Kulturtantsmode

Alltså. Jag tycker att jag i väldigt många avseenden mer och mer börjar likna min egen mamma. Inte bara till utseendet. Hon spökar i mig på många sätt. Det märkligaste arvet tror jag är min nästan sjuka svaghet för det sanslöst kulturtantsosande klädmärket Gudrun Sjöden. Det är något med hennes kläder som slår an en sträng hos mig och helt plötsligt får jag för mig att jag kommer känna mig helt naturlig i något etnoinspirerat lager på lager toppat med en krinklad turbansjal på huvudet. Eller att det kommer bli min nya stil att dra omkring i blusar som andas 40-talshippie (om det hade funnits) och trubbtåiga farmor anka-skor med taxklack. Jag har flera gånger satt mig själv på köpstopp och sagt att nu är gränsen för hur mycket linne och ekobomull man rimligtvis kan köpa på sig för längesedan nådd. Men ändå så sitter jag där och drömmer bort mig när nästa katalog dimper ned i brevlådan. En ljuvligt påkostad katalog med tjocka, matta sidor i stadigt papper visar morgonkulna citybohemer i disiga new york-miljöer. Eller kinesiska palats där modellerna bär fantastiska purpurröda sidenkläder. Eller saltstänkta skagendoftande strandbilder med svala linneplagg. Eller karavanridande modeller i haremsbyxor och hellånga kaftaner på bilder från marknader i österland.
Men kanske inte så kompatibelt med min vardag. Kanske lite too much att dyka upp på projektmöte i kaftan? Kanske tycker de andra dagismammorna att min stormönstrade röda anorak är aningens over the top?

Blessed by Badu

Så vi står där till slut. Efter en härlig tapas-san (eller vad man ska kalla japanskt småplock) och laddade med den där overkliga känslan som alltid infinner sig när en efterlängtad dag äntligen infinner sig. Som alltid spanandes ut över det befintliga klientelet för att dra något slags median över sällskapet man plötsligt befinner sig i.
Tiden är inne. Man stretar sig fram mot en position man bevakar med näbbar och klor. Och så börjar väntan. Och väntan. En till att börja med i och för sig inte helt oangenäm process då jag har ett svalt glas vitt i handen, jag bubblar med min dyrkade lillasyster och högtalarna matar det mäktigaste hip-hop-svänget. Men då estimerad arrival skjuts upp med över en timme och sedan följs på en halvtimmes vampande på samma loop av ett uppenbart irriterat kompband demonteras min partystämning så smått.
Men det här är ett vanligt fenomen innan Erykah Badu ska äntra scenen. Den publik hon lockar till sig är för cool för att applådera och heja fram sin idol. I alla fall innan. De tar en drink till. Dansar till den sköna musiken. Minglar. Och där, bakom kulisserna sitter en laddad stjärna och väntar på jublen.
Men så till slut så kommer hon ut och allt är förlåtet. Denna spinkiga, pårökta, trolska, smärtsamt vackra prästinna som mässar sitt budskap mellan låtarna. Jag dansar så mina fötter blöder. Jag överväldigas av det gravitationsalstrande groovet. Jag fånler. Jag hypnotiseras av hennes gröna ögon som från det avstånd på cirka två meter jag befinner mig från henne ser ut att titta rakt i mina hela tiden. Jag är utvald. Jag är hennes fan som förstått. Hon ser mig. Hon sjunger för mig. Det är hon och jag. Och jag sjunger med, men bara när hon befaller. När hon sträcker ut sin hand så har jag i två hisnande sekunder en varm, torr och benig Badu-hand i min och jag känner mig... välsignad.