jag har alltid varit en njutningsmänniska. Lite för lat, lite för svag för skönhet och belöning för att kunna bli riktigt lyckad som vuxen i allt det där som räknas och mäts. Men det innebär en förmåga som jag vårdar ömt. Att kunna bli barnsligt förtrollad.

Kul?

Jag vet inte längre vad jag tycker är kul.
Det är en himla märklig känsla.

Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.

Inspiration och störsignaler

På bordet ligger fyra bordstabletter i tyget Fieldfare - Jonelle som min mor en gång sytt. De ligger slängda där och skrattar åt mig. Jag har nämligen haft i avsikt att skapa. Inspirerad av mina fantastiska väninnors sybloggar och detta underbara blommiga tyg och med en hel del högtflygande planer tog jag fram tabletterna i avsikt att sy en väska. En väska är det enda jag tror tyget räcker till, men det är så fint och jag använder inte bordstabletter så jag bara känner att jag måste göra något av bitarna. Så en väska it is. Jag tar fram en modell jag alltid älskat, en billig nylonvariant som man verkar kunna stoppa ned ett helt husgeråd i trots att sidostyckena är mindre än en A4. Den får alltså bli modellen, fast kanske uppiffad med en volang upptill vid dragkedjan. Så jag lägger fram bitarna och börjar måtta på väskan, optimera var mönstret kommer bäst till rätta, fundera på hur jag ska skära tyget. I ungefär tjugo sekunder. Sen börjar barnen störsända: Mamma, jag är kissnödig. Ok, toalettassistans. Medan jag lämnar matbordet med tygbitarna har lillebror klättrat upp och är på jakt efter saxen. Jag lyfter ned honom, men kan inte ställa honom på marken, han böjer ryggen i brygga och vägrar morrandes bli nedsläppt. Min koncentration går förlorad och jag lallar iväg och börjar fixa mellanmål eller liknande. Bordstabletterna och väskan står kvar på matbordet.
Dag två städar jag undan materialet till skrivbordet för att kunna bjuda på middag.
Dag tre har jag inte rört delarna, de ligger fortfarande slängda på skrivbordet.
Dag fyra har jag i alla fall lyckats tänka på projektet och kommit fram till att jag behöver mönsterpapper för att rita av väskan.
Dag fem sanktionerar jag hos sambon en frigång till Täby för att shoppa sagda mönsterpapper, en tripp som rinner ut i sanden till förmån för badkarshämtning.
På kvällen dag fem har jag fortfarande tygen i en hög och bloggar om eländet.
Inspirationståget har nog gått för den här gången. Jag upplever ett gravitationsfält som suger bort mig från all annan aktivitet än familjeumgänge och markservice. Inget fel i det, men det skulle vara helt fantastiskt att få möjlighet att ägna kanske en hel svindlande timme åt att få pyssla med valfri aktivitet. Det borde inte vara helt omöjligt att få. Eller?

Inspiration (likt muminpappa)

När jag var liten älskade jag seriealbumen om mumintrollen. De var ritade i svart tusch och innehållet var nog knappast riktat till barn. Som vuxen har jag förstått att de främst behandlade just vuxenämnen. Det var relationsproblem mellan Mumin och Snorkfröken där han saknade förståelse för hennes koketterier. Det var en Muminmamma som tålmodigt stod ut med en medelålderskrisande Muminpappas försök att återuppleva ungdomens utsvävningar. Det handlade om svartsjuka när Snorkfröken förälskade sig i Rinaldo, cirkusens starke man och Mumin ville göra upp om hennes gunst.
Som tioåring läste jag äventyren efter min ålder och kunde ofta relatera till det mesta i min egen förpubertala kärnfamiljstillvaro. Kanske inte förstå alla dimensioner av berättelserna, men grundproblemen hade jag nog stött på i min omgivning. När pappa en timma innan nyårsfesten står helt handfallen inför min mor som har en total garderobskris, provar ett tjog olika outfits, för att sedan storgråtande vägra gå till kalaset. Eller när min mamma ställde upp på min fars önskemål att åka upp till lappland på segelflygläger och hela familjen tillbringar sportlovet iförda michelindress på en överfrusen sjö betraktandes pappa och andra flygare med rimfrost i mustacherna som startar och landar sisådär varannan timme. Allt kändes bekant i mumin-albumen.
Utom det som gällde muminpappans inspiration. Det läste jag för första gången som tioåring och det kändes så gåtfullt: Muminfamiljen hade genom pappans romantiska nyck att förverkliga sig själv gått med på att lämna mumindalen för att flytta ut till en fyr i den karga skärgården. Han har diffusa drömmar om salt tång och smugglarwhiskey. Väl sittandes ute på de svarta klipporna grips muminpappa av inspiration. Då får han något genomskinligt i blicken och dessutom vingar på sin svarta stormhatt, nu är han redo att skapa. Det sätter fart på hela familjen mumin och de kvickar sig att hämta hans skrivmaskin för att inte tillfället ska gå förlorat.
När jag var tio förstod jag aldrig det avsnittet. Nu, däremot, är det vardagsmat. Jag har i hela mitt liv fått veta att jag att jag är en kreativ individ. Som skapar. Men det är mycket drömmar och verkligen ingen verkstad. Mycket vingar på hatten och blank blick, men väldigt tunt med alster. Jag behöver helt enkelt någon som skyndar sig att hämta en skrivmaskin, eller en symaskin för den delen, och ser till att jag får skaparro. Det är precis det jag behöver. Ett bollplank, eller en supporter. En Batmansk Robin. En Sherlocksk Watson eller en Muminmamma. Då ni.