Semesteridyll

Vi flåsar oss uppför backen mot delfinariet. Större sonen står på fotstödet till vagnen, den lille snusar på sin filt. Sambon och jag har precis avslutat en något hätsk diskussion var och när lunchen skall intagas och därefter har vi ätit kall fussili med ljumna mamma scans för 69 kronor portionen. Eller ätit och ätit. Den äldste diffunderade ut i Bamses värld efter tre makaroner och den lille delade ut direktiv beträffande ketchupens koordinater på tallriken med påföljande koleriskt utbrott i mammas knä då vi underlåtit att inse vikten av placeringen.
Vi hinner precis till insläppet till delfinariet, varpå den äldre killen storgråter av ren uttråkan och pappan måste eskortera ut den stackars traumatiserade sonen.
Sedan följer ett par timmar av irrande nedåt parken där en utlovad lekplats skall finnas. Flera hinder påträffas i form av panikmässig kissnödighet, total soppatorsk, borttappning av familjemedlemmar, missade mobilsamtal, missade återuppringningar samt smältande mutglassar i försök att blidka aviga familjemedlemmar (inklusive mödrar).
Så småningom hittar vi en klätterställning med rutchbana och med tillhörande kaffeservering och alla familjens medlemmar verkar vara hyfsat nöjda på en och samma gång.
Sambon och jag tittar på varandra och konstaterar att vi hade kunnit uppnå samma underhållningseffekt på våra barn bara genom att åka till Täby. Två- och fyraåringar couldn´t care less för en varg som ligger och sover på en klippa 75 meter bort.
Mamma och pappa hade varit flera tusen kronor mindre fattiga.