Kulturtantsmode

Alltså. Jag tycker att jag i väldigt många avseenden mer och mer börjar likna min egen mamma. Inte bara till utseendet. Hon spökar i mig på många sätt. Det märkligaste arvet tror jag är min nästan sjuka svaghet för det sanslöst kulturtantsosande klädmärket Gudrun Sjöden. Det är något med hennes kläder som slår an en sträng hos mig och helt plötsligt får jag för mig att jag kommer känna mig helt naturlig i något etnoinspirerat lager på lager toppat med en krinklad turbansjal på huvudet. Eller att det kommer bli min nya stil att dra omkring i blusar som andas 40-talshippie (om det hade funnits) och trubbtåiga farmor anka-skor med taxklack. Jag har flera gånger satt mig själv på köpstopp och sagt att nu är gränsen för hur mycket linne och ekobomull man rimligtvis kan köpa på sig för längesedan nådd. Men ändå så sitter jag där och drömmer bort mig när nästa katalog dimper ned i brevlådan. En ljuvligt påkostad katalog med tjocka, matta sidor i stadigt papper visar morgonkulna citybohemer i disiga new york-miljöer. Eller kinesiska palats där modellerna bär fantastiska purpurröda sidenkläder. Eller saltstänkta skagendoftande strandbilder med svala linneplagg. Eller karavanridande modeller i haremsbyxor och hellånga kaftaner på bilder från marknader i österland.
Men kanske inte så kompatibelt med min vardag. Kanske lite too much att dyka upp på projektmöte i kaftan? Kanske tycker de andra dagismammorna att min stormönstrade röda anorak är aningens over the top?

Blessed by Badu

Så vi står där till slut. Efter en härlig tapas-san (eller vad man ska kalla japanskt småplock) och laddade med den där overkliga känslan som alltid infinner sig när en efterlängtad dag äntligen infinner sig. Som alltid spanandes ut över det befintliga klientelet för att dra något slags median över sällskapet man plötsligt befinner sig i.
Tiden är inne. Man stretar sig fram mot en position man bevakar med näbbar och klor. Och så börjar väntan. Och väntan. En till att börja med i och för sig inte helt oangenäm process då jag har ett svalt glas vitt i handen, jag bubblar med min dyrkade lillasyster och högtalarna matar det mäktigaste hip-hop-svänget. Men då estimerad arrival skjuts upp med över en timme och sedan följs på en halvtimmes vampande på samma loop av ett uppenbart irriterat kompband demonteras min partystämning så smått.
Men det här är ett vanligt fenomen innan Erykah Badu ska äntra scenen. Den publik hon lockar till sig är för cool för att applådera och heja fram sin idol. I alla fall innan. De tar en drink till. Dansar till den sköna musiken. Minglar. Och där, bakom kulisserna sitter en laddad stjärna och väntar på jublen.
Men så till slut så kommer hon ut och allt är förlåtet. Denna spinkiga, pårökta, trolska, smärtsamt vackra prästinna som mässar sitt budskap mellan låtarna. Jag dansar så mina fötter blöder. Jag överväldigas av det gravitationsalstrande groovet. Jag fånler. Jag hypnotiseras av hennes gröna ögon som från det avstånd på cirka två meter jag befinner mig från henne ser ut att titta rakt i mina hela tiden. Jag är utvald. Jag är hennes fan som förstått. Hon ser mig. Hon sjunger för mig. Det är hon och jag. Och jag sjunger med, men bara när hon befaller. När hon sträcker ut sin hand så har jag i två hisnande sekunder en varm, torr och benig Badu-hand i min och jag känner mig... välsignad.

