Om förväntningar

De senaste veckorna har jag gått som på små moln. Jag har haft en spelning med mitt band nära anstående. Inget stort i sammanhanget, inget viktigt men jag har verkligen, verkligen tyckt att det varit roligt. Jag har njutit av hela den rit som veckorna inför en spelning innebär. Vi har repat precis hela söndagarna och det har varit helt underbart att stå i en replokal igen. Den är visserligen skitig och instängd. Snus är intryckt i heltäckningsmattan, det ligger gamla kladdiga öronproppar överallt och urdruckna kaffekoppar samsas på golvet med slängda jackor, trumlådor och ett sammelsurium av kablar. Allt detta är överströsslat med de där sågspånsliknande träfragmenten som vildsinta trummisar verkar spruta omkring sig när de spelar. Dessutom luktar en replokal djurpark efter några timmar av intensivt spelande, svettande och skrattande. Men vad gör det.
Jag har också levt och andats låtarna, haft dem i lurar när jag jobbat och fått hjärtklappning av inlevelsen och den medryckande pulsen. Jag har helt enkelt tillbringat dagarna med ett slags nyförälskat pirr i magen. Jag har föreställt mig kvällen. Jag har oroat mig över min röst. Jag har haft svårt att sova natten innan. Jag har bloggat ängsligt om kläder och medelålderskris.

Så kommer dagen D och allt bara faller platt. Ett gigantiskt magplask med sprucken röst och krånglande ljud. Inte alls den stämning jag hoppats på. Inte alls det publikstöd jag drömt om. Inte alls euforin i bandet då vi alla kramas och klappar om varandra och berömmer varandra och säger fan vad bra och hjälp vad kul. Bara en tomhetskänsla och ett unisont gnäll på ljudtekniker, besvikelse och en ursäktande attityd mot de som kommit för att lyssna.

Man kan kanske tycka att mina förväntningar spände för högt och att fallet var långt. Att jag hade byggt ett luftslott av hela kvällen, som imploderade. Men jag ser det inte så. Jag tycker man ska ta ut glädje i förskott. Om inte jag hade njutit så i fulla drag av mina förväntningar inför kvällen så hade jag inte fått uppleva det härliga. Alls.

Gaaaaahhhhhh

Kvällen före den stora kvällen. Jag ska upp på scenen och sjunga rock, äntligen, men har fastnat i klädvalslimbo toppat med en aning medelålderskris.
Vad i höga helsefyr tar man på sig? På något sätt vet jag exakt hur jag vill se ut, men bilden är ändå diffus: Jag vill vara snygg, såklart. Jag vill se ut att vara i mitt rätta element. Som att jag liksom är helt självklar där, utan att i egentligen ansträngt mig för mycket. Det får med andra ord inte synas att jag lider dessa kval. Det får inte synas att jag i desperation rotat igenom garderoben och kutat igenom alla klädbutiker inom räckhåll.
Hur som helst måste mina kläder i alla fall en aning rockiga ut, men samtidigt vill jag inte få någon att tänka på den där värsta sortens coversångerska. Den där bedagade rockbruden. Men inte bedagad på det magra, glamourösa sättet, utan bara på det där uttjänta förortsmorsesättet med fimp och svanktatuering. Balansgången är hårfin.
Jag provar en ärmlös topp, men nyper mig i gäddhänget. Jag provar en t-shirt men hakar upp mig på hur den hakar upp sig. Jag provar ett linne och granskar kritiskt min vinterbleka hud, alldeles för mycket hud. Jag provar klackar. Jag provar örhängen. Jag sätter upp håret. Jag släpper ned håret.
Så hur hittar man en rockig stil utan att bli schavig? Hur känner man sig bekväm utan att se helt nedklädd ut? Hur ungdomlig kan jag vara utan att bli patetisk? Hur hittar jag mig själv i den här förvirringen? Tänker jag för mycket? Bryr sig någon alls hur jag ser ut?