Mamman och havet

Att åter besöka det lilla fiskeläge där jag tillbringade mina somrar som liten lät som en bra idé i teorin. När vi väl kom dit var även upplevelsen oerhörd. Men också överväldigande. Rentav smärtsam. Bara på platsen vi parkerade bilen kommer spökena från förr. Exakt där, minns jag plötsligt, färgade min mamma garn. Jag minns så väl den blåsiga kvällen i havsbrynet, de stora kittlarna med garnkok, den syrliga doften från kokande ull blandat med varhelst vegetabilier som blandades ned i brygden. Jag tyckte bäst om den mörkrosa rödbetsfärgen. En varm bris från havet exakt som då, blandat med sommarblommor, blåklocka och tjära.
Att stå med yngste sonen i vattenbrynet på den lilla stranden med sand som vitt mjöl. Jag stal en stund för mig själv där jag vadade en bit österut för att försöka skymta stugan på andra sidan udden. Sedan en promenad till sjöbodarna. Obehandlat, grått trä och återigen doften av hav.
Vi lämnade Hårte efter någon timme. Det var verkligheten som pockade på med barn som behövde middag och en sambo som ville få den långa hemresan överstökad. Så med bara en ögonblicksbild fick jag ta avsked igen.
Men smaken sitter kvar, som en åtrå blandat med sorg. Det lilla fiskeläget slår an en sträng hos mig. En längtan efter något som jag aldrig kan få utan att ge upp allt jag redan har, som väcker liv i enstöringen i mig. Den som vill vara ensam vid ett mörkt hav en kall oktoberkväll. Den som vill vara folkilsken och isolera sig. Den som tröttnat på vardagsgnetet och bara vill låsa in sig i en sjöbod med en trave konserver och svart kaffe. En idé som också låter bra. I teorin.
Kanske i en annan tid. Eller ett annat liv.

Kortet från Skeppsholmen

Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen 1999. Ett kort på mig i mitt album.
Mitt hår är snaggat och jag sitter på en brygga. Jag är fräknig och klädd i det du mest sannolikt skulle se mig i det året: Min svarta figursydda kapuschongjacka från DKNY (fortfarande ett favoritplagg, men numera är den degraderad till hemmatröja) och den grå väskan från Marimekko buren med axelbandet sådär tvärs över bröstkorgen som man hade då. Samma väska som jag senare färgade svart och därmed tydligen tappade intresse för, jag har knappt använt den sedan dess.
Världen låg inför mina fötter den sommaren. Jag hade kommit in på KTH och hade ingen aning om vilken kamp och frustration studierna där skulle innebära för mig. Jag spelade och sjöng mycket och hade precis kommit över en tröskel och började uppleva att jag utvecklats mycket på det området. Jag var singel. Faktum är att det är min enda singelsommar sedan tonåren. Jag drev omkring hela den sommaren och njöt. Jag hälsade på vänner i deras lantställen. Jag upptäckte internet och skaffade min absolut första mailadress.
Den kvällen på Skeppsholmen dansade jag till George Clinton and the Parliament.
Ikväll, tio år senare ska jag dit igen. Av någon anledning har det gått tio år sedan jag masat mig iväg till Stockholm Jazz. Att det är just tio år sedan sist och att mitt liv förändrats så mycket sedan dess får mig att tänka på bilden på den där unga kvinnan på bryggan. Sedan bilden togs har så mycket förändrats. Jag har upplevt mitt livs största sorg. Jag stod inför mitt livs största nederlag. Jag hade väldigt jobbiga år framför mig som jag då var lyckligt ovetande om. Jag tittar på henne och tänker att det blev ju ändå riktigt bra. Inte riktigt som jag trodde. Men ändå riktigt bra.

Skrivet från kontoret onsdag innan semester

Nu hägrar sommaren och allt ska ske. Barnen ska vara glada. Vädret ska vara ok. Huset ska bli färdigmålat och man ska hinna kela och rå om varandra så att kärleken håller över den långa mörka vintern. Här ska grillas och umgås med vänner. Här ska drickas bubbel till lunch med lax och rödvin om natten insvept i en filt på altanen. Jag ska rofyllt och ostört påta i trädgården iförd bikini, hatt och gummistövlar. Jag ska äta många glassar i skuggan på förstubron med mina barn. Jag ska äntligen hinna skvallra ikapp med mina väninnor och läsa tjocka familjekrönikor i hammocken (som jag vill köpa). Jag ska sitta på en blåsig pir i ett fiskeläge och få salta vågstänk i håret. Jag ska halstra strömming över öppen eld och äta med smör och mandelpotatis. Vi ska plocka blåbär i skogen, pojkarna och jag och sen ska vi baka paj. Jag vill sitta under ett smattrande altantak och dricka te. Jag ska få vara ifred. Jag ska ta många sommardopp där jag kommer gruva mig inför det kalla vattnet men känna mig pånyttfödd efteråt.