En rejäl radiohöna av en frekvensfjäder

Så har arbetslivet börjat rulla på och tjopp, tjopp så hamnade jag på konsultuppdrag i andra änden av länet. Jättekul och meriterande, men familjelogistiskt blir det oerhört stressande. Det yttrar sig på olika sätt. Såsom aggressioner gentemot min bilradio; Att jag vill ha in just en specifik kanal, men där jag bor har vi dålig mottagning så då kan jag inte hitta kanalen och programmera förinställningen en gång för alla. Detta i kombination med en nyckfull display som knappt är läsbar i dagsljus gör kanalinställningen svår och med en timmas intensiv bilkörning framför mig där jag inte har någon chans att göra ett seriöst försök att hitta den eländes kanalen. Ibland har jag tur och får in den genom att blindtrycka på searchknappen när jag kommer närmare stan. Men det är ju inte det som är det sjuka, utan att jag faktiskt inte känner att jag har tid att (när mottagningen är bättre) göra ett ordentligt försök att hitta den darned illusive Mix Megapol (för ja, den banala sanningen är att Adam och Gry vill jag ha på morgonen). Eller att jag igår morse faktiskt satt och körde med mobilens headset i öronen och lyssnade på Äntligen Morgon från mobilen.
En familjelogistisk åtgärd som jag tar till är att ge mig av strax efter sex på morgonen för att kunna lätta från jobbet vid fyra (om jag slänger i mig maten). Fåfänga försök ofta då det känns som oavsett när jag startar så missar jag ändå middagen med hästlängder.
Men. Gud vad kul det är att ha en roll igen.
Gud vad kul det är att vässa hjärnan. Att vara i farten.
Och det är underbart att komma hem till sina barn på kvällen.
Med ovana ögon för deras ljuvlighet och med väldigt nykär, tunn hud, mottaglig för små kramar.

Vårfnatt!

Det finns stunder när jag glömmer bort varför vi köpte hus. Då vintermörkret lägger som en blöt yllefilt över landsortshålan vi flyttat till. När allt känns trögt, benen svaga och backarna sega. När det droppar iskallt februariregn ner i nacken då man baxar dubbelvagnen på uppfarten. När man krypit ner i sängen och först då inser att man glömt dra fram soptunnan till hämtningen morgonen därpå. När man måste köpa luftvärmepumpar för skjortan och femtio. När man är småfull och astrött och har 3,5 mil hem. När vännerna klagar på avståndet så man inte vågar bjuda hem dem på middag längre, tänk om de bara tycker det är besvärligt?
Men en dag som denna minns jag precis varför vi bor i hus. Det är nämligen för dagar som denna jag tycker det är värt allt jobb, alla renoveringar och precis vartenda öre rucklet kostade: Första riktiga vårdagen! Valle och jag äter lunch på uteplatsen och betraktar katterna som också fått vårfnatt. Sedan ägnar min son och jag hela eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Vi klipper buskar och river bort gammalt och visset. Vi kör plattor och flyttar på lökar. Sedan äter vi ett varsitt äpple i solen på förstubron, Valle leker med vattenkannan och jag läser ikapp DN Söndag.
Vad händer med mig när våren kommer? Var kom all energi ifrån? Hade jag livsglädje, det har jag glömt! Här gör minsann inte alls ont när knoppar brister!

Return to Business Busy Busy

ojojoj, nu är det nära.
Nu är det mindre än en vecka kvar innan jag ska byta ut mysbyxorna mot workwear.
Dax att stryka på sidenblusen, putsa stövlarna och införskaffa hårnålar. För här ska återupplivas något slags relik av en (om någonsin) karriärsmänniska i tekniksfären. Dags att damma av sin bullshit-bingobricka och göra plats för ord som "trestegsraket", "synergieffekt" och "temwork".
Jag ser verkligen fram emot det här. Att ha en social roll i Verkligheten. Att slippa känna att köpa mjölk på ICA motsvarar dagens sociala utflykt. Men Gud vad jag våndas också... Vem skulle möjligtvis ha någon som helst nytta av mig? Jo, om man behöver någon som är alldeles särdeles pratsugen vid fikabordet som någon slags social clown? Eller någon utan någon som helst färsk projekterfarenhet att skylla på allt som så småningom skiter sig..?
Jag måste såklart se till att mobilisera mina erfarenheter jag samlat under de senaste åren. En föräldraledighet ska ju vara rätt meriterande i yrkeslivet lovar vissa damtidningar. Så vad gör jag med en missnöjd kund enligt mina senaste referenslösningar? : Jag sjunger något livfullt med många avledande gester. Ser till att han är torr i byxan. Och mätt i magen. Helt enkelt.

