Bara min

Min äldste son är pappig.
Jag är helt klart van numera vid att spela andra fiolen. Pappigheten är väl ett resultat av att jag var gravid och trött rätt tidigt i Valles liv och pappa blev den som hade ork att leka och vara rolig. Sen kom lillebror som skulle ammas ideligen och uppdelningen blev naturlig. Lillebror var med mig och Valle var med pappa. Det gör mig inte så jättemycket, jag är glad över att han har en så fin relation med sin far. Men ibland blir jag ju ledsen. Det är jobbigt när man kommer hem trött efter jobbet till en son som inte vill veta av en. Det är jobbigt att försöka närma sig ett barn vid kvällsbestyr, välling, middagar för att ständigt bli avvisad. Pappa ska byta blöja. Pappa ska göra välling. Pappa ska sitta brevid mig. Det är inte mammas Valle, bara pappas. Men det finns ett undantag. Det är läggdags. Då är det mamma som gäller. Det är då jag får min stund. Jag lägger mig brevid en i blå pyjamas klädd liten pyssling. Tittar kisande på honom där han ligger och tummar på sin älskade filt. Med honungsblont hår och mörka ögonfransar mot den fjuniga persikokinden. Med rött nagellack på vänsterhanden. Hör honom snusa. Höra andningen ändras då han somnar in. Då är han mammas Valle. Bara min.

Förtrollning

Det är något speciellt med hur ett barn upplever sin omgivning. Hur det minsta lilla kan vara så fängslande. Jag minns en jul i tioårsåldern när jag sover över i mormors bäddsoffa och bligar med mina närsynta ögon genom nattmörkret på den tända julgranen. Ljuset bröts i min astigmatism och alla julgransljus och kulor fick stjärnglittrande disney-reflexer. Jag kunde inte ta ögonen från det. För det var väl helt andra ögon man hade på den tiden. Farmors luggslitna, pärlbroderade kuvertväska i siden var ju en skatt jag ömsint bäddat ned i en låda bara för att ta fram och beskåda ibland. För fin för att leka med. En av havet slipad grön glasbit vändes i timmar i mina sandiga barnanävar. En superrosa dockklänning med massvis av spets var ju andlöst vacker för mig en gång i tiden, tänk om man själv kunde få ha en likadan som Cindy-dockan? Jag minns fortfarande hur magisk Dorabella i trolltider verkade och jag vill inte se henne igen som vuxen om jag slipper. Då skulle förtrollningen vara bruten.
Som vuxen är man nämligen så luttrad. Paljetter och glitter som var så fint i lågstadieåldern väcker mest avsmak i dag. Hur hittar man det som tindrar när man växt upp? Alltså, nu pratar jag inte om de stora växlarna såsom sina barn som man i princip existerar genom eller den människa man valt att dela det stora med. Utan de små pirren, den lilla guldkanten, det barnsliga glittret?
Jag kan bli alldeles bortkollrad när jag lyssnar på basgången i Erykah Badu´s "I want you" och "Bump it" och nästan fantisera om att gifta mig med den mannen vars händer kan producera en sådan laid back puls. Jag kan få tillfällig eufori av att ta en löprunda i naturen och känna dofterna, speciellt såhär på höstkanten. Frågan är varför jag inte springer varje dag? Jag älskar att parta med mina syskon och se min glada lillebror vara kung på dansgolvet. Jag älskar citronmarängtårta. Och Finn Crisp. Och rödvin.
Jag har alltid varit en njutningsmänniska. Lite för lat, lite för svag för skönhet och belöning för att kunna bli riktigt lyckad som vuxen i allt det där som räknas och mäts. Men det innebär en förmåga som jag vårdar ömt. Att kunna bli barnsligt förtrollad.

Kul?

Jag vet inte längre vad jag tycker är kul.
Det är en himla märklig känsla.

Ett tag levde jag för att sjunga. Det var det roligaste jag visste och jag sjöng alltid, alltid och var helt övertygad om att alla ville lyssna alltid, alltid. Jag skulle inte vilja påstå att jag tröttnat, det är väl mer utbudet av sångsituationer som är begränsat och därmed så blir chanserna att sjunga, när de väl dyker upp, lite enahanda. Det finns gränser för hur många gånger man kan mangla sig igenom en favoritcover utan att stagnera.
Det fanns en tid då jag tecknade hela tiden. Jag hade ständigt en penna i näven och vissa nätter kunde jag få kreativa ryck och kluddade som besatt. Men inte längre. Jag vet ju att jag är hyfsad på att teckna, men jag saknar motiv som känns nya och spännande.
Att skriva är ju urkul, men jag är så tråkig och kan bara blogga om min förbannade identitetskris om hur ball jag var förr och hur tantig jag är nu. Även om det fenomenet fortfarande roar (och förskräcker) mig så är det ju inte ett outtömligt ämne, i alla fall inte för andra att läsa. Jag kommer väl aldrig sluta älta mig själv.
Vara med mina ungar, sambon, jobba och äta mat är ju fortfarande konstanter som får mig må bra, men jag söker kickarna! Var ska jag få mitt blod att ruscha när jag inte ens vet vad jag är sugen på att göra?
Jag behöver input.