Alltså. Jag tycker att jag i väldigt många avseenden mer och mer börjar likna min egen mamma. Inte bara till utseendet. Hon spökar i mig på många sätt. Det märkligaste arvet tror jag är min nästan sjuka svaghet för det sanslöst kulturtantsosande klädmärket Gudrun Sjöden. Det är något med hennes kläder som slår an en sträng hos mig och helt plötsligt får jag för mig att jag kommer känna mig helt naturlig i något etnoinspirerat lager på lager toppat med en krinklad turbansjal på huvudet. Eller att det kommer bli min nya stil att dra omkring i blusar som andas 40-talshippie (om det hade funnits) och trubbtåiga farmor anka-skor med taxklack. Jag har flera gånger satt mig själv på köpstopp och sagt att nu är gränsen för hur mycket linne och ekobomull man rimligtvis kan köpa på sig för längesedan nådd. Men ändå så sitter jag där och drömmer bort mig när nästa katalog dimper ned i brevlådan. En ljuvligt påkostad katalog med tjocka, matta sidor i stadigt papper visar morgonkulna citybohemer i disiga new york-miljöer. Eller kinesiska palats där modellerna bär fantastiska purpurröda sidenkläder. Eller saltstänkta skagendoftande strandbilder med svala linneplagg. Eller karavanridande modeller i haremsbyxor och hellånga kaftaner på bilder från marknader i österland.
Men kanske inte så kompatibelt med min vardag. Kanske lite too much att dyka upp på projektmöte i kaftan? Kanske tycker de andra dagismammorna att min stormönstrade röda anorak är aningens over the top?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kaftan är och kommer ständigt vara Nalle Knutssons herdersplagg. Ingen annan kan bära det plagget med värdighet, inte ens du. Själv så föredrar jag en light-kaftan nämnligen en cape. Grymt hett, lite Zorro över det hela. Känner mig som en en tempramentsfull spansk kopia av Nalle utan att inkräkta på hans revir. Vattentätt med andra ord!
du har fel. Jag är skiitsnygg i kaftan. :D
Skicka en kommentar