Gillkol Heureka

Om sanningen ska fram är jag inte speciellt förtjust i helger för det är då det ska byggas och renoveras. Det innebär att min vardag som föräldraledig enbart fortlöper i samma stil som vanligt, fast utan de verktyg i form av öppna förskola och dagis som jag normalt åtnjuter. Alltså går dagen ut på att hålla två barn hyggligt stimulerade för egen maskin samt sköta markservice. Utgångsläget är ofta att ungarna redan framåt nio börjar osa katt och inser att dagen inte kommer servera någon större stimulans utöver utbudet av leksaker samt mammas eventuella fantasi. Därför drar de igång den mindre trevliga attityden, och jag misstänkar att jag själv motsvarar den med samma mått. Så segar sig minuterna fram. När klockan har hunnit till tio och vi fortfarande jobbar på att komma ur pyjamasarna börjar jag tappa gnistan. Hur ska det över huvud taget bli möjligt att göra något kreativt med denna förmiddag, tåget har ju för längesedan gått och snart måste jag laga lunch. Knepet är då att det är lite för sent att ändra sig, för vi har nästan full vinterrustning på oss och jag har ägnat en timme åt att kränga på de små gnomen deras overaller, nu ska de förhatliga plaggen åtminstone sitta kvar till lunch. Så vi hasar håglöst ut i snön. Jag knäpper fast den lille krypmarodören i pulkan så att han är skapligt nöjd och börjar lite halvhjärtat försöka skuffa dem nedför sluttningen i trädgården. Då bryter storebror ihop i vad som förmodligen är soppatorsk, men som han tycker är att det kanske kom ned lite snö i stöveln eller eventuellt blev lite obekväm lutning när han tjyvåkte bakpå pulkan. Total pipnissevarning. Så där står jag, fullständigt oinspirerad med oceaner av tid fram till middagssömnen och två påbyltade ungar på gränsen till sammanbrott. Plötsligt infinner sig ingivelsen: Valle, ska vi grilla? Jag minns nämligen att jag kan ha sett en övergiven påse kol i redskapsskjulet. Och voila, ylningarna tystnar genast! Nu finns det ingen tid att förlora. Blixtsnabbt inventerar jag skafferierna i mina tankar. Få se nu, prinskorv köpt till påsk, ciabattabröd från igår, fetaostsallad. Och helt plötsligt verkar alla energier i önskvärd riktning. Valle och jag skottar uteplatsen ren, tänder grillen, bär fram maten och han är kvittrande glad. Folke sitter fortfarande fastspänd i pulkan och utrustad med en korvände tuggar han koncentrerat på medan han betraktar stöket omkring honom. Det har tänts en glimt i alla våra ögon och med hjälp av lite grillkol har vi helt plötsligt gjort något av dagen. Lunchen åts utomhus i tre minusgrader och alla var glada, fast fadern gnällde lite om att solen gått i moln. Jag kände mig i alla fall belåten, för det är märkligt vad en omlokalisering av lunchen cirka tre meter åt sydväst kan göra för den allmänna livskvaliten. I geografi mätt, högst marginell skillnad. I familjelycka mätt, ovärderligt.

Besvärlighetsindex

Just nu tycker jag att allt känns ganska besvärligt. Bara på nivå av I-landsproblem, men ändå. De senaste åren har i stort sett alla förändringar i mitt liv höjt besvärlighetsindex, helt klart. Som att flytta ut på landet, skaffa hus och barn till exempel. Sen kan både hus, land och barn ju ha en mängd andra fördelar, men besvärligt är det , helt klart. Årstiden gör sitt till också. Först och främst alla kläder som ska på och av. Just nu har jag också en snart treåring som inte vill något hellre än att vara ute och greja i trädgården. Samtidigt har jag en ettåring som inte kan gå. I den här slasksäsongen blir det lite problematiskt och resultatet av det hela blir att vi tittar på Blixten McQueen en extra gång istället. En annan sak som ökar besvärlighetsindex är ettåringens nyfunna intresse för trappor och treåringens tjurighet. Alltså kombinationen av de två. På morgonen när vi ska till dagis så gäller det att klä på ettåringen så han blir hyfsat immobil och parkera honom på nedervåningen så långt från trappan som möjligt, sen gå upp på övervåningen och hämta tjurande storebror som inte vill slita sig från bollibompa och kånka honom ner för trappan tillräckligt snabbt för att inte lillebror ska hinna halvvägs upp för densamma. Städa är också svårt. Storebror vill hjälpa till och det brukar fungera i en kvart. Sedan övergår mitt eget städande till någon slags städsupport till min medhjälpare istället. Trasan är för blöt, för torr, för dammig, för varm (när jag sköljt den). Dammsugaren hakar upp sig runt hörnorna, välter och sladden fastnar. Mamma fixar. Denna vecka har måndag gått åt till dammtorkning, tisdag lyckades jag dammsuga på övervåningen och idag hoppas jag att kunna jaga snabeldraken över nedre våningen. Sen är det väl bara att börja om igen. Barnen började genast smula ner på golven och riva leksakerna från hyllan. Otack är världens lön.