Bara min

Min äldste son är pappig.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.