Hysch hysch

Varför är musik som sysselsättning så komplicerat att prata om?

Vid en bröllopsmiddag får jag en herre till bordet som visar sig vara yrkesmusiker. Yrkesmusiker. Den åtråvärda statusen man kan tillskriva sig själv om man förtjänar sitt levebröd genom att spela, skriva, framföra eller på annat sätt direkt jobba med musik. Detta gör alla konversationsämnen en smula snåriga för min del. För att musik som sysselsättning är så komplicerat att prata om.

Normalt om jag får en bordsherre som har någon gemensam nämnare med mig är det naturligtvis en stor tillgång för kvällens samtal. Om han låt oss säga till exempel var bibliotikarie skulle det falla sig naturligt för mig att någon gång under kvällen, förutom det naturliga samtalsämnet litteratur, berätta att jag extrajobbade i lånediskar i min tonår. Om en bordsherre vore trädgårdsintresserad kan det kanske vara lämpligt att fiska fram lite av vad jag lärde mig under min tid som säsongsarbetande student i en handelsträdgård.

Men nu var killen musiker. Och då pratar vi massor av intressanta saker om hans yrkesroll, musikeryrket generellt och musik i allmänhet men inte ett ord från min sida om min egen musikaliska bakgrund. Att jag i rätt många år tappert försökte försörja mig på musik. Reste över atlanten för att studera musik. Att jag faktiskt ägnade hela min tjugoårsålder åt musiken.
Oavsett hur lovande jag var, eller inte var, är det ju ändå rätt märkligt att det känns så laddat för mig att jag inte ens nämner saken förrän jag råkar försäga mig framåt avecen, och då berättar i väldigt förminskande och ursäktande ordalag.

Hur kommer det sig att jag förutsätter att det är så vansinnigt ointressant för just en musiker att jag en gång rört mig i samma värld? Hur kommer det sig att just en yrkesmusiker i min värld är så ouppnåelig att mina egna erfarenheter inte ens känns värda att nämnas?

Är det för alla gånger man själv stått och packat ned grejerna efter ett firmagig och någon slirat fram till oss och sluddrat att han faktiskt också "lirar". Är det för att musiken är något som alla har en relation till, men få är förunnade att behärska själva konsten? Eller för att det finns så många wannabees överallt och att jag förmodligen är en av dem?

Fettosofi

Jag bantar aldrig och har ingen fettskräck. Däremot så kan jag ju efter två barnafödslar och även stigande ålder konstatera att om jag vill åtminstone hyfsat hålla formen och kunna bära samma kläder så fungerar det inte att äta allt helt urskillningslöst. Jag tänker fortsätta falla för frestelser (de är ju nästan det enda roliga man har). Däremot så försöker jag undvika dåliga fettupplevelser och slentrianätande. Det senare är nog det svåraste.
Men ännu en jul lagt till de förgångna skräpar det en hel del godsaker kvar i skåp och lådor. Så långt är allt bra. Det farliga är att se dessa överblivna praliner, kakorna i botten på burken, brien från ostbrickan som hinder i ens väg. Som något som måste avverkas innan man får sinnesro. Jag hade härom dagen en dust med relikerna efter en stor chokladask jag fått i julgåva från jobbet. Kvar fanns nämligen endast tre cocospraliner och någon plommonlikörfylld stackare. Min första impuls är ju att göra som jag alltid gör, nämligen trycka i mig de där sista så man har det gjort! Som om de där pralinerna var något som jag var tvungen att få överstökat. För en gångs skull var mitt sinne lite vaket och jag insåg det absurda i resonemanget. Plommonlikören och cocosen föpassades till soptunnan.

