Finns det sätt att vara verkligt unik och opåverkad av sin omvärld? Kan man någonsin hävda att ens stil är ens egen? Eller är ens egen stil bara ett val av redan etablerad ordning man frivilligt eller ofrivilligt identifierar sig med?
Jag tycker till exempel det är spännande och intressant hur människor väljer att bo. Vilka saker de vill omge sig med, hur de planerar eller inte planerar sina hem och de signaler det ger. Jag kan tycka att det är så himla typiskt att ha skinnsoffa, kromhyllor och Lasse Åbergtavlor. Väldigt typiskt är ju också att ha nationalromantiskt vitt med allmogeinslag och chabby chic. Den moderna stilen med avskalat, fondvägg, schäslongsoffa och valnötsträ blir ju också klyschig och typisk. Eller svensk formgivar-stilen med Laminofåtöljer och Josef Franktyger.
Man vill ju känna sig oberoende och opåverkad. Man vill ju tro att ens beslut är ens egna. Man vill ju inte vara en tröttsam klyscha. Samtidigt är ju min sambo och jag inte sådana genomtänkta personer som har en strategi för hur vårt hem ter sig, utan inredningsfloran är ju mest ett resultat av arvegods, allmosor, sammanflyttning, genomtänkta köp, impulsköp och gåvor.
Så när någon kommer hem till oss, vad tänker de? Hur blir våra val dömda och bedömda?
Själv tycker jag att vårt hem är rätt spretigt. Köket ganska modernt nyrenoverat med valnötsträ, rostrfritt och vitt, men ändå belamrat med kryddor, teer, oljor och tidningshögar. Vårt vardagsrum med bruna soffor, teaksideboard, 40-talistmässiga tavlor men också vita panelgardiner och matmöbler från Malmsten borde vara en riktig inredningsmässig clash. Sovrummet som har bondskt lapptäcke i blått. TV-rummet med ljusa textilier och romantiska rosenblommiga kuddar.
Jag tycker ju själv att vi inte följer någon stil, för gud ska veta att det sannerligen inte ser ut som någon bild i något magasin jag sett. Men visst blir jag inspirerad av min omgivning. Kanske ser vårt hem ut som så många andra hem bland människor som bestämt försöker gå en egen väg.
Ett problem med att alltid analysera allt omkring sig blir ju att allt omkring en känns klyschigt till slut. Och kanske är det så man tänker när man stiger in i vårt hem: Så jäkla klyschigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag brukar fråga mig samma sak, vad tänker man att vi har för stil när man kommer hem till oss? För mig är Jennys stil alltid mest dina småsaker som krukor och kannor och ljusstakar och sånt. Men det är väl för att det är dom sakerna som hängt med längst och som jag förknippar med dig. Kul att du äääntligen har skrivit!!
*hmf...*
och jag som brukar driva med människor som har "prydnadssaker" *på hälsingemål*
Har jag blivit så hemmablind? :-)
Nja jag menade ju inte att du har mängder av prydnadssaker utan snarare att det är dom där gamla sakerna och dina krukväxter och kryddor och burkar och sånt som jag tycker gör att man känner sig som hemma hos Jenny, att du blandar upp din inredning med såna saker som du har känslor för. Det är ju det som gör att hemmet blir personligt. Istället för att haka på någon inredningstrend. Det blir ju oftast bara trist tycker jag.
aha..!
då lägger jag bort indignationen. :-)
Skicka en kommentar