Sen finns det dåliga fettupplevelser. Såsom gårdagens.
Note to self: Det finns ingen som helst behållning i att trycka i sig en kallnande pizza på en dragig resturang samtidigt som man försöker få två övertrötta, matvägrande ungar att uppföra sig på allmän plats. Intaget hade upplevts lika njutbart om det varit havregrynsgröt som kallnade på tallriken. Samt billigare konstaterade jag när fick notan på 330 kronor för två halvätna pizzor, två orörda barnportioner pasta carbonara och tre läsk, varav en utspilld.
Dålig fettupplevelse alltså. Ska man äta flott ska det ätas under andakt.

Bostadsalgoritmen

Enkel matte.
Nu är vi på gång igen med vårt ständigt svävande fokus beträffande var vi vill bo och framför allt hur vi vill bo.
Men det är inte helt lätt att avgöra i djungeln av adjektiv.
Allt är något slags galen algoritm där alla parametrar ska in. Vi kan just nu konkurrera med mäklaruttrycken yta, lantlighet och praktiskt. Vi byter in det mot tillgängligt och yteffektivt. Lägg till idylliskt och dra ifrån tillgänglighet igen. Lägg till potential och prisvärt, dra bort tillfälle och acceptpris, men släng in en gnutta arkitektritat eller kanske möjligheten till drömboende.
Summan av boendekardemumman är?

Klyschigt oklyschig.

Finns det sätt att vara verkligt unik och opåverkad av sin omvärld? Kan man någonsin hävda att ens stil är ens egen? Eller är ens egen stil bara ett val av redan etablerad ordning man frivilligt eller ofrivilligt identifierar sig med?
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.

Bara min

Min äldste son är pappig.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.

Förtrollning

Det är något speciellt med hur ett barn upplever sin omgivning. Hur det minsta lilla kan vara så fängslande. Jag minns en jul i tioårsåldern när jag sover över i mormors bäddsoffa och bligar med mina närsynta ögon genom nattmörkret på den tända julgranen. Ljuset bröts i min astigmatism och alla julgransljus och kulor fick stjärnglittrande disney-reflexer. Jag kunde inte ta ögonen från det. För det var väl helt andra ögon man hade på den tiden. Farmors luggslitna, pärlbroderade kuvertväska i siden var ju en skatt jag ömsint bäddat ned i en låda bara för att ta fram och beskåda ibland. För fin för att leka med. En av havet slipad grön glasbit vändes i timmar i mina sandiga barnanävar. En superrosa dockklänning med massvis av spets var ju andlöst vacker för mig en gång i tiden, tänk om man själv kunde få ha en likadan som Cindy-dockan? Jag minns fortfarande hur magisk Dorabella i trolltider verkade och jag vill inte se henne igen som vuxen om jag slipper. Då skulle förtrollningen vara bruten.
Som vuxen är man nämligen så luttrad. Paljetter och glitter som var så fint i lågstadieåldern väcker mest avsmak i dag. Hur hittar man det som tindrar när man växt upp? Alltså, nu pratar jag inte om de stora växlarna såsom sina barn som man i princip existerar genom eller den människa man valt att dela det stora med. Utan de små pirren, den lilla guldkanten, det barnsliga glittret?
Jag kan bli alldeles bortkollrad när jag lyssnar på basgången i Erykah Badu´s "I want you" och "Bump it" och nästan fantisera om att gifta mig med den mannen vars händer kan producera en sådan laid back puls. Jag kan få tillfällig eufori av att ta en löprunda i naturen och känna dofterna, speciellt såhär på höstkanten. Frågan är varför jag inte springer varje dag? Jag älskar att parta med mina syskon och se min glada lillebror vara kung på dansgolvet. Jag älskar citronmarängtårta. Och Finn Crisp. Och rödvin.
Jag har alltid varit en njutningsmänniska. Lite för lat, lite för svag för skönhet och belöning för att kunna bli riktigt lyckad som vuxen i allt det där som räknas och mäts. Men det innebär en förmåga som jag vårdar ömt. Att kunna bli barnsligt förtrollad.

Kul?

Jag vet inte längre vad jag tycker är kul.
Det är en himla märklig känsla.

Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.